Dålig kunskap om barnsång hörs på skolavslutningarna

Var i en liten rar kyrka härommorgonen, avslutning för en skola ungefär som de flesta skolor antar jag. Barnkull efter barnkull och smågrupper av tonåringar var upp på scenen och sjöng. Men de flesta av barnen och ungdomarna hade märkvärdigt svårt att följa melodin.

Jag tror inte att just den här skolan är full av ”tondöva” elever, dessutom har de uppenbarligen engagerade musiklärare. Men alla sångerna, till och med förskoleklassens sång, sjöngs i tonarter som var perfekta. För oss vuxna. Och barnens stämband är av naturliga skäl väldigt mycket kortare än de vuxnas, alltså har barnen väldigt svårt att hitta ett naturligt sångläge.

Det handlar inte om omusikalitet, utan teknik. I en genomsnittlig klass är det väldigt få barn som inte klarar att sjunga vanliga sånger unisont. Det visade inte minst Hugo Hammarström, som skapade Adolf Fredriks sångklasser på 40-talet, när han fick tillstånd att byta ut flera skoltimmar i veckan mot sång. Från början var det alltså inte utvalda barn, utan vanliga folkskoleklasser. Och det var också hans mission – alla elever kan utveckla sångförmågan och på kuppen blir de bättre i alla andra ämnen också. Han fick rätt.

Men i dag lär sig barnen, redan från dagis, att unison sång inte är unison, de lär sig att ge upp försöken att hänga med, i värsta fall lär de sig ”jag kan nog inte sjunga” – ett handikapp som följer många människor hela livet, förvånansvärt ofta förvärvat i dagis och skola. Skadorna är dessutom ofta svåra att reparera, eftersom gehöret (kopplingen stämband, öron, hjärna) utvecklas framför allt från födseln till 10-12-årsåldern – ungefär som sidoseende och lite annat – sedan stelnar vi till…

Det gör mig sorgsen; eleverna är engagerade och kämpar på, lärarna likaså. Men kunskapen om barns röster är undermålig på nästan alla håll. Genom att tvinga barnen att sjunga i vuxenlägen så blir det svårt för dem att hänga på, och genom att så ofta härma vuxna schlager- och popartister genom en mik så kommer de en bit på väg, men hittar inte sina egna röster.

Och jag förstår om en hel del av barnen som äldre kommer att tycka att de inte ”kan” sjunga.

Sedan kan man ju också fundera över valet av låtar också, men det är ju mest tycke och smak. Utöver obligatorierna – Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer och Du gamla du fria (som barnen kunde men inte föräldrarna) så var repertoaren med enstaka undantag, engelskspråkig slätstruken pop, mikförstärkt och med ett lätt schlagerwailande.

Trist att repertoaren är så smal, fast som sagt, det är ju mest tycke och smak. Men jag kan ju tycka att det känns egendomligt att höra 14-åriga tjejer sjunga John Mayers Who says I can´t get stoned mot en fond av sommarlovsvackra skolbarn, blommor och fotograferande föräldrar.