Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Ingen som rest till Pyongyang kan ha undgått att lägga märke till siluetten från det halvfärdiga hotellet Ryugyong, som av vissa har utnämnts till en av världens fulaste byggnader. Byggandet var länge avstannat på grund av Nordkoreas svåra ekonomiska situation, men hotellet håller på att färdigställas av det egyptiska telekomföretaget Orascom. Reseföretaget Koryo Tours har varit inne i byggnaden och fotat. Bilderna finns bland annat här.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV

Benjamin Katzeff Silberstein

Utgången av gårdagens nordkoreanska parlamentssession gjorde många besvikna. ”Var detta allt?”, frågade sig en twittrare till exempel med hänvisning till det enda offentliggjorda politiska parlamentsbeslutet: övergången från 11-årig till 12-årig skola för Nordkoreas barn (vid sidan av vissa personförändringar). Nordkoreas parlament möts inte ofta, och därför – och med tanke på alla reformspekulationer – var det många som väntade sig någonting större än detta.

Men. Nordkorea saknar, för att uttrycka det milt, den typ av transparens som många andra länders parlament har. För utomstående finns inga fullständiga protokoll att tillgå, och det är mycket möjligt – för att inte säga sannolikt, med tanke på att de redan omtalats i intervjuer som nästan helt säkert varit övervakade – att de beryktade jordbruksreformerna åtminstone diskuterades i någon form under parlamentssessionen, trots att ingenting offentliggjorts. Nordkoreas parlament har bara formell makt – i realiteten är alla beslut redan beredda när de läggs fram i parlamentet, och ingen av ledamöterna protesterar. Många tidigare politiska förändringar har antagits och blivit gällande utan att offentliggöras direkt efter parlamentssessionens slut.

Den som har bestämt sig för att hitta förnyelsetecken i gårdagens parlamentssession kan dock ändå lyckas. I beskrivningen av de utbildningspolitiska förändringarna talas det mycket om att modernisera och anpassa efter nya tider. Barnen ska lära sig mer om datorteknik och utländska språk, förklarade parlamentets ordförande Choe Thae-bok. Alltid något, kan man tycka, men knappast ett tecken på större förändring.

Benjamin Katzeff Silberstein

(Skärmbild från Nordkoreas propagandavideo, hämtad från webbsajten uriminzokkiri.)

Den sydkoreanska popartisten Psys låt ”Gangnam Style” har blivit omåttligt populär världen över. I skrivande stund har omkring 267 miljoner människor sett videon på Youtube, och i lördags ordnades en flashmob tillägnad musikvideons dans på Sergels torg i Stockholm.

Naturligtvis har Nordkoreas propagandamakare och apparatchiks inte heller undgått den sydkoreanska poplåtens framfart. För några dagar sedan dök en form av parodi upp på en av den nordkoreanska statens officiella propagandahemsidor, Uriminzokkiri (”vår nation tillsammans”). Videon, som du kan se här, är en parodi på Gangnam Style och riktar sig mot det sydkoreanska konservativa partiets kandidat i presidentvalet i december, Park Geun-hye.

I videons öppningsbild syns Gangnam Style-artisten Psys världsberömda hästridnings-pose, men med vad som ser ut att föreställa en förställd version av presidentkandidat Parks ansikte. I förgrunden visas svartvita bilder från en demonstration under 1970-talets Sydkorea. Texten lyder: ”난 ”유신”을 사랑한다 = nan ”yushin”ul saranghanda = jag älskar ’Yushin’”. Yushin var namnet på den konstitution under vilken Parks far, Park Chung-hee, styrde Sydkorea med järnhand och slog ned all demokratisk opposition.

Han tog makten genom en militärkupp 1961 och dåtidens konstitution begränsade antalet mandatperioder som en och samma president kunde sitta. Men genom en konstitutionell förändring lyckades han vinna även ”valet” (så mycket val man nu kan tala om under en diktatur) 1971. Kort därefter upplöste han parlamentet, förklarade konstitutionen icke-gällande och antog en ny: Yushin.

