Levon Helm i The Band död

Levon Helm, sångare och trummis i The Band, en av rockens mest inflytelserika grupper, är död. Han sjöng både gudabenådat och var en av världens bästa rocktrummisar genom tiderna. Han fick det att svänga genom att skenbart spela för sakta och var, precis som Ringo Starr, en mästare på fills, utsmyckningarna som tog låten vidare.

I The Band återstår nu bara låtskrivaren och gitarristen Robbie Robertson och organisten Garth Hudson. Richard Manuel tog livet av sig medan Rick Danko dog av droger. Levon Helm blev 71 år gammal och han dog i New York i dag av strupcancer. Han sjöng låtklassiker som The night they drove old Dixie down, Up on Cripple creek, The weight och Rag mamma rag.

The Band influerade alla från The Beatles till Rolling Stones och Led Zeppelin. De var i många år Bob Dylans kompband och fick egentligen aldrig några stora hits. Här är en intervju jag gjorde med Robbie Robertson nyligen där han berättar om att den senaste soloplattan handlar om uppbrottet med The Band och alla bråk som följde.

Här nedan är också en artikel jag skrev i artikelserien The beat goes on om the Band, från 29 september 1997:

Det var i Stockholm och som vanligt är det exakta årtalet som bortblåst. Men jag minns att det var The Band som spelade och att gubbarna fick det att svänga något ohyggligt.

När Garth Hudson lät sin orgel fylla upp hela Konserthuset, när
de oavbrutet bytte trummis mellan låtarna, när Robbie Robertson bara stod där
så cool med sin gitarr blev det helt klart varför bandet hette The Band.
Samtidigt som Bob Dylan släpper sin nya cd Time Out Of Mind (som förresten är
alldeles lysande) är jag inne i en Band-period. Gruppen kompade ju Dylan på
världsturnén 1965 och är med på den legendariska Basement Tapes liksom på
underbara Planet Waves.
Ursprungligen spelade Robbie Robertson, Richard Manuel, Garth Hudson, Rick Danko
och Levon Helm i kanadensiska Ronnie Hawkins grupp Hawks, som 1964 bytte namn
till Levon & The Hawks. Det var då Dylan hörde bandet på klubbspelningar på den amerikanska östkusten.
Efter motorcykelolyckan 1967 drog sig Dylan tillbaka till ett rosa hus i
Woodstock med The Band och det var där den första LP:n Music From Big Pink blev
till. Och hur förklarar man egentligen soundet på den skivan – ja,
beskrivningarna brukar pendla mellan mogen rock med grunden i arbetarklassen
till nyenkel rockmusik spetsad med country & western, r&b och folkmusik. Typ.

Här finns Dylanlåtarna I Shall Be Released, Tears Of Rage och This Wheel’s On
Fire. The Weight är den klassiska singeln som knappt orkade ta sig upp för
listorna (63:e plats på USA-listan och 21:a i England). Aretha Franklin,
Supremes, Temptations och Jackie DeShannon lyckades alla klättra högre med samma
låt.
När mästerverket med den fyndiga skivtiteln The Band kom 1969 väntade alla på en
singelsuccé. Men The Band lyckades aldrig få till det. Up On Cripple Creek
nådde 25:e platsen i USA och tog sig inte ens in på Englandslistan. Rag Mama Rag
gick inte mycket bättre. Den enda som lyckades var Joan Baez som 1971 sålde
miljoner med The Night They Drove Old Dixie Down.

Albumet The Band bör ingå i varje skivsamling. Det är bara att sätta på låten
King Harvest (Has Surely Come) som börjar med de framkvidna orden: ”Corn in the
fields/Listen to the rice when the wind blows ’cross the water. King Harvest
has surely come.” Dubbelslag på baskaggen, basen och trummorna gör ett
minimalistiskt break och sedan svänger det så att man bara måste le, trots att
det egentligen är återhållet. Och går det egentligen inte för sakta? Det är
ungefär samma fenomen som när Charlie Watts i Stones verkar trumma aningen för
långsamt och ändå svänger det mer än den mest tekniske trummis någonsin kan
åstadkomma. Liksom.
Albumet Stage Fright kom 1970 och handlar om turnéskräck. Sedan följde Cahoots
(1971), livealbumet Rock Of Ages (1972), Moondog Matinee och Before The Flood
tillsammans med Dylan. 1976 hade alla tröttnat och det blev en farvälkonsert som
bräcker det mesta. Den finns förevigad i en av de bästa rockfilmerna någonsin:
The Last Waltz av Martin Scorsese. En film som visar vad som hände på konserten
utan tusen blippande färgkluttar och tusen klipp i minuten.
Häftigast är det när Neil Young, som närmast ser ut som han legat på en parkbänk
de senaste tio åren, kommer upp på scen och lyckas sjunga alldeles lysande.
Robbie Robertson gör numera soloplattor och den första Somewhere Down The Crazy
River (1988) är producerad av Daniel Lanois, som också ligger bakom Dylans nya.
Han har också skrivit filmmusik till Scorseses King Of Comedy och The Colour Of
Money.
The Band återbildas då och då (utan låtskrivaren Robinson och Richard Manuel,
som hängde sig 1986) och gubbarna gör fortfarande soloturnéer. Rick Danko, 57,
häktades i maj i Tokyo på grund av heroininnehav men slapp tydligen fängelse
eftersom han gjorde en solokonsert igår i Philadelphia.

Här sjunger och trummar Levon Helm The weight.

Och här är The night they drove old Dixie down från underbara filmen The last waltz.

Och här är Levon Helm och Band med Up on Cripple Creek.