Polarjuryn får skämmas – men bara lite

Nähä, jag fick inte ropa ”Äntligen!” i dag heller. Arvo Pärt förbigicks även denna gång. Obegripligt, och som jag skrev igår, en skam om inte Pärt får Polarpriset innan han börjar spela hos änglarna.

Men med det sagt så är ju Yo Yo Ma och Paul Simon två helt fantastiska musiker – och ibland lite lika i musikaliskt uttryck fast de är så olika.

Världsstjärnan Yo Yo Ma vidgar sinnena med sin cello både hos sig själv och oss som lyssnar, oavsett om han spelar det fantastiska Adagiot ur Dvoraks cellokonsert eller någon av Bachs underbara solosviter, går loss i musiken till filmen Crouching Tiger, Hidden Dragon, experimenterar och leker tillsammans med Bobby McFerrin eller skapar fascinerande musik med sitt Silk Road Project, där ett 30-tal musiker och kompositörer många med rötterna i folkliga musiktraditioner från områdena efter Silkesvägen utforskar ny musik, allt från avancerade multimediaprojekt till härligt röj-ös frustande av spelglädje.

Så visst, en himmelsk musiker, men en högst vanlig människa. Närmast jag kommit honom var när jag stod och bläddrade bland flöjtnoterna i den där nothandeln i Paris som har alla noter man kan tänkas vilja ha. In släntrar en trevlig kille med cellofodral på ryggen, skojar och slänger käft med killen bakom disken som lassar upp en bunt som han lagt undan.

Han vänder sig mot mig och säger något vänligt om nothögen i min hand, som jag upptäcker att jag fortsatt bläddra i helt mekaniskt medan jag letar i huvudet: Men är det inte…?

Jo det var det, och lika snabbt försvann han iväg med cellon fortfarande på ryggen – vis av skadan från den gången han glömde sitt instrument värt cirka 2 miljoner dollar i en taxi i New York efter en konsert på Carnegie Hall. Men chaffisen såg till att juvelen kom tillbaka till sin husse.

Med det sagt – att Yo Yo Ma är en fantastisk musiker – så undrar jag om det är så att Polarprisjuryn är rädd för att välja ”klassiska” musiker/kompositörer som inte jobbar så hårt på att bli publikfavoriter – men som utifrån sin egen istadiga och egensinniga konstmusikaliska väg faktiskt blir det.

Som Arvo Pärt till exempel.

Den andre pristagaren, Paul Simon,  det är bara att le stort. Också han en underbar musiker och kompositör som fått mitt hjärta att smälta mer än en gång, inte minst ihop med Art Garfunkel – men som vanligt när Polar väljer pristagare i populärmusik – inte så överraskande, mest en belöning för lång och trogen tjänst.

Så även om valen är bra i meningen ”bra musiker” så är de väl lite fantasilösa. Hur mycket jag än älskar Yo Yo Ma och Paul Simon är de ju inte direkt några provokatörer, eller har varit avgörande för sina genrers musikaliska utveckling. De är inte konstnärer som bjuder motstånd – faktiskt inte något som helst, det är bara att åka med.

Så Polarprisjuryn får fortsätta att skämmas – om än bara lite – ända tills de förstår att ge Arvo Pärt priset!