Amy Winehouse talade klarspråk

Ännu en 27-årig fantastisk artist har gått bort – Amy Winehouse. Vet inte vad det är med just 27 år  – Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Mama Cass Elliot, Kurt Cobain, Janis Joplin – men det vilar uppenbarligen en förbannelse över just den åldern.

Amy Winehouse hade alla förutsättningar att bli en av de största men hyllningarna och framgångarna räckte inte. Drogerna och spriten tog över. Hon buades ut på en konsert nyligen och det måste ha tagit henne hårt. Om hon nu brydde sig. Jag ringde upp henne 2004 när debutalbumet hade blivit en mindre hit i Storbritannien och hon jobbade med uppföljaren Back to black, som kom 2006 och blev hennes sista studioalbum. Hon gick omkring på Londons gator, lät ibland lite förvirrad men här är intervjun (SvD 2004-11-18):

Visserligen buntas hon ihop med andra yngre jazzsångare. Men Amy Winehouse har inget till övers för sina konkurrenter Norah Jones och Katie Melua.

– De gör barnmusik och anpassar sig bara efter vad folk vill höra.

Amy Winehouse brukar kallas för ”jazzlöftet du inte kan ta hem till mamma” eller ”den mest skrämmande kvinnan i popvärlden”. Det kan bero på att hon, förutom sitt utmärkta debutalbum, är mest känd för att dissa alla från Madonna till Britney Spears. Hon tycker till exempel att ”en gammal dam som Madonna borde tona ner sina energiska dansrutiner”. Om Dido har hon sagt: ”Kidsen som lyssnar på henne och tänker ”jag vill vara som Dido” får mig att vilja spy”. Eller Britney: ”Jag önskar henne lycka till i äktenskapet – hoppas det får henne att undvika studion i framtiden”.

– Jag är bara ärlig när jag säger att de inte borde göra musik. Det har inte blivit så många reaktioner eftersom folk gillar dem jag dömt ut och inte bryr sig om vad en liten judisk flicka som jag tycker.

Är du för uppriktig ibland?
– Ja, men jag är inte här för att vara vän med alla.
Bitterheten kan också bero på att hon inte sålt lika många plattor som sina hatobjekt, vilket hon glatt erkänner.

– Jag skryter inte med att jag är en fantastisk sångerska, men jag kanske står ut och är lite annorlunda mot allt annat som finns i dag,säger Amy Winehouse på telefon från London.

Hon bryr sig inte så mycket om att hon låter som en jazzartist på en rökig bar på 40-talet. Winehouse struntar också i trenden av unga jazzsångare och en allt yngre publik.

– Jag är bara en ung person i Storbritannien som nog inte är som andra. Musiken som ligger på listorna struntar jag i. Jag vill hellre lyssna på musik som får mig att förstå mig själv.

Debutalbumet Frank blev en mindre hit i hemlandet och fick bra kritik i de flesta tidningar.

– Jag lade ner hela mitt hjärta och min själ i musiken så jag förväntade mig inte att folk skulle ge ett halvljummet mottagande. Om de älskar plattan – cool. Om de hatar den – cool. Tycker de ingenting blir jag rasande.

Amy Winehouse jobbar nu med sitt andra album och har ett par spår klara. Plattan är planerad till maj 2005.

– Skivan kommer att vara mer enhetlig jämfört med debuten som var en miljon grejer på samma gång. Det blir ett sound och en producent, mycket gitarr- och beatbaserat.
Amy Winehouse har alltid haft musiken omkring sig i sitt liv. Hon betraktar musiken som något som inte ser ner på henne, inte käftar emot utan bara är något hon kan älska förbehållslöst och lära sig massor av.
Hon kastades ut från Sylvia Young stage school i London för att hon inte ansträngde sig och för att hon var piercad i näsan. I stället hamnade hon som 15-åring i en flickskola där hon mest undrade var alla män befann sig och i brist på annat låste in sig för att göra musik.

– Det fanns inte mycket annat att göra, knappt några att prata med, så jag spelade mest gitarr och piano. Annars lyssnade jag på musik av Dinah Washington, Stevie Wonder, Beastie Boys, Jay-Z, Nas och Busta Rhymes.

Är det sant att du under ett års tid bara lyssnade på Ray Charles?
– Ja, antagligen. Jag hade perioder då jag bara lyssnade på eller relaterade till en sak.

När började folk säga att du hade en fantastisk röst?
– Det kommer jag inte ihåg. Min pappa sjöng precis som mina vänner så det var inget speciellt att ha en bra röst.

Vad drog dig till jazz?
– Jag var inte attraherad av jazz. Jazzen var attraherad till mig. Det finns en känsla där som jag älskar.

På albumet finns låtar som Fuck me pumps med en text som driver med kvinnor som letar efter rika män. De har alla samma frisyr, samma hjärnor, kloner som ger andra tjejer ett taskigt rykte, menar Winehouse.
I I heard love is blind erkänner hon att hon varit otrogen mot sin pojkvän för att den andre mannen liknade honom – ”why you so upset baby you weren”t there/and I was thinking of you when I came”.

– Jag sparar antagligen tusentals pund genom att skriva låtar och slippa gå i terapi.

HARRY AMSTER