Vissa frågor har inga svar…

…hur vi än försöker, och Kazimiera Ingdahls försök är värt all heder, i läsvärda ”Icke helt och hållet ska jag dö”, även om inte heller hon har svaret, även om inte heller hon kan förklara hur mängder av judiska polacker kunde mördas när de återvände efter fångenskapen i Sovjet, de slets av tåg och slogs ihjäl, lynchades, när de återvände hem efter Förintelsen, efter att tre miljoner judiska polacker hade dödats, de flesta av tyskarna, ofta med god hjälp av polackerna, och en hel del av polackerna själva, helt utan hjälp av tyskarna, som under några månader år 1941 i nordöstra Polen, efter att Röda armén hade dragit sig tillbaka och Wehrmach ännu inte hade anlänt.

En lucka uppstod, en reva, ett ingenmansland, och då härjas 65 byar i området av regelrätta pogromer, förutom de kända övergreppen i Jedwabne och Radzilow.

Allt detta dokumenteras för närvarande av polska forskare, och enligt Ingdahl finns idag en stark politisk vilja att försöka klarlägga det förflutna.

Det går naturligtvis att göra, om det handlar om att dokumentera vad som de facto ägde rum, men går kanske inte att göra, om projektet också ska förklara hur det var möjligt, kulturellt, socialt, psykologiskt, att 42 judar mördades i Kielce i juli 1946.