Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

När man följer Nordkorea regelbundet blir man snabbt van vid märkliga bilder. Ändå blir man särskilt berörd av vissa. Titta på denna bild i den nordkoreanska dagstidningen Rodong Sinmun (Rodong로동 = arbete, Sinmun 신문 = tidning, alltså ungefär Arbetartidningen).

 

 

 

Bild: skärmdump från Rodong Sinmun

Den föreställer Kim Jong-un i möte med en grupp nordkoreanska barn, uppklädda i vad som ser ut som militäruniformer. Artikeln berättar att bilden togs vid ett besök Kim Jong-un gjort vid en skola i närheten av Kim Il-sungs födelsehem Mangyong-dae (만경대), som är en av många helgedomar till minne av den avlidne och evige presidenten.

Besöket gjordes till minne av ett liknande besök som Kim Jong Il gjort på platsen för 15 år sedan efter att ha tagit sig fram genom en snöstorm, bara för att kunna ge soldaterna glädje och uppskattning, enligt propagandamytologin i artikeln. Nedan en bild från

 

 

 

 

 

 

Bild: skärmdump från Rodong Sinmun

Notera på den övre bilden att bara de barn som syns tydligast i bild verkar gråta. Spelat eller ej? Det är en fråga som ofta dyker upp i anslutning till liknande bilder.

Naturligtvis kan vi inte veta någonting säkert. Däremot kan man spekulera genom att titta på hur det nordkoreanska samhället fungerar. I samband med Kim Jong Ils död skrev jag en artikel om detta på SvD:s ledarsida. Min tes är, i korthet, att tårarna i grund och botten är högst genuina och ett resultat av den världsbild som den nordkoreanska statspropagandan skapar. Samtidigt är det kanske så är att just de personer som råkar hamna i kamerans blickfång tar i något mer än andra för att visa sin passionerade lojalitet och sorg.

I sammanhanget ska man minnas att den här sortens sorgeuttryck måhända är unikt extrema i Nordkorea, men Nordkorea är samtidigt inte ensamt i detta. Jag har flera gånger fått höra av medelålders sydkoreaner om hur scener liknande dem vid Kim Jong Ils död kunde ses också runtom i Sydkorea då diktatorn Park Chung-hee mördades 1979. Park Chung-hee var centrum för en omfattande personkult i Sydkorea, dock inte alls lika stark som den runt den nordkoreanska klanen Kim.

För att förstå dessa känslor inför en brutal diktator måste man också förstå hur bilden av ledaren som en genomgod samhällsfader omger nordkoreaner från födsel till död. Ledaren är inte på något sätt en vanlig person. Bilden av Ledaren liknar, mer än någonting annat, den av en koreansk kejsare under något av de koreanska kejsardömena. I många avseenden är framställningen av ledargestalten en karbonkopia av den konfucianska tanken om kejsarens dygder och samhällsställning. Många av berättelserna om enorm kunskap och perfektion inom snart sagt alla områden betraktas nog av många nordkoreaner snarast som folksagor med verkligheten som grund, men det finns säkerligen en genuin tro på ledarnas stora godhet, välvilja och kunnande.

Och den tron är mycket djup, åtminstone hos en mycket stor av det nordkoreanska samhället. Ett illustrativt exempel är att vissa nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, som tagit sig dit efter år av lidande under den nordkoreanska diktaturen, också grät då Kim Il Sung dog 1994. Känslorna var såpass djupt ingrodda och instinktiva att det inte spelade någon roll att de rent förnuftsmässigt visste att propagandan byggt på lögner. Den nordkoreanska känslan inför ledaren kräver mer utrymme och diskussion och kommer säkert att tas upp igen på Nordkoreabloggen inom en snar framtid.

För att återknyta till bilden: Barnen är inte barnsoldater, även om det vid en första anblick kan se ut så. Istället tillhör de en av Nordkoreas många massorganisationer, Koreanska barnförbundet (ungefärlig översättning), en sorts motsvarighet till Sovjetunionens röda pionjärer (för äldre ungdomar finns Kim Il Sungs ungdomsförbund). Organisationen hade sin stora årskongress vid månadens början. Det var för övrigt då Nordkoreas armé i ett uttalande hotade vedergällning mot de sydkoreanska medier som rapporterat ofördelaktigt om kongressen; bland annat jämfördes Kim Jong Eun med Adolf Hitler (Godwins lag gäller inte i Sydkorea).

Formellt sett ska alla barn mellan fyra och fjorton år tillhöra barnunionen. Organisationen styrs av utbildningssekretariatet inom Arbetarpartiets centralkommitté. Lokala maktstrukturer och styrelser finns på både provinsiell- och skolnivå. Varje klass har en egen representant till skolans lokala styrelse — här finns likheter med de svenska elevrådens organisationsstruktur. Barnunionen ställer upp mål vid sidan av de rent utbildningsmässiga; organisationen ansvarar för politisk självkritik bland barnen (för vuxna finns en hel drös massorganisationer med liknande struktur och verksamhet).*

TV-bilderna av dylika sammankomster kan skrämma och chocka. Men det är inte en omöjlig tanke att händelsen, av många av barnen, ses som en sorts spännande skolresa med trista och tröttsamma politiska inslag. Att få resa till Pyongyang är en stor händelse för ett nordkoreanskt barn från någon av provinserna, och tittar man noggrant på TV-bilderna (bland annat BBC sände ett inslag under årskongressen) av de tusentals barn som var på besök i staden fick man inte precis känslan av rädsla eller tvång – tvärtom verkade det ganska avslappnat, uppsluppet och nästan flamsigt. Samma intryck fick jag då jag besökte Arirangfestivalen i Pyongyang 2008. Se här ett intryck som AP:s fotograf på plats under Barnunionens kongress lyckades fånga.

 

 

 

 

 

 

Bild: Scanpix/AP: Kim Kwang Hyon

Detta är naturligtvis inte ett försvar för Nordkoreas utnyttjande av barn för politiska syften, utan endast ett försök att förklara och nyansera. Mer än någonting annat är det hela ett exempel på hur starkt den nordkoreanska utbildningen är centrerad kring ledargestalterna.

*Många menar att massorganisationernas (bland dem Koreanska barnunionen) betydelse har minskat i takt med att politikens roll i den nordkoreanska vardagen blivit allt mindre sedan 1990-talets svältkatastrof. För en längre utläggning om detta, läs gärna den artikel jag publicerade i North Korea Review för ett par år sedan, här publicerad som working paper av Institutet för Näringslivsforskning.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV