Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Det finns en vanlig missuppfattning om Nordkorea som genompolitiserat samhälle. Jag vågar påstå att den bild som de allra flesta i kanske framför allt västvärlden har av Nordkorea är en av massiva militärparader, folksamlingar som nästan i trans skriker ut sin lojalitet och kärlek till ledarna, kosmiskt märkliga och ofta övernaturliga mytberättelser om ledarens fantastiska egenskaper, och så vidare.

I detta intryck föreligger det största hindret mot verklig förståelse av Nordkorea. För många stannar just där, i det galna och genompolitiska intrycket, och struntar i att läsa vidare. Det är ett stort problem. Ty Nordkorea är så mycket mer. Där, precis som i Sverige, lever fullt normala människor av kött och blod.

Den märkliga, exotiska ytan är just bara ett ytligt intryck. Att den har blivit omvärldens allmänna är till stor del Nordkoreas eget fel. Landet är omgiven av en självpåtagen informationsblockad, och den information regimen släpper ut är helt enkelt märklig. Besökare i Nordkorea får i stort sett bara se det politiska, via statyer, kollektivjordbruk, Kim Il-sungs mausoleum och födelseplats, och så vidare. Samma sak gäller då medier besöker landet.

Det är också vårat eget fel. Nordkorea har blivit något skojigt, någonting att skämta om snarare än att ta på allvar och försöka förstå. Filmer som ”Team America” har satt en större del av omvärldens Nordkoreabild än sådant som de vackra landskapen och fälten i landet, eller den spännande koreanska kulturen och historian. Vid otaliga tillfällen har jag fått länkar till hemsidan ”Kim Jong Il looking at things” skickade till mig. Jag skrattade aldrig.

Men om det nordkoreanska samhället inte är allt detta, inte är den mystiska ytan, vad är det då?

Ingen kan ge ett säkert svar. Inte ens nordkoreanerna själva; de är ju också drygt 24 miljoner olika individer med olika uppfattningar av verkligheten, vilket många ibland missar. Detta är mitt intryck:

De flesta nordkoreaner har nog en ganska ointresserad inställning till det politiska. Man lär sig sina politiska verser i skolan och man går på de obligatoriska massmötena och samlingarna, men utan att reflektera särskilt mycket över det (se t ex den strålande dokumentären ”Goodbye Pyongyang” (굿바이 평양) för ett perfekt exempel på hur nordkoreanskt vardagsliv i politikens skugga kan se ut) . Allting ingår i det politiska förtryckets vardagsrutin, men alla dessa rutiners betydelse beror ju helt på vad den enskilde nordkoreanen själv lägger fäster vid dem.

Det är fullt möjligt att många, kanske rentav de allra flesta, tar sig igenom vardagens politiska rutiner utan att ägna särskilt många tankar åt vad dessa egentligen betyder. Det är detta intryck jag har fått då jag träffat och pratat med nordkoreaner. Visst har de alla, förutom de som flytt till Sydkorea, varit politiskt lojala (åtminstone utåt). Och att politiken inte upptar hela vardagslivet är naturligtvis inte samma sak som att den inte har betydelse; inget samhälle i världen är så präglat av vardagspropaganda som det nordkoreanska, och efter att diktaturen stått stabil i snart 64 år kan man konstatera att regimen tycks ha lyckats väl i att göra sin världsbild till allmängällande i samhället (även om intressanta förändringar kan konstateras också i detta i och med det ständigt ökande inflödet av utländsk media). Men att vara påverkad av politisk propaganda på ett djupt och undermedvetet plan är en helt annan sak än att leva det genompolitiserade liv som många i omvärlden tycks tro att alla nordkoreaner lever, och också en annan sak än att vara politiskt intresserad.

Och det har ingen varit av de nordkoreaner jag hittills fått chansen att träffa varit. I stället har samtalen kretsat kring vardagsliv. Hur gamla är vi i Sverige då vi gifter oss? Är det vanligt här att folk bor tillsammans utan att vara gifta? Hur ser våra sedlar och mynt ut? Vad gör ungdomar här på fritiden? Och så vidare.

Och det är väl knappast förvånande. För de flesta i den här världen är inte särskilt politiskt intresserade. Du är det sannolikt eftersom du har sökt upp en blogg med Nordkorea som tema, och jag själv är det, men i detta tillhör vi sannolikt inte majoriteten i världen. Så torde det vara även i Nordkorea. För folk där är faktiskt som folk i andra länder är mest.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV