När gubbar tittar på Girls, HBO:s nya succéserie

Lena Dunham är manusförfattare, regissör och huvudroll i HBO-serien Girls. Sverigepremiär 26 maj på Canal Plus. FOTO: HBO

”Är du hög?” frågar en medelålders akademikerpappa i pyjamas sin dotter när hon stormar in i föräldrarnas hem mitt i natten för att med yviga gester pådyvla dem sitt pågående mästerverk till manus med befallning att läsa.

Javisst är hon hög. ”Jag tror att jag är min generations röst”, hinner hon säga och samtidigt resa kravet på ett antal tusen dollar i underhåll tills hon skrivit färdigt sina memoarer ur ett hittills 25-årigt liv. Sedan svimmar hon av på golvet överväldigad av känsloanspänning, galopperande hybris och framför allt opiumrus.

När nya HBO-serien Girls antingen via Canal Plus (första avsnittet sänds 26 maj) utskick av promo-dvd till medier eller via nedladdningar från nätet börjar göra entré även i svenska populärkulturkrönikor finns det redan ett imponerande amerikanskt mediearkiv av kritik, intervjuer, analyser etcetera om 25-åriga Lena Dunhams tv-epos. Jämförelserna med Sex and the city är legio. Men om den senare var en komedi om kvinnlig vänskap bjärt som ett köpcentrum så är Girls sofistikerad som en Whit Stillman-film om väluppfostrade vita ungdomar som aldrig kommer att uppnå sina föräldrars levnadsstandard.

”Girls is the Zeitgeist (tidsandan) show of the moment”, skriver Melissa Silverstein i New York Times och tillägger att den är vad alla just nu talar om. Alla, det är en viss sorts USA-publik och medier, även i de klientländer som är avnämare för angloamerikanska kulturprodukter.

I dag är generationsromanen en tv-show, så är det bara. Den redan geniförklarade unga manusförfattaren Lena Dunham, för övrigt konstnären Laurie Simmons dotter, har regisserat de tre första avsnitten. Mer än att ge röst åt någon särskild generation kanske hon beskriver en särskild Brooklyn-bohemisk sociodemografisk grupp, men hon sätter definitivt fingret på några eviga sanningar om det tillstånd som kallas att vara ung. Det är mångbottnat och subtilt i en tv-show om fyra väninnor i New York-kvarter vars tillvaro fylls av lägenhetsbekymmer, obetalda praktikantjobb, tveksamma matvanor, författarambitioner, projektion av idealbilder på ovärdiga partners samt stora drömmars kraschlandningar i en resultatorienterad samtid. Man tar sig för pannan och fylls av smärtsamma minnen av de första kliven in i vuxenvärlden.

Det är också väldigt, väldigt kvinnligt. Kvinnligt på ett sådant sätt som att Lena Dunham, som själv spelar huvudrollen, visar en hel del av sin inte modellperfekta – ”short and pearshaped” enligt Emily Nussbaum i New York magazine – kropp i en av de oromantiskaste kärleksscenerna någonsin. Kvinnligt på ett sådant sätt att medelålders manlige producenten Judd Apatow (Bridesmaids) är involverad. Ja, det är så kvinnligt att onlinemagasinet Slate tycker att det är en kul idé att sätta ihop fyra killar som diskuterar senaste avsnittet.

Törs då en medelålders man skriva om Girls?

Självfallet.

Inte minst om man anlägger ett helt oavsett tittarperspektiv: Förälderns. Som pappa eller mamma till unga vuxna kan man här se dem göra allt man är rädd för – och ändå skratta.

www.hbo.com/girls/index.html