Kulturbloggen

Jenny Leonardz

Jenny Leonardz

Det kom ett samtal för en stund sedan från Sveriges Radio P2, deras kulturmagasin Mitt i musiken, som undrade vem jag trodde skulle få priset.

Ingen aning – på populärmusiksidan brukar priset ha karaktären av lång och trogen tjänst, på konstmusiksidan är det helt omöjligt att förutsäga; pristagare har varit allt från dirigenter, kompositörer, sångare, instrumentalister till personer som haft stor inverkan (som El Sistema-grundaren Abreu) och hela länder (de baltiska).

Men när jag fick frågan om vem jag tycker ska få priset blev det lättare: Aretha Franklin och Arvo Pärt. Så klart.

De är bägge makalösa musiker alla kategorier. Och de har stor betydelse för andra musiker och artister – i nästan alla genrer.

Det är väl få västerländska artister som inte hört Aretha Franklin, Mother of Soul och påverkats – och älskat. För den som en gång hört henne, överges inte. Klart hon ska ha priset, och det är förmodligen bråttom.

Och Arvo Pärt, vars musik tar sig direkt i våra hjärtan, evig och tyngdlös, den bara finns där – och stannar. Arvo Pärt har publik över hela världen, inte bara i den västerländska delen, och han spelas och lyssnas på av unga och gamla, såväl klassiskt skolade som rockrävar. Hans musikaliska och mänskliga resa ger dessutom musiken en ytterligare dimension.

Det kan vara bråttom även i hans fall. Jag träffade honom för ett och ett halvt år sedan och han beklagade att han kände sig både gammal och svag. Får inte Arvo Pärt priset innan han börjar spela hos änglarna så är det ingen annat än en stor skam.

Klockan 9 i morgon (8 maj) får vi veta om Polarprisjuryn ska skämmas eller inte.

Kategorier

Fler bloggar