Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Det är inte bara de amerikanska väljarna som går till urnorna i höst. Även Sydkorea väljer president, och regimen i Pyongyang är minst lika intresserad som Sydkoreas väljare. Vem som hamnar i ”Blåa huset”, det sydkoreanska presidentpalatset, är nämligen avgörande för de kommande årens relationer mellan Nord- och Sydkorea.

Många år av omfattande samarbete och stöd tog till exempel en vändning när Sydkoreas nuvarande konservativa president Lee Myung-bak valdes 2007. På motsvarande vis hade dagens hårda tonläge och spänningar hade varit otänkbara för tio år sedan, under vänsterliberala Kim Dae-jung.

Både Seoul och Pyongyang kommer att hålla andan den 19:e december, då Sydkorea går till ett presidentval som än så länge tycks bli mycket jämnt. Vilka är då de som vill styra Sydkorea, och vilken politik vill de driva gentemot Nordkorea? Det kommer Nordkoreabloggen att sammanfatta i tre artiklar om de tre presidentkandidaterna.

Konservativ kandidat med kontroversiell historia – avskydd av Nordkorea

För det konservativa partiet, Saenoridang (새누리당, brukar översättas till ”New Frontier Party” på engelska), kandiderar Park Geun-hye. Hon många år i politiken bakom sig, men är ändå främst känd som dotter till Park Chung-hee. Han styrde Sydkorea med brutal järnhand som militärdiktator mellan 1962 och 1979.

Det var under Park som Sydkoreas ekonomiska mirakel tog fart, och trots det hårda politiska förtrycket minns många sydkoreaner (framför allt äldre) honom med värme. Det gynnar naturligtvis Park Geun-hye, särskilt i ett samhälle där släkt- och familjeband tillmäts större vikt än i många andra. Men det har också varit en tungt black om foten, och hon har fått massiv kritik för att inte ha tagit tillräckligt avstånd från sin fars övergrepp och förtryck.

Park har talat varmt om behovet av att bygga förtroende mellan ledarna i nord och syd, och lovat ekonomiskt och humanitärt stöd oberoende av politiska spänningar – ”flexibilitet”. Retoriken kan ses som en form av kritik mot den nuvarande presidenten Lee Myung-baks oförmåga att bryta dödläget i relationen till Nordkorea.

Samarbete med Nordkorea, bortom det politiska lägets upp och nergångar, var grunden till ”Solskenspolitiken”, som implementerades av center-vänsterpresidenten Kim Dae-jung, och gav honom Nobels fredspris år 2000. Något fluffigt, kan tyckas, men i praktiken betyder det att gemensamma projekt (som industriparken i Kaesong, gemensamma lag vid sportevenemang, kulturella utbyten et cetera) inte ska behöva påverkas av politiska spänningar.

Park förordar alltså detta, i någon mån, men understryker samtidigt att Nordkorea måste följa internationella överenskommelser, och att alla provokationer från nordligt håll kommer att besvaras med kraft. Framför allt kravet på att Nordkorea ska följa alla internationella överenskommelser blir sannolikt en bromskloss, eftersom Nordkorea i grunden har en annan syn på vad man är skyldiga att göra. Man bör också minnas att även Lee Myung-bak talade mycket om vikten av samarbete med Nordkorea – innan han blev vald, det vill säga, men sedan förde en politik radikalt annorlunda från sina två senaste föregångare.

Men Park är betydligt mer vänligt inställd till samarbete med Nordkorea än många andra konservativa, och hon besökte till och med landet 2002 och åt middag med Kim Jong-il.

Det är dock inte bara Parks egen politik som spelar roll. Nordkoreas inställning är en annan huvudfaktor, och man släppte det tunga propagandaartilleriet mot henne redan innan valrörelsen hann dra igång. Sydkoreas konservativa politiker har alltid uppfattats som huvudfiender av den nordkoreanska regimen, och från nordkoreanskt håll har den historiskt betingade vreden mot Park (till stor del grundad i hennes familjearv) varit massiv.

Ändå talar historien för att relationerna kan mjukas upp även under konservativa regeringar i Sydkorea. Det var faktiskt under Parks fars diktatur, 1972, som underrättelsechefen Lee Hu-rak skickades till Pyongyang i hemlighet för att träffa Kim Il-sung – det första riktiga högnivåmötet sedan delningen 1945.

Blir Park vald till president kan man vänta sig utsträckta händer mot Nordkorea – åtminstone till en början. Men det är tveksamt vad det kommer att leda till. Park må vilja närma sig Nordkorea mer än vad sittande Lee Myung-bak gjort, men hon är ändå en konservativ politiker och vill under inga omständigheter uppfattas som svag mot Nordkorea. Och det är en risk sydkoreanska politiker ofta måste ta om de vill åstadkomma någonting verkligt betydelsefullt i relationen till grannen i norr.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV