Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Mittenvänsterns kandidater bäst för Nordkorea, men kan de enas?

Park Geun-hye står mot två mittenvänster-kandidater: Ahn Cheol-soo, ”Sydkoreas Bill Gates”, och Moon Jae-in, före detta nära medarbetare till förrförra presidenten Roh Moo-hyun. Båda har sträckt ut sina händer för gemensam kandidatur, utan att kunna enas, men många tror att det ändå är vad som kommer att hända. Ingen vill upprepa 1987 års misslyckande. Då hölls landets första någorlunda fria val, men Roh Tae-woo, minister under militärdiktaturen, lyckades ändå vinna eftersom oppositionens kandidater ställde upp separat och splittrade väljaropinionen.

”Sydkoreas ’Bill Gates'”

Den kandidat som rönt mest uppmärksamhet både inom landet och internationellt är Ahn Cheol-soo. Han har lyckats slå sig fram som entreprenör i ett sydkoreanskt företagsklimat dominerat av familjestyrda storföretag, och han har en stor fördel i att vara en oberoende kandidat, utan partikopplingar. Sydkoreas politiska partier står lågt i kurs hos många väljare – trots massivt missnöje med den nuvarande presidenten (omkring 30-procentigt opinionsstöd förra hösten) förlorade oppositionspartierna stort i årets parlamentsval. Och borgmästaren i Seoul, Park Won-soon, vann posten som oberoende kandidat utan formella kopplingar till något etablerat parti, vilket ses som ett tecken i tiden. Särskilt de unga är missnöjda med den etablerade politiken, och där är Ahns potentiella väljarbas stor.

Men bristen på politiskt bagage är också ett problem för Ahn, och det är här Nordkorea kommer in i bilden. Ahn må ses som ett föredöme på många sätt, men hur skulle någon utan politisk erfarenhet kunna hantera hot och provokationer från Nordkorea?, frågar sig många sydkoreaner.

Solskenspolitiker med svagt Nordkoreaintresse

Nordkoreafrågan verkar helt enkelt inte finnas bland Ahns viktigaste. Han talar sällan om Nordkorea. I somras släppte han en storsäljande bok om sina politiska visioner där bara nio av de 275 sidorna handlar om Sydkoreas relation till landet. Också många av resonemangen om Nordkorea handlar mer om sydkoreanska inrikesfrågor än om Nordkoreapolitiken i sig.

Till exempel argumenterar Ahn, enligt det här utdraget, för stabilitet och återförening som grundstenar i byggandet av en ordentlig välfärdsstat i Sydkorea. Bara under militär stabilitet kan Sydkorea bli tillräckligt ekonomiskt framgångsrikt för att bli en regelrätt välfärdsstat, menar Ahn.

I boken anför Ahn också ett klassiskt argument bland återföreningsivrare, nämligen den ekonomiska potential som ett enat Korea skulle ha. Sydkorea skulle kunna dra nytta av Nordkoreas geografiska läge, handelsleder och billiga arbetskraft, och Nordkorea skulle lyftas genom kapital och kunskap från syd. Och så vidare. Ahn och många andra använder det för att motivera varför Sydkorea skulle tjäna på att minska den ekonomiska klyftan mellan länderna genom att hjälpa Nordkorea. Då skulle en återförening inte bli lika ekonomiskt tuff för Sydkorea, samtidigt som man skulle kunna nå stora fördelar.

Ahn är alltså en uttalat varm vän av ekonomiskt stöd till Nordkorea, och senast för några dagar sedan talade han om hur omfattande upprustningar av Nordkoreas infrastruktur skulle kunna lyfta också Sydkoreas alltför fåtaliga små- och medelstora företag genom ökad efterfrågan. Ahn vill återstarta de sydkoreanska turistprojekten i Kumgangbergen och bygga ut industrizonen i Kaesong, och starta liknande zoner på andra platser i Nordkorea. Han tror inte på någon snar regimkollaps i Nordkorea, och menar att den nuvarande regeringens politik vilat på en felaktig övertygelse om ett sådant scenario.

Ahns inställning till Nordkorea är alltså samma som den sydkoreanska mitten-vänsterns länge har varit. Men hans brist på intresse för landet, vad det verkar, kan komma att bli ett problem, om väljarna inte tycker att han framstår som tillräckligt statsmannamässig.

Den andre mitten-vänsterkandidaten, Moon Jae-in, har däremot ett passionerat engagemang i Nordkoreafrågan. Och det är bland annat det som gör honom kontroversiell bland många väljare. Om honom handlar nästa inlägg.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV