Benjamin Katzeff Silberstein
På tisdagens ledarsida skrev jag kort om en ny rapport, med hundratals flyktingintervjuer som underlag, där det görs ett försök till statistisk uppskattning över i hur stor utsträckning utländsk media lyckas penetrera Nordkorea. Vi vet sedan tidigare att svältkatastrofen ledde till en explosion av laglig handel och smuggling längs den norra gränsen mot Kina, och att detta i sin tur har öppnat upp det nordkoreanska samhället mot omvärlden på ett sätt som aldrig tidigare skett. Det är också allmänt känt att framför allt sydkoreanska DVD-filmer och TV-serier har utgjort en viktig och farlig del av smuggelströmmen. Jag har själv sett sydkoreanska filmer säljas på marknader bara några hundra meter från gränsen i Nordkorea, i norra Kina. Det nya i studien i fråga är att vi nu har ett färskt statistiskt underlag att titta på för att bedöma vidden av de utländska mediernas intåg i landet. Studien i sin helhet finns att hämta här.
Även tidigare undersökningar (såsom de som finns redovisade i The Hidden People of North Korea av Ralph Hassig och Kongdan Oh (Rowman & Littlefield, 2009), sid. 159) har pekat på att en mycket stor del av befolkningen i Nordkorea tar del av utländska radio- och tv-sändningar: Så många som 40 procent av de intervjuade i en studie genomförd av Sydkoreas public service-bolag år 2003 uppgav att de lyssnat på bolagets sändningar varje dag. En lika stor andel uppgav att de lyssnade oftare än två gånger varje vecka.
Man ska komma ihåg att studier på nordkoreanska flyktingar nästan alltid präglas av stark selection bias; en övervikt av urvalet är alltid från de nordliga provinserna nära Kina eller från Pyongyang, och dessutom är de ju annorlunda från resten av Nordkorea i det att de faktiskt har valt att fly från landet. Men forskare kan inte genomföra studier med representativt urval i Nordkorea — något sådant skulle regimen aldrig tillåta. Därför är flyktinggruppen i norra Kina och Sydkorea det bästa, eller kanske minst dåliga, underlaget som finns för forskning.