Herta Müllers stalinistiska karottunderlägg

Salen är fylld till sista plats, tystnaden är viskande andäktig, fotograferna har laddat med de stora objektiven. Någon prasslar med sitt anteckningsblock, och knapret från en enstaka konferenskaramell känns högljutt.

Vi väntar på Nobelpristagaren i litteratur, Herta Müller. Så gör hon entré, fotograferna kastar sig på knä och bränner av sin maskingevärseld. Och hon avväpnar oss med att prata, lyssna och skratta.

Men det blir snabbt allvarligt, det vill gärna bli det. Hertha Müllers barn- och ungdomstid i den rumänska diktaturen var inte att leka med. På något vis klarade hon sig ju, kanske hade hon hjälp av barnböcker när hon var liten? Vilka positiva minnen har hon?

Svaret är lika kort som koncist: Inga. Hon skrattar med publiken, och fortsätter:

– Nej, det fanns inga barnböcker. Fast vid skolterminens slut kunde man få en bok som pris för bra studieresultat. Och jag fick några böcker.

– En hade titeln – hon återkallar den på rumänska och får hjälp av sin bisittare att översätta den – ”Den allsmäktige igelkotten”, som handlade om en liten diktator, i stalinistisk anda. En annan handlade om ryska traktorer, som förstås var oändligt mycket bättre än västerländska.

– I mitt hem användes de här böckerna… som karottunderlägg.

Lite paradoxalt är att den boken som Hertha Müller är här på Bokmässan med, Flackland, är hennes debutbok, som först nu kommer på svenska. Och det var ju inte helt enkelt, berättar hon, att läsa det hon skrev för 20 år sedan, i ett annat land, i en helt annan situation.

– När vi skulle återutge boken började läsa, och ändra. Men förlaget sa: du kan ju inte skriva om hela boken.

– Den är ju skriven i en helt annan situation, jag arbetade på fabriken på kontoret, jag hade problem med överheten, jag hade det jobbigt. Inte minst skrev jag den för att sparka mig loss från byn. De var minst lika arga som de på fabriken på mig. De tyckte att jag hade övergivit dem, att jag smutskastade det tyska arvet. Jag blev förskräckt hur tiden hade frusit fast i byn. Värderingar var sådana som ordning, disciplin, dygd, renhet, nazism, sådana etnocentriska egenskaper.

– Jag accepterar förstås texten, men i dag skulle jag självklart skriva på ett annat sätt. Det är som att titta på gamla fotografier; tänk så ung och snygg jag var, men så skönt att jag inte behöver vara där igen.