Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

För den som är religiös kan dagens regnande tolkas som en händelse som ser ut som en tanke. För 62 år sedan bytte interna stridigheter mellan olika ideologier och visioner karaktär till internationellt storkrig på Koreahalvön. Tidigt på morgonen den 25:e juni 1950 inleddes det nordkoreanska anfallet, med artillerield mot den då sydkoreanska delen av Ongjinhalvön i dagens södra Hwanghae-provins i Nordkorea. Striderna rörde sig sedan successivt österut, mot storstäder som Kaesong. Vi vet alla vad som hände sedan.

Till skillnad från vad vissa tror var Koreakriget inte ett överraskande krig. Tvärtom hade ledare på båda sidor om den 38:e breddgraden länge försökt övertala sina respektive skyddsmakter (USA i Sydkorea, Sovjetunionen/Kina i Nordkorea) att få bli först om att anfalla. Strider förekom i mindre skala längs gränsen från och med våren 1949, inte ens ett år efter det att Nord- och Sydkorea grundats som separata stater. Båda sidor ville lägga under sig inte minst just Ongjin-halvön, som var av stor strategisk betydelse. Likaså var den då delade staden Kaesong, som efter Koreakriget helt hamnade på nordkoreanskt territorium.

Sydkoreanska militärtoppar varnade gång på gång för att ett inbördeskrig var nära förestående och att Sydkorea borde svara på nordkoreanska aggressioner på Ongjinhalvön genom en fullskalig invasion.

I september 1949 skrev Sydkoreas dåvarande president Lee Syngman ett brev till sin rådgivare Robert Oliver. Där stod det bland annat att Lee ”[…] känner starkt att nu är den psykologiska tidpunkt då vi måste ta till aggression, och städa ut kommunisterna från Pyongyang. Vi kommer att tvinga Kim Il Sungs män till bergen och svälta ut dem. Sedan måste vi stärka vår försvarslinje längs Tumen- och Yalufloderna [Koreahalvöns gräns mot Kina, vilket implicit skulle ha inneburit en invasion av hela Nordkorea].” (Källa: Cumings, Bruce (1997, 2005), Korea’s Place in the Sun. W.W. Norton & Company, s. 252).

Bara hot om indraget amerikanskt stöd stoppade Lee Syngman från en invasion. Samtidigt lyckades Kim Il Sung till slut övertala ett mycket motvilligt sovjetiskt ledarskap att ge sitt stöd till en invasion av Sydkorea.

I dag är en dag att minnas de upp emot  2.5 miljoner civila som dog eller skadades i ett krig som endast ledde till minimala gränsförflyttningar. Koreakriget var ett av de mest brutala krigen i modern tid, inte minst på grund av den amerikanska användningen av napalm, som då kom igång i större skala. Många stadskärnor i främst norra Korea förstördes nästan totalt.

Det är också en dag att minnas krigets kanske minst uppmärksammade offer, nämligen de som miste livet i politiska massavrättningar (såväl organiserade massakrer som spontana aktioner). Hwang Sok-yongs roman Gästen (손님) berättar om hur kommunister och kristna nationalister i Sinchon i Hwanghaeprovinsen i dagens Nordkorea under sommaren 1950 turades om att mörda varandra som hämnd för den enes gärningar under Nord- respektive Sydkoreansk ockupation, och är en lika brutal som välskriven skildring av Koreakrigets karaktär av inbördeskrig. Efter den amerikanska landstigningen i Inchon kulminerade stridigheterna i Sinchon, och uppskattningsvis 35 000 misstänkta kommunister och deras familjer mördades under 45 blodiga dagar.

Den mest omfattande massakern under kriget var dock den så kallade Bodomassakern, som planerades och utfördes av den sydkoreanska staten och paramilitära grupper under sommaren 1950. Upp emot 300 000 civila beräknas ha avrättats som misstänkta kommunister.

Man måste också minnas alla de sydkoreaner som tvångsvärvades av nordkoreanska armén, och ofta tvingades genomföra de allra farligaste uppdragen. Professor Joseph Rummel hävdar att de tvångsvärvade sydkoreanerna kan ha varit så många som 400 000 personer.

Koreakriget är i sig ingenting som vi kan minnas som förflutet. Ty det tillhör ännu inte det förgångna. Vapenskramlet på Koreahalvön ger omvärlden regelbundna påminnelser om att kriget aldrig fick en formell avslutning, utan att vapnens tystnad bara vilar på ett stilleståndsavtal. De inrikespolitiska slitningarna som kokade över 1950 blev permanenta. Än i dag är Koreas sår långt ifrån att börja läkas.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV