Håller Nordkorea verkligen på att förändras?

I dagarna har det pratats en del om förändringar i Nordkorea. Eller, snacket har egentligen pågått ända sedan Kim Jong-il dog, och många i omvärlden skyndade till att utropa förändringens tid. Exempelvis sände Sveriges radio ett inslag igår, som bland annat handlade om de jordbruksreformer som sydkoreansk media har berättat om sedan några veckor tillbaka. Detta reportage var för övrigt ljusår bättre än de tidigare turistreserapporterna från Nordkorea, även om det stora fokus man har vid Pyongyang är mycket märkligt. Att rockstjärnor inom Nordkoreaforskningen som Leonid Petrov (som nog är mer känd för annat än den Koreablogg som SR nämner) och Marcus Noland intervjuas i svensk media är välkommet.

Men det är viktigt att nyansera och ifrågasätta den bild av ett Nordkorea i förändring som många talat om på sistone. Det finns goda skäl att grundligare diskutera vad förändringar i Nordkorea faktiskt innebär, hur radikala de kan vara och vad de egentligen spelar för roll. Mycket talar för fortsatt skepsis.

Visst sker mycket intressant i Nordkorea just nu. Men många analyser verkar bygga på tron att Nordkorea inte förändrats sedan statens grundande 1948. Det är historielöst. Reformer i marknadsriktning är ingenting nytt i Nordkorea, landets rigida ekonomiska politik till trots. Det som denna gången fått medier att sätta rubriker som ”På väg överge planekonomi” (Sveriges radio) är reformer för ökade incitament och möjligheter till vinst inom jordbruket i landet. Reformerna är inte officiellt bekräftade, men rapporterna om dem har duggat tätt i sydkoreansk media under de senaste veckorna, efter rykten inne i Nordkorea.

En frågan är dock hur mycket planekonomi det egentligen finns att överge i Nordkorea. Planeringssystemet har i praktiken inte fungerat sedan 1980-talets slut. Få nordkoreaner får idag sin huvudsakliga försörjning från det statliga distributionssystemet. Och minns att Nordkorea med jämna mellanrum har lanserat reformer som dessa. Jordbruksreformen är knappast så radikal som många medier i världen vill utmåla den som.

Den första juli 2002 lanserade den nordkoreanska regimen ett ekonomiskt reformpaket som var betydligt mer omvälvande än dagens beryktade reformer (om de ens ser ut såsom medier beskrivit dem). Man ökade både priser och löner radikalt inom systemet, för att anpassa det till det till den höga inflationen i landet, och till det parallella ekonomiska system som uppstått i och med de först olagliga, och senare juridiskt accepterade, privata marknaderna. Man decentraliserade en stor del av den ekonomiska planeringen, och meddelade fabrikerna i landet att de själva skulle ansvara för materialförsörjning och prissättning.

Och det mest talande exemplet för hur mycket dagens analyser av Nordkoreas förändringar missar — såväl sydkoreanska och amerikanska som andra — är att man faktiskt redan i 2002 års ekonomiska reformpaket förändrade indelningen av arbetsenheter i jordbruket på samma sätt som det sägs att Nordkorea gör idag. Man delade in de kollektiva arbetslagen i mindre enheter och ökade möjligheterna till ekonomisk vinst.

På sätt och vis kan man alltså säga att Kim Jong-un även i denna politik går i tidigare nordkoreanska ledares fotspår, om ett sådant reformprogram alltså är på gång i Nordkorea. Precis som år 2002 är det inte heller nu läge att vänta sig underverk. Nordkorea kan reformera, visst, men bara inom ramen för vad Nordkorea är. Det är därför sådant som ägandet av jordbruksmark och produktionsmedel förmodligen inte kommer att delas ut till folket inom en snar framtid — det vore riktigt radikala förändringar, som kanske skulle kunna fungera, men staten vill behålla sin grundläggande kontroll. Det är viktigt att minnas att ett grundvillkor för reformer i Nordkorea är att de faktiskt inte förändrar alltför mycket; det tillåter inte Nordkoreas ideologiska doktriner. Kom ihåg det nästa gång någon tolkar en Musse Pigg-konsert som perestrojka.