Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Ibland förundras världen över Kinas tveeggade Nordkoreapolicy. Å ena sidan är Kina Nordkoreas både politiskt och ekonomiskt närmast allierade land i världen. Å andra sidan känns Kinas irritation hela vägen från Beijing nästan varje gång Nordkorea vapenskramlar eller kommer med diplomatiska utspel. (Irritationen brukar inte minst kanaliseras via anonyma diplomatiska källor i internationell press.)

Men på det stora hela är det få som seriöst tror att Kina under en överskådlig framtid kommer att överge de vänskapliga stödbanden till Nordkorea. Till grund för detta ligger inte främst ideologiska skäl. Inte heller Kinas törstande efter nordkoreanska mineraler är den främsta anledningen. Nej, i grund och botten handlar det, som den här läsvärda artikeln i The Diplomat påminner om, om en långsiktigt strategisk motvikt till den sydkoreansk-amerikanska militäralliansen.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV

Benjamin Katzeff Silberstein

För den som är religiös kan dagens regnande tolkas som en händelse som ser ut som en tanke. För 62 år sedan bytte interna stridigheter mellan olika ideologier och visioner karaktär till internationellt storkrig på Koreahalvön. Tidigt på morgonen den 25:e juni 1950 inleddes det nordkoreanska anfallet, med artillerield mot den då sydkoreanska delen av Ongjinhalvön i dagens södra Hwanghae-provins i Nordkorea. Striderna rörde sig sedan successivt österut, mot storstäder som Kaesong. Vi vet alla vad som hände sedan.

Till skillnad från vad vissa tror var Koreakriget inte ett överraskande krig. Tvärtom hade ledare på båda sidor om den 38:e breddgraden länge försökt övertala sina respektive skyddsmakter (USA i Sydkorea, Sovjetunionen/Kina i Nordkorea) att få bli först om att anfalla. Strider förekom i mindre skala längs gränsen från och med våren 1949, inte ens ett år efter det att Nord- och Sydkorea grundats som separata stater. Båda sidor ville lägga under sig inte minst just Ongjin-halvön, som var av stor strategisk betydelse. Likaså var den då delade staden Kaesong, som efter Koreakriget helt hamnade på nordkoreanskt territorium.

Sydkoreanska militärtoppar varnade gång på gång för att ett inbördeskrig var nära förestående och att Sydkorea borde svara på nordkoreanska aggressioner på Ongjinhalvön genom en fullskalig invasion.

I september 1949 skrev Sydkoreas dåvarande president Lee Syngman ett brev till sin rådgivare Robert Oliver. Där stod det bland annat att Lee ”[…] känner starkt att nu är den psykologiska tidpunkt då vi måste ta till aggression, och städa ut kommunisterna från Pyongyang. Vi kommer att tvinga Kim Il Sungs män till bergen och svälta ut dem. Sedan måste vi stärka vår försvarslinje längs Tumen- och Yalufloderna [Koreahalvöns gräns mot Kina, vilket implicit skulle ha inneburit en invasion av hela Nordkorea].” (Källa: Cumings, Bruce (1997, 2005), Korea’s Place in the Sun. W.W. Norton & Company, s. 252).

Bara hot om indraget amerikanskt stöd stoppade Lee Syngman från en invasion. Samtidigt lyckades Kim Il Sung till slut övertala ett mycket motvilligt sovjetiskt ledarskap att ge sitt stöd till en invasion av Sydkorea.

I dag är en dag att minnas de upp emot  2.5 miljoner civila som dog eller skadades i ett krig som endast ledde till minimala gränsförflyttningar. Koreakriget var ett av de mest brutala krigen i modern tid, inte minst på grund av den amerikanska användningen av napalm, som då kom igång i större skala. Många stadskärnor i främst norra Korea förstördes nästan totalt.

Det är också en dag att minnas krigets kanske minst uppmärksammade offer, nämligen de som miste livet i politiska massavrättningar (såväl organiserade massakrer som spontana aktioner). Hwang Sok-yongs roman Gästen (손님) berättar om hur kommunister och kristna nationalister i Sinchon i Hwanghaeprovinsen i dagens Nordkorea under sommaren 1950 turades om att mörda varandra som hämnd för den enes gärningar under Nord- respektive Sydkoreansk ockupation, och är en lika brutal som välskriven skildring av Koreakrigets karaktär av inbördeskrig. Efter den amerikanska landstigningen i Inchon kulminerade stridigheterna i Sinchon, och uppskattningsvis 35 000 misstänkta kommunister och deras familjer mördades under 45 blodiga dagar.

Den mest omfattande massakern under kriget var dock den så kallade Bodomassakern, som planerades och utfördes av den sydkoreanska staten och paramilitära grupper under sommaren 1950. Upp emot 300 000 civila beräknas ha avrättats som misstänkta kommunister.

Man måste också minnas alla de sydkoreaner som tvångsvärvades av nordkoreanska armén, och ofta tvingades genomföra de allra farligaste uppdragen. Professor Joseph Rummel hävdar att de tvångsvärvade sydkoreanerna kan ha varit så många som 400 000 personer.

