Naturvetenskapen och humanioran möts i dödsögonblicket

I onsdags presenterades en forskningsrapport vid Stanforduniversitetet i USA, som placerar in litteraturhistorien i vår kunskap om vad en döende människa upplever. I en tvärvetenskaplig studie har språkprofessorn Laura Wittman undersökt hur nära döden-upplevelser beskrivs i skönlitteratur från 1880-talet och framåt, och samtidigt hur vetenskapen nedtecknat vittnesskildringar av dessa fenomen. Wittmans intressanta fynd är att de två disciplinerna mycket ofta gått hand i hand – den klassiska tunneln och ljuset uppträder ungefär samtidigt i både vetenskap och skönlitteratur. Fiktionen och medicinen har inte utvecklat varsin version av döden, utan deras narrativ har vuxit ihop likt sammantvinnade rep. Wittman visar också hur nära döden-upplevelser färgas av vår tid; exempelvis dyker den klassiska visionen av hur livet passerar i revy upp ungefär samtidigt som biofilmer börjar visas. Vad vi upplever när vi dör tycks alltså vara en produkt av både vår tid och kultur.

Samtidigt som Laura Wittmans forskning är aktuell i sig är den också ett bra exempel på hur humanistisk kunskap kan berika  naturvetenskapen. I sin bok ”Alltings mått”, som kom för ett par månader sedan, tar Anders Ekström och Sverker Sörlin humanioran i försvar med argument som just detta – att humanioran har en ofta outnyttjad förmåga att berika och vidga många andra områden, såsom medicin. En liknande slutsats framhåller också Laura Wittman angående forskningen om vård i livets slutskede:

”Att vetenskapen och litteraturen sammanstrålar i det här fallet påminde mig om att de påstådda murarna mellan humanismen och naturvetenskapen beror mer på rädsla än brist på intresse inom samma frågor,” säger hon till Stanford Report.

När jag för ett par år sedan tillbringade en termin vid Jagellonska universitetet i Kraków, upptäckte jag att den humanistiska fakulteten – med språk, litteratur och filosofi – geografiskt placerats i mitten av staden, likt ett nav kring vilken de andra kunskapsområdena roterade. Till mångt och mycket var det lika mycket en uppdelning för tanken som fötterna: för att promenera till den tekniska fakulteten från den ekonomiska var man på något sätt tvungen att passera den humanistiska. Samma uppdelning kan påträffas i Paris, London eller vid Stanforduniversitetet i USA, endast i Sverige trängs de humanistiska kunskaperna allt längre ut i periferin. Det är inte enbart en bagatell inför framtidens stora problem, vare sig de är etiska eller praktiska.

Hieronymus Boschs målning ”Uppstigning till himlen” anses återge den vision som många människor säger sig uppleva när de närmar sig döden.