Bertil Pettersson får inte glömmas bort…

…han är alldeles för viktig för det.

Somliga kommer dock fortfarande ihåg denna vår mest egensinniga författare. I juni var han månadens poet hos Dagens dikt. Och i senaste numret presenteras av Horisont presenteras han av Håkan Boström. Trots sin ålder, fyllde 80 i våras, har han nya projekt på gång. Behövs egentligen inte, många av de gamla håller än. Som boken ”Vedbärerskan”, en svit med 52 exakt likalydande dikter, men var och en med sin egen titel. Och det märkliga uppstår: poemet får en annan karaktär så fort det förses med ny rubrik. Allt beror på omgivningen, det var ju precis vad Marcel Duchamp hävdade. Ställ in en pissoar i ett museum, och vi ser på den som konst, och upptäcker dess estetiska värden.

Somliga kommer fortfarande ihåg honom, till exempel alla dem som tog till sig den svarta surrealistiska humor som Lasse O’Månsson lanserade i Sverige på 60-talet, ihop med Bertil, till exempel alla dem som läste lyrikern Margaretha Malm, debut 1959, och tog till sig ”hennes kvinnliga kvaliteter”, ända tills hon fick ett fint litteraturpris och Bertil var tvungen att avslöja vem författaren var.

Var ska man börja, om man vill lära känna Bertil? Varför inte de två dokumentära prosaberättelserna om föräldrarnas sista tid – starka, personliga, nakna, humoristiska rapporter. ”Så är det bara” handlar om mamman, ”En man hette Herbert” om pappan.