Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Kenji Fujimoto är en märklig man. Namnet är en pseudonym, och han visar sig sällan utan sina karaktäristiska solglasögon och sin huvudduk. Mellan 1989 och 2001 arbetade han som sushikock hos Kim Jong-il, och under sommaren har han återigen hamnat i världens blickfång då han överraskande bjudits tillbaka på besök till Nordkorea. Överraskande, med tanke på hans något ansträngda relation till den nordkoreanska regimen, för att uttrycka saken milt.

Sedan han för över tio år sedan lämnade Nordkorea och reste tillbaka till Japan blev han omvärldens kanske främsta källa för inblick i det nordkoreanska hovets innersta korridorer. Den som ville veta någonting om Kim Jong-ils lyxvanor, hans personlighet eller familjeförhållanden – alla började med att fråga Kenji Fujimoto. År 2003 släppte han boken Jag var Kim Jong-ils kock. Den blev snabbt en bästsäljare och refereras i snart sagt varenda bok och reportage om Kim Jong-il. Problematiskt på sätt och vis, kan tyckas, eftersom faktakoll av Fujimotos uppgifter inte låter sig göras. Det ligger så att säga i dess natur, med tanke på att de rör den nordkoreanska ledarfamiljen. Men en källa är bättre än inga, så länge man bär med sig en grundläggande skepsis.

Med tanke på hur viktig Fujimoto varit för att sätta den osmickrande bilden av ett diktatorshov som lever i lyx samtidigt som folket svälter blev många förvånade då Kim Jong-un plötsligt bjöd in Fujimoto för ett återbesök i Pyongyang under sommaren. I boken beskriver Fujimoto till och med sitt första möte med den unge Kim Jong-un, då – enligt Fujimoto – sju år gammal och iklädd militäruniform, och med en hatisk blick mot den ”avskyvärde japanen”, som propagandan och historien lärt honom att hata. Senare blev de goda vänner, och Fujimoto uppger att han tillbringade en stor del av sin fritid tillsammans.

Många ögonbryn höjdes också då Fujimoto faktiskt tackade ja till resan. Hur man än vrider och vänder på det hela kan hans livsgärning inte ses som någonting annat än förräderi i grövsta laget från den nordkoreanska regimens perspektiv, och Fujimoto själv hävdade länge att hans liv var hotat av nordkoreansk säkerhetstjänst. Kim Jong-un såg annorlunda på saken. Och frågan är om det verkligen förelåg någon risk för Fujimotos del i att resa tillbaka till Pyongyang med tanke på den extrema pressbevakning kring honom — inte ens Nordkorea är immunt mot dålig PR.

Hemkommen från Pyongyang är Fujimotos tidigare kritiska framtoning som bortblåst. Han och Kim Jong-un förenades i en omfamning vid det första mötet, och Kim Jong-uns första ord till Fujimoto ska ha varit ”ditt förräderi är glömt”. På fotografier från mötet (hela resan filmades och finansierades av det japanska tv-bolaget TBS) syns Kenji Fujimoto i gråtande känslosvall i armarna på Kim Jong-un. I en form av ovanligt erkännande om ett liv fjärran från det nordkoreanska folkets verklighet ska Kim Jong-un vid besöket också ha sagt:

”Jag glömmer Fujimotos förräderi, men jag minns dagarna då vi lekte och umgicks. Ridning, rullskridskor, jet-ski-åkande, basket, tennis, skytte, och så vidare. Tack för att du lekte med mig under min barndom.”.
Vad hände mer under Fujimotos resa? Sushikocken har gett flera intervjuer efter att han återvänt till Tokyo. Flera källor uppger att han tagit ganska häftiga summor för att låta sig intervjuas, men en av de mest informativa artiklarna som skrivits hittills kom efter den träff Fujimoto höll för några dagar sedan hos den japanska högergruppen Issuikai (för att avväpna kritiker inom Japans höger, enligt Fujimoto själv). Läs den hos NK News.

Fujimotos politiska omvandling är total. Från att tidigare ha beskrivit klanen Kim i mycket kritiska ordalag tycks han nu ha mycket litet ont att säga om regimen och landet. På frågan ”vet Kim Jong-un om att det finns svältande barn i Nordkorea?” svarar Fujimoto: ”Jag såg bara Pyongyang, och där har ju alla tillräckligt att äta. Vissa dokumentärfilmer visar svältande barn i Nordkorea, men det finns barn utan tillräckligt att äta i alla länder.”. Ett klassiskt försvarsargument för regimen.

Han är övertygad om att Nordkorea kommer att reformeras enligt kinesisk modell; ”kamrat Kim Jong-un är stark och kommer att göra det.”, ”General Jong-un tar alla beslut själv.”, och så vidare. En viktig förklaring till omsvängningen torde vara – givet att Fujimoto inte bara helt enkelt ändrat sig – att han nu är välkommen tillbaka till Pyongyang närhelst han vill, och planerar att bo där framöver tillsammans med den familj som många trodde var avrättad sedan länge, men som levt kvar i landet och nu återförenas med sin far efter 11 år. Han har lovats ett liv inom den nordkoreanska regimens allra innersta kretsar, med möjlighet att fritt resa till Japan då han så önskar, och han är mån om att bibehålla den oväntat återupptagna relationen.

Man kan bara spekulera i skälen till att Kim Jong-un plötsligt bjöd in Fujimoto. En kan vara att han helt enkelt ville träffa sin gamle vän. En annan kan vara att han ville se till att få tyst på en av världens främsta källor till skvaller om regimens privata sfär. Man ska också minnas att makthavarna i landet har god koll på vad som skrivs om landet i utländsk press. De vet precis hur de uppfattas i väst. De njuter säkerligen av den (relativt) goda publicitet från Disneykonserter och annat som tolkats som moderniseringstecken under de senaste månaderna, och Fujimotos besök också spätt på bilden av en allt öppnare regim (huruvida bilden är rimlig eller ej är en helt annan fråga).

Lita på att Fujimotos frekventa resande framöver kommer att innebära ytterligare episoder i den mediala såpopera som Kim Jong-uns hov ofta är. Han kommer inte precis att behöva stå ensam vid incheckningsgaten till Pyongyang på flygplatsen i Beijing…

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV

Benjamin Katzeff Silberstein

Idag är det 102 år sedan Japans kolonisering av Korea formaliserades fullt ut. Det är frestande att skriva att dagen öppnar djupa historiska sår i Korea, men det stämmer inte, ty såren är alltid öppna, varje dag. Det har inte minst varit tydligt under de senaste månadernas intensifierade diplomatiska strider mellan japanska och koreanska politiker, där båda efter bästa förmåga trappat upp det diplomatiska bråket om Dokdo-öarna, inte minst för hemmapublikens skull. Förra månadens koreanska presidentbesök på Dokdo ska ses i ljuset av att Sydkorea väljer en ny president i december, och att sittande Lee Myung-bak vill göra vad han kan för att kratta manegen för en efterträdare från det egna partiets led.

En dag som denna har gett upphov till vissa fascinerande artiklar i sydkoreanska medier. Ta till exempel denna från nyhetsbyrån Yonhap, en form av sydkoreansk motsvarighet till TT. Där står bland annat att
”Though Wednesday marked the 102nd anniversary of colonization, the history is still vivid not in memory but as a stark reality as Tokyo continues to provoke Seoul as well as its neighboring countries by failing to look back on its wartime atrocities and repeating its unjustified territorial claims.”

Sedan fortsätter artikeln i samma stil och ton. ”Unjustified territorial claims”, alltså. Så kan man absolut tycka — jag skriver själv till stor del under på formuleringarna — men att en nyhetsmässigt objektiv nyhetsbyrå kan uttrycka sig på det viset säger en del om hur djupgående nationalismen är på Koreahalvön. Med det i bakhuvudet blir den nordkoreanska retoriken lättare att förstå och sätta i ett sammanhang.

 

 

Benjamin Katzeff Silberstein

Bokstavligt talat, alltså. En tropisk drar just nu in över koreanska halvön. På Facebook berättar mina sydkoreanska vänner om hur alla förbereder sig inför stormen, och Nordkoreas statliga nyhetsbyrå KCNA uppgav tidigare idag att stormen väntades dra in över den södra provinsen Hwanghae omkring klockan nio på kvällen koreansk tid.

Nordkorea kommer säkerligen att behöva mer nödhjälp under de kommande dagarna. Organisationer som Röda korset är redan hårt ansatta av sommarens översvämningar.

Benjamin Katzeff Silberstein

Det blev inte, som iranska nyhetskällor tidigare hävdat, Kim Jong-un som reste till mötet med Alliansfria staters förbund i Teheran. Istället åkte den gamle politrucken Kim Yong-nam, i egenskap av symbolisk ordförande för Nordkoreas symboliska parlament, uppger KCNA. Uppgiften om att Kim Jong-un skulle resa till Iran var lite spännande för att vara sann. Skulle den ha varit sann hade resan inneburit en utrikespolitisk omsvängning utan dess like, genom symboliken i att Kim Jong-uns första statsbesök då skulle ha gått till ett annat land än Kina eller Ryssland. Att både iranska och tyska nyhetskällor troligtvis förväxlat två olika Kim med varandra är rätt märkligt. Det är ju trots allt bara ett efternamn, och ett oerhört vanligt sådant därtill.

