Maurice Karkoff. Ett långt liv. Musik att minnas.

Den svenska tonsättaren och musikern Maurice Karkoff är död. Han var faktiskt snart 86 år, men skrev så sent som för ett år sedan på Facebook: Jag känner mig som en nittonåring. Han fortsatte oförtrutet att komponera. Det är ofta så med tonsättare – och dirigenter – de arbetar in i det sista upp i hög ålder. Det är kraft i musiken.

Så också i Maurice Karkoffs musik. Det finns många olika vägar som leder in i hans musikvärld; den rika produktion av tonsatt lyrik av bland andra Gunnar Ekelöf, Paul Celan, Nelly Sachs och Tomas Tranströmer, hans pianomusik, kammarmusik, körverk – och inte minst hans symfonier. För min egen del var vägen mer personlig. Han brukade omtalas med stor värme och respekt i mitt hem eftersom han var elev till min mormor. När jag senare i livet mötte hans musik kände jag alltid en viss stolthet  – utan att ha bidragit det minsta. Men det var som hennes pianoelev han på 40-talet togs  in på pianistutbildningen på Akademien, som Musikhögskolan då kallades i dagligt tal. Parrallellt med pianostudierna började han också studera för Karl-Birger Blomdahl och när han gick vidare i sina kompositionsstudier  formades han av bland andra tonsättarna Lars-Erik Larsson, Erland von Koch, Vagn Holmboe och Jörgen Jersild.

Adagio ur Sinfonia della vita från 1993-94

Maurice Karkoff har lämnat efter sig en lång verklista, bland de senare verken (2012)  finns en femte komposition i serien Tranströmeriana, verk för  för piano vänster hand, tillägnad vännen Tomas Tranströmer.

Sov tills jag kommer (text Harald Forss) från 1958 med den kanadensiska kören Hart House Chorus.