Jag har en allvarlig defekt…

…och är antagligen omöjlig att påverka, tänker jag, efter att ha läst senaste numret av den svenska Good News Magazine, över 130 sidor fyllda med goda nyheter, med ”inspirerande läsning och positivt tänkande”, med människor som utgör en skillnad. För mig blir det tvärtom. Det är hedervärt, men jag lockas inte in, vill bara därifrån. Och skäms för det.

På en bild syns glada rullstolsbundna ungdomar som arbetar i verkstad eller spelar boll. Ett annat foto är från det syriska flyktinglägret Za’atari i Jordanien, med ett barn i rullstol i förgrunden, och en tältstad i bakgrunden. En artikel heter Musikskolan som ger afghanska barn nytt hopp. En annan har rubriken En lejoninna i Karlstad och handlar om Soheila Fors som har skapat ett tehus som också fungerar som tillflyktsort för kvinnor som utsätts för förtryck och hedersvåld.

Pust. Suck. Jag förstår idén, men den fungerar inte på mig. Gång på gång placerar tidskriften världens elände framför ögonen på mig, och förklarar sedan att det finns pyttepyttesmå ljus i det stora mörkret, som Nabil Hariris lilla gatukök i det syriska flyktinglägret. Jaha.