Borde Joyce Carol Oates berätta hela ”sanningen”?

Tidigare i år kom amerikanska Joyce Carol Oates ”A widow’s story” ut i USA. Den självbiografiska boken skildrar, precis som Joan Didion gjorde så briljant i ”The year of magical thinking”, året efter att Oates make sedan 47 år, Raymond Smith, dog 2008.

Boken har fått varierande kritik, en hel del har varit positiva och många har påpekat att det nu har blivit en hel genre med änkememoarer. Men några blev irriterade. Författaren Julian Barnes ansåg i New York Review of Books att Joyce Carol Oates har gjort fel som i sin bok inte berättar om att hon under året som gick hann träffa en ny man som hon nu är gift med. (I min intervju med henne sommaren 2009 berättade hon just om makens död och även om den nye maken.) Julian Barnes anser att hon därmed har brutit ett slags förtroende gentemot läsarna.

Man kan ju tänka att det var ett medvetet val som Joyce Carol Oates gjorde, att inte blanda in den nye mannen, och att hon struntar i kritikernas åsikter. Men inte. Hon ångrar sig.

I en artikel i Guardian återges hur hon i ett brev i New York Review of Books visserligen försvarar vad hon har gjort men också avslutar med att hon i kommande utgåvor av boken nog borde ha med ett tillägg om hur hennes liv ser ut i dag. En uppgift som hennes förläggare vänder sig emot. ”Vad ska hon säga då?” undrar han. ”Att hon till slut hittade någon och gifte sig?”Ja, det kan man verkligen fråga sig. Har hon med sin bok lovat att hålla sig till sanningen och ingenting annat än sanningen? Eller är det för dramaturgins skull tillåtet att inte berätta om allt?