Terapi via tjuvlyssning

Den generation som förr ivrigt diskuterade indiepop har nu gått över till tyngre saker. Clemens Poellinger noterar hur psykoterapin hittat in i vardagsmyllrets vardagsdialog. (krönika i SvD Kultur 130306)

Vasastan är något av ett psykologiskt centrum. Inte minst kommunens familjerådgivning på Sabbatsberg gör att varje morgon folk beger sig till stadsdelen för att möta sina inre världar. Det är inte heller långt, krypavstånd faktiskt, till ett brett utbud av lokala samtals- och kbt-terapeuter samt coacherier.

Många utövare och kunder bor här. Själv händer det att jag då och då träffar några psykoterapeuter från området när de en gång i månaden sätter sig samman med dito journalister i Tennstopets krypta. Ett team som sett och hört allt – gamla i gamet som de är, men tack och lov kretsar samtalet sällan kring kriser. Vi är där för att bejaka våra förträngningsmekanismer. Tennstopet är en bra plats för det. På grund av läget, menyns inriktning på brun mat och att man får sitta hyfsat ifred. Eller fick. Det har blivit trängre om saligheten nu när krogen efter ett regimskifte dragit till sig en ny svans av mediehipsters med luva, evigt unga på väg mot femtio.

För två decennier sedan häckade några av dem på Vasastans största fik ett kvarter därifrån. Då kändes de igen på att de hade en liten bandspelare framför sig där de satt ivrigt inbegripna i någon av alla de 90-talets intervjuer med svenska artister som gjordes på Ritorno.

Där hör man idag, det vet jag som den fluga på väggen jag ibland förvandlar mig till, ej längre frågor om indiepop. Däremot talas det en hel del om själslivets skrymslen. Psykologi är ett vardagsintresse för många cafégäster. En del av dem, det märks, med universitetspoäng i ämnet och andra med patienterfarenheter – båda kategorierna bidrar med pålästa kommentarer.

Som i det samtal min överman i medhörning, en begåvad skribent i 90-talsmagasinet SvD City och numera facebook-vän, härom eftermiddagen delade med sig av på fb live från fiket. Det som jag nu kolporterar ut i världen som en genrebild från min tid och plats på jorden:

”Människor omkring mig (man och kvinna som inte kände varandra innan) kommenterar en tidigare cafégästs plötsliga raseriutbrott:

’Hon kan ha varit en rekvisitör, 50-plus, på medicinering.’

’Narcissister sätter ofta upp en sköld, en bubbla omkring sig, men det finns alltid en öm punkt där man kan få hela deras egobygge att rasera. Du tryckte på den punkten’.

’Jag tror svenskar i allmänhet härbärgerar ett inre kaos av en magnitud vi inte kan förstå. En frustration’.

’Jag tror vi håller varandra i schack, skapar regler och osynliga lagar som begränsar oss från att uttrycka oss’.

’Jag noterade redan från början att här står inte allt rätt till. Hon satt hela tiden med händerna under bordet, med kaffekoppen exakt centrerad framför sig’.

’I Grekland har man gjort undersökningar, jag pratade med en beteendevetare där som jobbade mycket med kognitivt lärande, att vissa människor inte har den där elasticiteten i sitt känslospektra – de saknar förmågan att spela på alla valörer.’”

Spännande, va? Slutade samtalet med en inbjudan till en date? Flyttar de ihop, öppnar de praktik? Vem vet? Men livet skriver de bästa manusen, bara man har öronen med sig.