 

Benjamin Katzeff Silberstein

Det finns en hel uppsjö mer eller mindre bra fackböcker om Nordkoreas politik, ekonomi och samhälle. De skiljer sig ofta starkt i perspektiv beroende på bakgrunden hos författaren. Mitt intryck är att ekonomer, statsvetare och journalister som skriver om Nordkorea tenderar att rakt av analysera landet såsom det sett ut sedan det grundades 1948. Detta medan dem som skriver om Nordkorea utifrån en bakgrund som forskare i just koreansk historia eller kultur brukar anta mer av ett helhetsperspektiv. Om de förstnämnda författarna kanske bara kort — eventuellt med ett helt kapitel — nämner att Nordkorea är starkt influerat av sin historia, utgår många av de sistnämnda från det som grundperspektiv.

Jag är övertygad om att båda perspektiven behövs. Nordkorea blir avsevärt mer begripligt om det man läser om landet går att förstå utifrån ett historiskt sammanhang. Ett bra sätt att komma åt det är faktiskt att läsa skönlitteratur.

Det finns mycket skönlitterärt skrivet om Koreahalvöns historiska trauma. En form av upprinnelse till de politiska konflikter som senare delade halvön kom i form av uppror mot kejsarmakten under 1800-talet. Ett av dessa uppror, lett av den före detta yangban-aristokraten Hong Kyongnae, finns delvis beskrivet i boken Poeten (시인/”Siin” på koreanska) skriven av Yi Munyol och översatt till svenska av Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung. Boken handlar om 1800-talspoeten Kim Pyongyon, som i unga år tillsammans med sin familj kastades ut i samhällets utkanter då en farfader hamnat i konflikt med kejsardömets hov. Genom Kim Pyongyons liv i skuggan av sin farfars handlingar förklaras Nordkoreas mytiska klassystem på ett utmärkt vis. Det har inte sin grund i kommunistisk ideologi eller Kim Il-sungs nyckfullhet. Istället följer det en konfuciansk tradition av tro på socialt arv. I Poeten straffas Kim Pyongyong därför att han tillhör familjens andra generation räknat från den ”brottslige” farfadern. Han behandlas som social paria, precis på samma sätt som nordkoreanska avhoppare brukar beskriva att personer med ”dålig” klassbakgrund behandlas. Även i Sydkorea hade man under diktaturåren som praxis att även straffa familj och släktingar till politiska brottslingar, om än inte med samma rigör som i Nordkorea.

Klassystemet i Nordkorea är, som mycket annat i samhället, helt enkelt en hårdare och mer institutionaliserad version av traditioner som funnits i Korea sedan hundratals år tillbaka. Det är absolut inget försvar för regimen, men det är en form av förklaring till det hårda förtrycket.

 

Benjamin Katzeff Silberstein

Uppgiften om att Kim Jong-eun kommer att besöka Iran bekräftas av den iranska tv-kanalen Press TV. Enligt kanalen har Irans utrikesminister sagt att Kim Jong-eun, såvitt han vet, kommer att resa till Teheran för mötet med Alliansfria staters förbund (NAM). Också Ban Ki-moon kommer att resa dit.

Här kan Kim Jong-un komma att ta upp en sedan länge insomnad tradition i nordkoreansk utrikespolitik, om han nu reser iväg. Kim Il-sung var mycket aktiv inom NAM och försökte sprida den nordkoreanska juche-ideologin till andra medlemsländer, varav många likt Nordkorea är före detta kolonier.

Nordkorea och Iran har en lång tradition av kontakter. Så sent som 2011 kom FN-uppgifter om att ländernas vapenhandel fortfarande var aktiv, trots sanktioner. Nordkorea har tidigare sålt ballistiska missiler till Iran, som byggt några av Shahab-modellerna på nordkoreanska förlagor.

Under fredagen förekom medieuppgifter om att Kim Jong-euns planerade Kinabesök nästa månad skulle bli hans första officiella utlandsbesök. Om uppgifterna om resan till Iran stämmer blir det alltså inte så, men det vet vi ännu ingenting om.

Benjamin Katzeff Silberstein

Musikvideon till ”Gangnamn Style” har över 40 miljoner visningar på Youtube, och låten torde utan tvekan vara världens mest kända sydkoreanska poplåt. Texten är, liksom videon, djupt ironisk, och man kan tolka in många budskap i låten. Denna artikel i The Atlantic diskuterar några av dessa, främst utifrån det lyxiga Gangnamkvarteret i Seoul som klassymbol. Artikeln handlar inte över huvud taget om Nordkorea, men rekommenderas ändå den som vill lära sig mer om de spänningar som finns i Nordkoreas södra grannland.