Den gav presidenten enorma maktbefogenheter, och under Yushinkonstitutionen fanns ingen gräns för antalet mandatperioder som en enskild president kunde sitta. Yushin kom att bli föremål för enorma demonstrationer och ett starkt motstånd i Sydkorea, inte minst bland landets unga generation.

Genom valrörelsen i Sydkorea har Park Geun-hye anklagats för att inte ha tagit tillräckligt kraftigt avstånd från sin fars brutala styre, då tortyr, fängslanden och mordförsök var vanligt förekommande mot dem som vågade sätta sig upp mot makten. Många av dagens sydkoreaner minns Park Chung-hee främst som den som lyfte Sydkorea ur fattigdom och satte igång landets mirakeltillväxt, men många andra minns också det politiska förtrycket, paranoian och rädslan under diktaturen.

Park Geun-hye har fått mycket kritik för att ha relativiserat och ursäktat det politiska förtrycket under tiden då Sydkorea var en militärdiktatur, och först igår gav hon en officiell ursäkt till de som lidit under hennes fars brutala styre.

Det är just denna kritik mot Park Geun-hye som resten av Nordkoreas Gangnam Style-parodi bygger vidare på. I videon är det Park Geun-hye som ”talar”, och den andra bildrutan säger: ”Tala inte illa om 5-16 som en statskupp” (Park Chung-hees statskupp kallas för 5-16-kuppen eftersom den ägde rum den 16:e maj), ”mer än någonting annat var det ju den som gjorde mig till kronprinsessa [till makten – Park har kallats för just ”prinsessa (공주)” på grund av sitt skyddade liv som presidentdotter, red. anm]!”. Och så vidare.

Videon fortsätter med att på olika sätt påstå att Park Geun-hye egentligen skulle tycka att Sydkorea inte alls var så farligt som militärdiktatur, genom att slänga fram påståenden som ”hennes”, på samma sätt. Allting varvat med videobilder från demonstrationer mot hennes fars styre.

Mot slutet återkommer filmen till påståendet ”jag älskar Yushin”, med tilläggen: ”Yushin är min hemstad, min övertygelse och min framtid”. Med andra ord: under Park Geun-hye blir Sydkorea en diktatur, är budskapet.

Och så avslutas det hela med själva pricken över i:et: den hästridnings-posande Psy – med Park Geun-hyes förvridna ansikte – återvänder. En lilafärgad textrad dyker upp. Den lyder: ”난 ”유신 스타일이다 = nanun yushinsutailida = jag är Yushin-style”.

Videon har troligen inte sänts på nordkoreansk tv – ytterst få inom landet torde känna till fenomenet Gangnam Style, då bara en klick i den politiska toppen har fri datortillgång (därmed inte sagt att låten inte smugglats in från Kina och distribuerats olagligt på landets svarta marknader – så kan det mycket väl vara – men det skulle nordkoreanska myndigheter aldrig erkänna öppet).

Den riktar sig förmodligen åtminstone delvis till unga sydkoreaner med vänsterlutning. Faktum är att budskapet i videon inte är helt olikt vissa sydkoreanska karikatyrer med kritisk udd mot Park. Kritiken mot Park Geun-hyes tveksamma historiesyn är alls inte grundlös eller ovanlig – tvärtom har hon ofta beskyllts för att ha en grumlig syn på det förgångna – även om man kan tycka att just Nordkoreas propagandaapparat kanske inte är den bäst lämpade att kritisera andra för brist på demokratisk trovärdighet.

Benjamin Katzeff Silberstein

Hittills har pratet om reformer i Nordkorea bara stöttats av rykten från gränstrakterna. Därför är detta reportage från AP:s Pyongyangkontor särskilt intressant. Man har besökt ett kollektivjordbruk och de bönder som intervjuats berättar själva om att nya regler meddelats av myndigheterna i augusti.

