Nej, jag vill inte glömma Förintelsen

På kultursidorna i lördagens Expressen recenserar Göran Rosenberg krönikesamlingen ”För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under” av Cordelia Edvardson, SvD:s mångåriga medarbetare som gick bort i höstas. Hon var flickan som överlevde Auschwitz och som senare blev SvD:s korrespondent i Israel och kolumnist. Mot mitten av texten slår Rosenberg fast att Cordelia Edvardson ”skulle få svårt att andas i en värld där Förintelsen börjar anses vara ett avslutat kapitel i Tysklands och Europas historia. Där allt fler röster höjs för att det är dags ”att gå vidare” (som en redaktör i Svenska Dagbladet nyligen uttryckte saken) och bejaka det nya Tyskland i stället för att älta det gamla”.

Hej Göran, det är jag som är den där redaktören. Du har läst min krönika ”Vårt omättliga behov av Hitler” från den 10 oktober förra året. Vad trist att du väljer att missförstå den och anklaga mig för att vilja glömma Förintelsen. Tvärtom anser jag att vi behöver ”älta” – som du uttrycker det – historien om och om igen för att lära oss något inför framtiden. Men – och det var det som jag försökte ge uttryck för i min text – jag tycker inte att vi kan anse skulden för de förbrytelser som begicks under andra världskriget vara etniskt kopplad till dagens eller framtidens tyskar. Den baby som föds i Berlin i dag är inte skyldig till Förintelsen. Barnet må vara tyskt, men har ändå inte någon sådan skuld – lika lite som ett nyfött barn i Ankara kan ställas till svars för folkmordet på armenier 1915, en baby i Bryssel för kung Leopold II:s utrotning i Belgiska Kongo eller ett gossebarn i Madrid för conquistadorernas framfart i Latinamerika.

Jag tycker kort sagt att vi måste klara av att minnas Förintelsen, dess offer och bödlar – och samtidigt kunna möta dagens tyskar och dagens Tyskland, utan att genast tänka på Förintelsen. Annars finns en risk att vi hamnar i en omvänd rasism, där tyskar per definition ska anses vara antisemitiska och får stå som symboler för ondska. Ett ganska färskt exempel är en bok av amerikanen Tuvia Tenenbom, som har rest i Tyskland och funnit att landet fortfarande är antisemitiskt. Till Der Spiegel säger han att tyskar ”har antisemitismen i blodet” (fritt översatt, Tenenbom säger ordagrant ”it’s in your bones”). Tankegångar som Tenenboms leder fel, menar jag. Vi måste få vara individer, vare sig vi är svenskar, tyskar, judar – eller olika kombinationer av dessa tillhörigheter.

Och det, Göran Rosenberg, tror jag att Cordelia Edvardson – vore hon vid liv – skulle ha kunnat vara med och diskutera utan att få andnöd.

P.S. För den intresserade kan jag rekommendera ett besök på ABF-huset den 14 januari kl 18. Där och då diskuterar Arne Ruth och SvD-medarbetaren Barbro Eberan Hitlers roll i dagens kultur, apropå utgivningen av boken ”Hitler für alle”. Eberan har skrivit mycket om skuldfrågan, bland annat i ”Var Hitler en demon?” (2011) och ”Hur kunde det ske?” som kommer ut på Carlssons bokförlag i mars.