Benjamin Katzeff Silberstein

I inlägget om nordkoreanska frizoner nämnde Nordkoreabloggen den industrimässa som pågår i dagarna i nordkoreanska Rajin (eller Najin, för den som väljer det sydkoreanska namnet). Nyhetsbyrån AP:s närvaro i Pyongyang har hittills inte gett så mycket som man kunnat hoppas, men bevakningen av industrimässan är en av några givande insatser. Bilvägen från Kina (staden Yanji, får man anta) till industrizonen Rason (en kombination av namnen Rajin och Sonbong) har nu blivit färdigställd, meddelas det. Också hamnen och järnvägskopplingarna är under snabb renovering, en förutsättning för att projektet ska ha en chans att lyckas. Rasons geografiska läge är nämligen kanske dess allra främsta konkurrensfördel. AP berättar att nordkoreanska representanter har kallat läget för ”guldtriangeln” på grund av det fördelaktiga transportläget mellan Kina, Ryssland och Nordkorea.

Man redogör också för ett mindre lyckat kinesiskt investeringsprojekt. Företaget Xiyang gjorde stora investeringar men blev utslängda i Nordkorea när man vägrade att gå med på vissa av regimens villkor. Det finns många tecken på att zonen i Rason har mer autonom beslutsmakt än vad man haft under tidigare år, och det kan bli helt avgörande för möjligheten att locka investeringar. De lokalt ansvariga är nämligen de som också har incitament att locka investeringar till zonen, och att de också verkar sitta på en stor del av beslutsmakten kan bli avgörande för industrizonens möjlighet till utveckling.

De omvittnade infrastruktursatsningarna i Rason har pågått länge, och att de verkar vara så omfattande tyder på en beslutsamhet från både nordkoreanskt och kinesiskt håll om att få industrizonen att faktiskt fungera. Till skillnad från tidigare.

Benjamin Katzeff Silberstein

De nordkoreanska tunnlarna under gränsen mot Sydkorea är fascinerande. Det torde finnas få turister i Sydkorea som inte åtminstone övervägt en dagstur till någon av de platser i de norra delarna av landet, där man själv kan ta på sig hjälm och lykta och vandra ner i någon av tunnlarna. De tros ha byggts av Nordkorea i invasionssyfte (eller för försvar, beroende på hur man nu vill se på saken). Tusentals nordkoreanska soldater skulle kunnat ta sig in  i Sydkorea varje timme, om någon av de hittills upptäckta tunnlarna kommit i användning, enligt sydkoreanska beräkningar. Hittills har fyra tunnlar upptäckts. Den första hittades 1974 och den senaste 1990. Den första tunneln upptäcktes då sydkoreanska soldater plötsligt en dag såg ånga stiga från marken, från nordkoreaner som arbetade med tunnelbygget. En annan av tunnlarna upptäcktes då en militär avhoppare från den södra staden Kaesong i Nordkorea tog med sig ritningar över gränsen och lämnade över dem till den sydkoreanska militären.

Många tror att det finns fler tunnlar under marken, som aldrig upptäckts. Bland dessa finns en grupp sydkoreanska män, som BBC följt med på tunneljakt. De menar att det nordkoreanska hotet inte tas på tillräckligt allvar av den sydkoreanska militären, och har därför bestämt sig för att ta saken i egna händer och fortsätta tunneljakten. Se BBC:s klipp här.

Benjamin Katzeff Silberstein

Kim Jong-un liknar sin farfar både i utseende, minspel och framtoning. Och i dagarna kom en nyhet som, om den stämmer, gör Kim Jong-un än mer lik sin farfar, också i politisk mening.

Kim Il-sung var länge starkt personligt engagerad i organisationen Alliansfria staters förbund, och kämpade för att ge Nordkorea en ledande roll. Ett antal nyhetsbyråer hävdar nu att Kim Jong-un kommer att göra sin första officiella utlandsresa till organisationens möte i Iran mellan 28 och 29 augusti. Kim Il-sung såg organisationen främst som en kanal för att sprida den nordkoreanska Juche-ideologin, där självförsörjande och nationell egenmakt är den främsta principen. Många av medlemsstaterna i organisationen är före detta kolonier, liksom Nordkorea, och vissa var därför ganska starkt lockade av det nordkoreanska budskapet då det begav sig.

Återstår att se vad som sker vid mötet i Iran, om det alls stämmer att Kim Jong-un kommer att resa dit, det vill säga. Kommer utländska journalister på plats rentav kunna stjäla några minuter för en intervju? Osannolikt, men inte kosmiskt omöjligt.