Från och med årets skördesäsong ska Nordkoreas bönder få behålla vad som blir över efter att de statliga kvoterna mötts, vittnar de intervjuade, och med det kan man nog sluta sig till att de omtalade reformerna bygger på betydligt mer än bara rykten. AP News rapportering i Nordkorea sker nämligen under de nordkoreanska myndigheternas regi, och att ett intervjuobjekt skulle säga någonting som inte godkänts av staten förefaller mycket osannolikt.

Det är den goda nyheten. Men med dessa uppgifter blir det mer oklart än tidigare hur denna reform skiljer sig från 2002 års ekonomiska reformpaket, som senare delvis rullades tillbaka. Som jag skrev i Asia Times förra veckan innebar även den reformen att jordbrukare skulle få behålla skördarnas överskott, och storleken på kollektivjordbrukens arbetslag minskades faktiskt ännu mer än vad som planeras under denna reform, enligt de intervjuade nordkoreanska bönderna. De nämner ingenting om proportionerna 30-70 procent – tidigare har det talats om att kollektivjordbruken bara skulle behöva lämna över 70 procent av sina skördar och få disponera 30 procent såsom de önskar.

På lång sikt krävs större förändringar än dessa för att få Nordkoreas jordbruk i dugligt skick. Ekonomiska reformer är alltid en balansakt för regimen – är förändringarna för små missar man målet, men är de för stora riskerar staten att tappa alltför mycket makt. Och makten är, både av idealistiska och egoistiska skäl, bland det viktigaste för regimen.

Imorgon sammanträder Nordkoreas parlament – i sig en mycket unik händelse som pekar på att någonting stort ska meddelas, antingen i form av personförändringar eller politiska reformer. Det blir, oavsett vad som kommuniceras från parlamentsbyggnaden Mansudae, en spännande dag.

Benjamin Katzeff Silberstein

Som Nordkoreabloggen berättade för några veckor sedan har Nordkorea bytt ut sin ambassadör till Sverige. I förrgår meddelade KCNA att den nye Pak Kwang-chol utnämnts också officiellt av ett dekret från det nordkoreanska parlamentet (han var dock i praktiken utnämnd redan). Sydkoreanska Joongang Ilbo har också gjort en liten notering om saken (länk på koreanska).

Inte mycket är känt om Pak, och när Nordkoreabloggen ringde UD för att ställa frågor fanns inte mycket information att få fram. Det finns en man med samma namn i det nordkoreanska arbetarpartiets centralkommitté, och enligt sydkoreanska wikipedia har han militär bakgrund. Namnet är dock inte alltför ovanligt så det finns ingenting som säger att det måste röra sig om samma person.

Benjamin Katzeff Silberstein

Jag har skrivit en kolumn för Asia Times Online om Nordkoreas reformer i ett historiskt perspektiv. Detta är inte första gången det ryktas om att Nordkorea ska förändras, och många såg faktiskt också Kim Jong-il som reformist. Publicerar samma artikel på Nordkoreabloggen. Hoppas att de läsare som är intresserade kan ha överseende med att artikeln är skriven på engelska.


Nothing new under North Korean son
By Benjamin Katzeff Silberstein
Is North Korea reforming under Kim Jong-eun? Many believe so, and the stream of news articles on the topic seems endless. We have, however, to some extent seen it all before.

Similar to today’s situation, Kim Jong-Il’s early days in power were surrounded by hopes of the new leader being a reformer. South Korea elected Kim Dae-Jung president only months after Kim Jong-il formally took power in 1997, and the era of sunshine-policy began. South Korea was obviously the driving force. In addition, as it later turned out, the North was given extensive bribes in exchange for its cooperation. But the sun kept shining for years after the bribes, and the overall North Korean attitude was far from the dogmatic ”Hermit Kingdom” the world had previously known.

For a few years, an unprecedented amount of Inter-Korean events and agreements occurred, culminating in the June 2000 summit. Not unlike Kim Jong-un’s Moranbong Band concert where Disney characters and lightly dressed violin-playing women appeared, typically Western-style K-pop groups such as Shinhwa and Baby V.O.X were invited to perform in Pyongyang. During these years North Korea established diplomatic relations with several western countries. North Korea seemed to be coming out of its shell, and Kim Jong-il was spearheading the journey.

