Jenny Leonardz
Det finns hopp. Allt oftare visar yngre musiker att det där med genregränser och olika fack är ointressant. Fullständigt.
Ett exempel är Pekka Kuusisto, grabben som gör som han vill. Och gör det väldigt bra.
Under den pågående nordiska kulturfestivalen Nordic Cool i Washington, som arrangeras av The John F. Kennedy Center for the Performing Arts i samarbete med bland andra Nordiska rådet, tog han publiken med storm. Under en konsert med Kennedy Centers symfoniorkester NSO, som framförde bland annat musik av Sibelius, gjorde Pekka Kuusisto ett bejublat framträdande med Magnus Lindbergs violinkonsert från 2006.
Som extranummer visslade han en finsk tango till eget pizzicato-ackompanjemang på fiolen.
För några år sedan skrev Erica Jeal i brittiska The Guardian om Pekka Kuusisto: ”He jams with a Norwegian ’noise’ band, and makes Bartók sound as ugly as he can. But violinist Pekka Kuusisto may be the best thing to happen to classical music in years.” Och själv deklararerar han: ”Att ömsom spela folkmusik, jazz eller elektronisk musik, ömsom klassisk musik eller att improvisera har verkligen skapat en stark relation mellan mig och min violin. Det har lärt mig att det inte går att kontrollera instrumentet. För att spela fritt måste man känna sig fri.”
Pekka Kuusisto är också en av de nominerade till Nordiska rådets stora musikpris 2013, som vartannat år går till en kompositör och vartannat år till en musiker eller mindre grupp.