Man kan alltid gå till skogs

Att vi svenskar trivs i skogen är väl knappast någon överdrift. Det är kantarell- och blåbärsplockning, det är Mulle med limpsmörgås och termos och det är meditativa stunder bland tallar, ris och snår. Så pass övertygade om skogspromenadens välgörande effekter är vi, att vi i all välmening tvingar nytillkomna svenskar, ofta från mer tätbefolkade och urbaniserade delar av världen, ut bland de svenska barrträden. Obegripligt och otäckt, tycker många av dem, men svensken ”vet” att skogen är av godo.

Ett annat folkslag som gärna går till skogs är tyskarna. Och det har väl i stort sett varenda småländsk ort lagt märke till – många är de röda stugor som skulle ha stått tomma om det inte fanns tyskar som tog över dem.

Nobelpristagaren Elias Canetti – som var tyskspråkig trots att han var av spansk-judisk härkomst och född i Bulgarien – beskrev den tyska kärleken till skogen på följande vis: ”Det rigida och parallella över upprättstående träd, deras täthet och antal uppfyller tyskens hjärta med djup och hemlighetsfull glädje. Än i dag söker han gärna skogen i vilken hans förfäder har levt, och han känner sig som ett med träden”. Citatet återges i Süddeutsche Zeitung som nu recenserar en utställning om den tyska passionen för skogen. Sedan en månad tillbaka visar Unter Bäumen på Historisches Museum i Berlin skogen i måleriet, skogen i litteraturen, skogen i filmen, skogen som brottsplats och – så klart – skogen och nazismen.

Och även om vi liknar varandra, vi svenskar och tyskarna, i fäblessen för trädbevuxna ytor, så är det kanske lite lättare att förstå tyskars starka känslor än våra egna. För där vi svenskar har snåriga och mörka barrskogar, har ju faktiskt tyskarna ljus och härlig lövskog.

Foto: Hasse Holmberg/Scanpix