Kim Jong-il ’s visit to China in 2001 made many believe in a Chinese-style development. During a visit to Shanghai, Kim allegedly exclaimed: ”Let’s build skyscrapers. China has succeeded in economic reforms. Why have we failed?” Kim Jong-Un certainly isn’t the first leader to recognize the dire state of North Korea’s economy. The same year as Kim Jong-il ’s China visit, one Rodong Sinmun editorial stated that ”… the socialist economic management method is still immature and not perfect … If we stick to this hackneyed and outdated method, which is not applicable to the realities of today, then we will be unable to develop our economy.” [1]

This echoes similar to Kim Jong-eun’s rumored criticism of the country’s economists for dogmatic thinking. Keep in mind, for comparison, that Kim Jong-eun has been deemed a realist for having talked about the North’s food problem, admitting that the people’s living standards need to be improved, and for pointing out the ”pitiful” state of a theme park.

The next big step came in July 2002, when the North announced major economic reforms. Prices and wages were raised to match the black market level. Enterprises were given greater autonomy and incentives, and ”profits [were] to be distributed based on individual efforts, thereby stimulating the labor force to work harder.” [2] The North adopted legislation formally paving the way for the special economic zones in Kaesong and Sinuiju, and the Mount Kumgang tourist zone also got its judicial grounding. [3] The 2002 reforms finally legalized widespread black market activities.

Interestingly, even in the mid-1990s, North Korea experimented with agricultural policies similar to Kim Jong-eun’s ”6.28 Policy”. According to information trickling out from North Korea, the ”6.28” reforms will reduce the sizes of farming units to three to four members and allow farmers to keep 30% of their crops. In the reforms of the mid-1990s, farming unit sizes decreased to 5-7 members, and according to one researcher, ”squads were allowed to keep or dispose of any surplus”. In 2002, North Korea again tried to reform the agricultural sector by raising the prices of grains to a level more comparable with the black market, and loosened central planning. The reforms were partially reversed in 2005, but nonetheless, they had at least been attempted.

Overall, these developments seemed rather dramatic. In 2000, one writer stated that North Korea was showing ”tentative signs of opening to the West”. Kim Dae-jung claimed that the 2002 reforms showed that Kim Jong-il had an ”intellectual ability and discernment [as] a reform-minded and the type of man we can talk with in a common-sense fashion”. [4] In the words of Victor D Cha, ”many argued that the unprecedented and far-reaching nature of the July 2002 measures demonstrated North Korea intentions to seek integration into the international community […]”. [5]

In the early 2000s, visitors to North Korea observed many signs of sprouting entrepreneurship, and the increased commercial activity was signified by spots such as Pyongyang’s Tongil (”Unification”) Market. And don’t forget the appearance of billboards advertising the North Korean-made cars model Huiparam (”whistle”) in 2003.

According to the Asian Times Online contributor Bertil Lintner, who visited Pyongyang in 2004, the view of Kim Jong-il as reform-minded was common among the city’s foreign community. [6] Despite his many statements assuring that North Korea would stick to its ideological line, Kim Jong-il was acutely aware that the country’s model was not working. He even admitted this the US state secretary Madeleine Albright in 2000, while claiming to have been eyeing the social model of my home country, Sweden, who has successfully combined free markets with a welfare state.

This comparison between father and son does not suggest that North Korea cannot change. On the contrary, North Korea has always been changing and reforming. The image of a never-changing system, one that is making today’s rumors about change seem more radical, simply isn’t true. The problem is that reforms have never gone far enough. Is this time any different? Maybe the Supreme People’s Assembly plenum suddenly scheduled for September 25 will be the occasion for us to finally find out.

Notes:
1. Quoted in Cha, Victor D. (2012), The Impossible State. New York: Harper Collins, p 142.
2. Quoted in Hong, Ihk-pyo (2002), A Shift Toward Capitalism? Recent Economic Reforms in North Korea. East Asian Review, vol. 14, no. 4, Winter 2002, pp 93 – 106.
3. Yoon, Dae-kyu (2009), ”Economic reform and Institutional Transformation: A Legal Perspective”, in Park, Philip H. (ed), (2009), The Dynamics of Change in North Korea: An Institutionalist Perspective. Seoul: Institute for Far Eastern Studies, Kyungnam University.
4. Quoted in Cha 2012, p143.
5. Ibid, p147.
6. Lintner, Bertil (2005), Great Leader, Dear Leader. Chiang Mai, Thailand: Silkworm Books.

Benjamin Katzeff Silberstein

Nordkorea fortsätter att rapportera om stora skador efter sommarens naturkatastrofer. Senast idag berättar det officiella organet KCNA om förskräckliga siffror. Beroende på hur man räknar kan omkring fem procent av Nordkoreas jordbruksmark ha förstörts. Skadorna har varit betydligt värre tidigare år, men läget är ändå allvarligt.

Därför kan det tyckas konstigt att Nordkorea ”tackat” (nåja) nej till Sydkoreas erbjudande om nödhjälp. Nordkoreas Röda kors-organisation (underställd den nordkoreanska staten) meddelade först att man skulle ta emot stödet men tog sedan tillbaka beskedet. Den officiella förklaringen var att man såg de erbjudna mängderna som förolämpande små. Sydkorea erbjöd 10 000 ton mjöl, 3 miljoner paket nudlar och medicinsk utrustning, enligt AP.

Men det kan också finnas en annan delförklaring. De nudlar som man tänkt skicka bär ett starkt symbolvärde i Nordkorea, både i förpackningsdesign och smak, genom sina starkt sydkoreanska karaktärsdrag. DailyNK återger berättelser från nordkoreanska flyktingar i Sydkorea som minns hur populära nudlarna blev i bland annat den nordöstra staden Sinuiju när de delades ut efter översvämningarna 2010. Och alla, menar källan, visste att nudlarna var sydkoreanska.

Nu förefaller det en aning otroligt att den nordkoreanska staten skulle tacka nej till all nödhjälp av endast detta skäl, men som bekant kan mycket små detaljer vara avgörande för förändringar i människors världsbilder. Minns hur nordkoreaner berättat att det var kulspetspennorna i fickorna på de demonstrerande sydkoreanska arbetare som den nordkoreanska propagandan visade upp under 1980-talet, som fick dem att förstå att Sydkorea inte alls var fattigt. Bilarna i demonstrationsbildernas förgrunder hade samma effekt hos vissa. Och som SvD:s ledarsida beskrev förra sommaren kan elektroniska riskokare ha samma effekt.

Benjamin Katzeff Silberstein

Uppgav KCNA igår. Saxat från artikeln:

”The chairman of the Sweden-Korea Friendship Association stressed that the founding of the DPRK greatly encouraged the people of the whole world in their struggle for independence against colonialism and imperialism.

A message of greeting to Kim Jong Un was adopted at the meeting held in Sweden.”

Hela artikeln finns här.

Benjamin Katzeff Silberstein

Nordkoreas officiella mediekanaler är ofta svåra att förutspå. Visst, de flesta artiklar är väntade. Har Hillary Clinton eller Lee Myung-bak (Sydkoreas president) gjort något utspel som anknyter till och kritiserar Nordkorea kan man vara säker på att Korean Central News Agency (KCNA) kommer att trycka ut en svavelosande ledare från dagstidningen Rodong Sinmun (direkt via från faxen i centralkommitténs högkvarter där texterna antas vara skrivna). Men ibland överraskar man.

Minns ni den brett spridda bilden från en australiensisk tidnings medajlrapport under OS, där Nordkorea kallades ”Naughty Korea” och Sydkorea ”Nice Korea”? Ett dåligt skämt, kan jag tycka, men likväl ett skämt. Och ett rätt oskyldigt sådant. KCNA höll inte med. De gick ut med ett starkt fördömande. De regeringar som fördömt den antimuslimska amerikanska filmen är alltså inte riktigt ensamma om att inte kunna ta saker och ting med en klackspark.

