Om genuströjor och glittriga gossar i silverlamé

Melodifestivalen är bra för att den har gjort genuströjan större för landets alla pojkar, skriver Anna Hellgren i en text på Expressens kultursidor idag. Visst är musiken dålig och upprepande (i en text bredvid Hellgrens i samma tidning beskriver Gunilla Brodrej festivalen som en musikalisk anrättning med extra mycket socker, men som ändå ”smakar skit”) – fast allt detta är det värt, menar Hellgren, eftersom det har haft en feminiserande inverkan på pojkar. Det har fått dem att vicka på höfterna som Eric Saade i stället för att försöka vara macho.

Ursäkta en vän av ordning, men har vi verkligen inte sett sådant inom populärkulturen förr? Visst har väl män vickat på höfterna mindre machobetonat än så? Hela glamrockperioden under 70-talet var ju en enda genusuppluckring. Jag tänker på David Bowie i dräkter som annars bara tanter tog på sig när de skulle gå till badstranden, Roxy Music i kostymer av silverlamé och Marc Bolan i både boa och smink. Men till skillnad från Melodifestivalen levererade dessa glittriga gossar riktigt bra musik. Nyskapande till och med.

Slutligen skulle man också kunna vända på kuttingen. För vad gör Melodifestivalen för flickorna (och då menar jag förutom att leverera undermålig musik)? Skulle man inte kunna säga att festivalen ofta erbjuder flickorna de mest konservativa och könsrollsbundna förebilder som det över huvud taget går att uppbringa?