Jag är färdig med Hitler och Stalin

Jag erkänner: Jag är intresserad av andra världskriget, Hitler och Stalin. Populärkulturen under min uppväxt präglades av filmer och serietidningar med arga nazister som skrek ”Amerikanische Schweinehunde!” och var allmänt elaka. Kanske började mitt intresse gro här någonstans.

Så visst: Jag har läst Gitta Serenys böcker om lägerkommendanten Franz Stangl och rustningsministern Albert Speer. Jag har läst Speers egna memoarer och Joachim Fests praktbiografier över Speer och Hitler. Jag var fullständigt trollbunden vid läsningen av Simon Sebag Montefiores bok om Stalin. Och William L Shirers ”Tredje rikets uppgång och fall” var ett måste i sammanhanget.

När jag ser att det kommit ut en ny bok som handlar om förhören med Hermann Göring inför Nürnbergrättegångarna, så vaknar intresset igen. Vad sa den morfinmissbrukande tjockisen egentligen till sina förhörsledare?

Min kamrat litteraturredaktören har insett omfattningen av mitt intresse och börjat ösa böcker om andra världskriget över mig (för att vara snäll eller för att slippa ta hand om dem?). Och det är när jag ser dem som jag inser att det faktiskt får räcka nu. En av böckerna – ”Historisk atlas över andra världskriget” – visar med pilar över militära kartor exakt hur pansargeneralen Guderian positionerade sina styrkor i norra Frankrike. Här börjar vi närma oss trainspotting-nivå.

En annan – ”Stora boken om andra världskriget” – påminner starkt om böcker småpojkar annars läser. Men då heter de kanske ”Stora boken om fotboll” och har Zlatan i stället för Churchill på omslaget.

En tredje bok är spiken i kistan. Den heter ”Avgörande ögonblick under andra världskriget” och har ett omslag som pryds av hitlerhälsningar och fallosliknande raketer. Och den ges ut av Semic. När jag växte upp gav Semic ut Stålmannen, Tarzan och Fantomen. Kanske var det också Semic som gav ut krigsserierna med ”Amerikanische Schweinehunde” i pratbubblorna?

Det räcker nu. Jag är färdig med Hitler och Stalin.