Något liknande inträffade i dagarna. Då gick den nordkoreanska webbsajten ”uriminzokkirri” (우리민족끼리 = ”vår nation tillsammans”), som annars mest publicerar nordkoreanska nyhetsklipp, ut och fördömde en årlig filmfestival i Seoul. Festivalen fokuserar på mänskliga rättigheter i Nordkorea, och organiseras av ett antal sydkoreanska NGOs. De är knappast några samhällsomstörtande typer, om man säger så. Jag var på förra årets upplaga av festivalen, där såg jag bland annat en fantastisk spelfilm om livet vid Kinas gräns mot Nordkorea. Och en mindre bra film om hur ett gäng nordkoreanska barn skapar kaos med hjälp av en sydkoreansk leksaksrobot. I alla fall. Detta är ett event organiserat av frivilliga krafter som hyr in sig i universitetslokaler i Seoul, för att belysa läget i Nordkorea via filmer. Tänk motsvarande föreningsarrangemang i ABF:s lokaler, i en svensk kontext, ungefär. Knappast något stort hot mot den nordkoreanska nationens självständighet. Trots detta kallas dem för ”konspirerande råttor” av den nordkoreanska webbsidan.

Detta talar för att nordkoreansk nyhetsvärdering till stor del är slumpstyrd. Det är det rimligaste, givet att dessa fördömanden aldrig skulle komma till stånd om en systematisk urvalsprocess bland nyheter gjorts. Det är kanske så, med andra ord, att vad som ska komma ur Nordkoreas officiella kommunikationskanaler till stor del beror på vad enskilda byråkrater i landet och på ambassader i världen (och hos Chongryon i Tokyo) råkar slösurfa sig till.

Benjamin Katzeff Silberstein

Källor inifrån Nordkorea uppger att de omtalade 6.28-reformerna kommer att träda i kraft från och med den första oktober i år. Som så många andra politiska beslut i Nordkorea ska detta ha kommunicerats ned till ”massorna” via föreläsningar i kvarterskommittéerna (inminban ordagrant ”folk-grupp” på koreanska), där konkreta juridiska förändringar ska ha meddelats. Detta uppger DailyNK. De så kallade 6.28-reformerna ska, om uppgifterna stämmer, dela in jordbrukskollektiven i mindre enheter för att öka konkurrensen, och ge både kollektivjordbruk och fabriker frihet att själva disponera över 30 procent av produktionen. Ett förhållandevis radikalt steg bort från den planekonomi som redan är kraftigt eroderad i Nordkorea i sviterna av ekonomins kollaps under 1990-talet. Nordkorea har dock genomfört liknande reformer tidigare, som dels inte implementerats med tillräcklig kraft och också senare dragits tillbaka till viss del. Regimen har kallat till en ovanlig parlamentssession den 25:e september, och många tror att Kim Jong-un kommer att offentliggöra reformerna då.

Man ska alltid vara starkt källkritisk till uppgifter inifrån Nordkorea. Faktakoll är en omöjlighet på grund av den stränga kontrollen i samhället. Men uppgifter om vad som kommunicerats ut till kvarterskommittéerna torde inte vara omöjliga att kolla hos ett större antal källor. Man kan anta att källan, i detta fall DailyNK, gjort just det.

Att reformerna fått ett datum (återigen, förutsatt att uppgifterna stämmer) är ytterligare ett tecken på att de faktiskt kommer att implementeras, och att ryktena inte varit tomma.

Men minnet är ofta kort kring Nordkorea. Man har som sagt implementerat liknande reformer förut, utan att det revolutionerat grunden för landets system. Nordkorea förändras dock hela tiden. Landet är inte detsamma idag som vid grundandet 1948, vilket vissa ibland tycks tro. Idag består en stor del av folkets försörjning just av privata marknader, och varje juridisk reform som staten genomför i marknadstillvänd riktning är just en reaktion på en utveckling den inte kunnat kontrollera.