McLean sjöng American pie igår

Don McLean, mannen som 1971 sjöng ”American pie”, spelade igår kväll på Hamburger Börs i Stockholm. Även om han själv är trött på sin hyllning av Buddy Holly i evighetslåten ”American pie” så blev det allsång om ”the day the music died”.

Här är en artikel jag skrev 1999 i serien ”The beat goes on” om Don McLean, som hunnit bli 67 år, plus en liveupptagning av ”American pie”:

Han spelade med Josh White och Pete Seeger. Så gjorde han en låt om att Buddy
Holly dött och blev för evigt förknippad med en enda låt, även om den nu är över åtta minuter lång.
Året var 1971 och en hel värld gick omkring och sjöng ”Bye-bye, Miss
American Pie/Drove my chevy to the levee/But the levee was dry/And them good old boys
were drinkin’ whiskey and rye/Singin’ this will be the day that I die/This’ll be the day that I die”.
Don McLean började sjunga och spela gitarr när han var 15 år i sin hemstad
New York. Rötterna fanns i folkmusiken/bluesen och på 60-talet uppträdde han med sina
idoler, som Josh White, Brownie McGhee och Pete Seeger. 1968 tog han sig en
tur med Seeger på båten ”Clearwater” för att påminna folk om miljöförstöringen.
Debutalbumet ”Tapestry” fick strålande recensioner men ingen ville köpa det.

Året därpå släppte han albumet ”American Pie” och den nostalgiska, helt
okommersiella singeln om rockens historia som inte gick att
få ur skallen. Trots låtens längd började radiostationerna spela den oavbrutet och det slutade med att den låg etta på USA-listan i sju veckor och sålde i flera miljoner exemplar. Till och med Tapestry tog sig in på listan. På svenskaTio i topp kom ”American Pie” däremot inte in.

– Jag kan inte nödvändigtvis tolka ”American Pie” bättre än ni, sa McLean till magasinet Life 1972. Men han tillade:
– Buddy Holly var den första och sista personen som jag hade som idol när
jag var barn. De flesta av mina vänner gillade Elvis Presley. Men jag tyckte om Holly för att han pratade till mig. Han var en symbol för något mycket djupare än musiken han gjorde.
I ”American Pie” sjunger McLean ”I can’t remember if I cried/When I read about
his widowed bride/But something touched me deep inside/The day the music died”.
Han syftar på den 3 februari 1959, då Buddy Hollys plan störtade. Andra menar
att låten handlar om Watergate och Vietnam.
Uppföljaren var den vemodiga ”Vincent” (om målaren van Gogh) som
toppade Englandslistan. Låten brukade spelas av van Gogh-museet vid ingången i Amsterdam. Med tredje singeln ”Dreidel” började McLean snurra ut ur listorna.

Han var inte direkt förtjust i berömmelsen, fortsatte att göra lågmälda och melodiska album, turnerade men sålde inte så bra. 1980 var det dags för en comeback med Roy Orbisons gamla låt ”Crying” och den
tog sig upp på Englandslistans första plats. Albumen började sälja igen och han
fick ett par mindre countryhits.
Låten ”Killing me softly with his song”, som Roberta Flack och Fugees
fick världshits med, handlar om Don McLean. Sångerskan Lori Lieberman såg honom uppträda och blev så inspirerad att hon bad sina låtskrivare Charles Fox och Norman Gimbel att göra en låt om McLean.
När McLean i dag får frågan om vad American Pie betyder för honom, svarar
han:
– Att jag inte behöver jobba mer.