Koreakriget är i sig ingenting som vi kan minnas som förflutet. Ty det tillhör ännu inte det förgångna. Vapenskramlet på Koreahalvön ger omvärlden regelbundna påminnelser om att kriget aldrig fick en formell avslutning, utan att vapnens tystnad bara vilar på ett stilleståndsavtal. De inrikespolitiska slitningarna som kokade över 1950 blev permanenta. Än i dag är Koreas sår långt ifrån att börja läkas.

Benjamin Katzeff Silberstein

Det finns en vanlig missuppfattning om Nordkorea som genompolitiserat samhälle. Jag vågar påstå att den bild som de allra flesta i kanske framför allt västvärlden har av Nordkorea är en av massiva militärparader, folksamlingar som nästan i trans skriker ut sin lojalitet och kärlek till ledarna, kosmiskt märkliga och ofta övernaturliga mytberättelser om ledarens fantastiska egenskaper, och så vidare.

I detta intryck föreligger det största hindret mot verklig förståelse av Nordkorea. För många stannar just där, i det galna och genompolitiska intrycket, och struntar i att läsa vidare. Det är ett stort problem. Ty Nordkorea är så mycket mer. Där, precis som i Sverige, lever fullt normala människor av kött och blod.

Den märkliga, exotiska ytan är just bara ett ytligt intryck. Att den har blivit omvärldens allmänna är till stor del Nordkoreas eget fel. Landet är omgiven av en självpåtagen informationsblockad, och den information regimen släpper ut är helt enkelt märklig. Besökare i Nordkorea får i stort sett bara se det politiska, via statyer, kollektivjordbruk, Kim Il-sungs mausoleum och födelseplats, och så vidare. Samma sak gäller då medier besöker landet.

Det är också vårat eget fel. Nordkorea har blivit något skojigt, någonting att skämta om snarare än att ta på allvar och försöka förstå. Filmer som ”Team America” har satt en större del av omvärldens Nordkoreabild än sådant som de vackra landskapen och fälten i landet, eller den spännande koreanska kulturen och historian. Vid otaliga tillfällen har jag fått länkar till hemsidan ”Kim Jong Il looking at things” skickade till mig. Jag skrattade aldrig.

Men om det nordkoreanska samhället inte är allt detta, inte är den mystiska ytan, vad är det då?

Ingen kan ge ett säkert svar. Inte ens nordkoreanerna själva; de är ju också drygt 24 miljoner olika individer med olika uppfattningar av verkligheten, vilket många ibland missar. Detta är mitt intryck:

De flesta nordkoreaner har nog en ganska ointresserad inställning till det politiska. Man lär sig sina politiska verser i skolan och man går på de obligatoriska massmötena och samlingarna, men utan att reflektera särskilt mycket över det (se t ex den strålande dokumentären ”Goodbye Pyongyang” (굿바이 평양) för ett perfekt exempel på hur nordkoreanskt vardagsliv i politikens skugga kan se ut) . Allting ingår i det politiska förtryckets vardagsrutin, men alla dessa rutiners betydelse beror ju helt på vad den enskilde nordkoreanen själv lägger fäster vid dem.

Det är fullt möjligt att många, kanske rentav de allra flesta, tar sig igenom vardagens politiska rutiner utan att ägna särskilt många tankar åt vad dessa egentligen betyder. Det är detta intryck jag har fått då jag träffat och pratat med nordkoreaner. Visst har de alla, förutom de som flytt till Sydkorea, varit politiskt lojala (åtminstone utåt). Och att politiken inte upptar hela vardagslivet är naturligtvis inte samma sak som att den inte har betydelse; inget samhälle i världen är så präglat av vardagspropaganda som det nordkoreanska, och efter att diktaturen stått stabil i snart 64 år kan man konstatera att regimen tycks ha lyckats väl i att göra sin världsbild till allmängällande i samhället (även om intressanta förändringar kan konstateras också i detta i och med det ständigt ökande inflödet av utländsk media). Men att vara påverkad av politisk propaganda på ett djupt och undermedvetet plan är en helt annan sak än att leva det genompolitiserade liv som många i omvärlden tycks tro att alla nordkoreaner lever, och också en annan sak än att vara politiskt intresserad.

Och det har ingen varit av de nordkoreaner jag hittills fått chansen att träffa varit. I stället har samtalen kretsat kring vardagsliv. Hur gamla är vi i Sverige då vi gifter oss? Är det vanligt här att folk bor tillsammans utan att vara gifta? Hur ser våra sedlar och mynt ut? Vad gör ungdomar här på fritiden? Och så vidare.

Och det är väl knappast förvånande. För de flesta i den här världen är inte särskilt politiskt intresserade. Du är det sannolikt eftersom du har sökt upp en blogg med Nordkorea som tema, och jag själv är det, men i detta tillhör vi sannolikt inte majoriteten i världen. Så torde det vara även i Nordkorea. För folk där är faktiskt som folk i andra länder är mest.

Benjamin Katzeff Silberstein

På tisdagens ledarsida skrev jag kort om en ny rapport, med hundratals flyktingintervjuer som underlag, där det görs ett försök till statistisk uppskattning över i hur stor utsträckning utländsk media lyckas penetrera Nordkorea. Vi vet sedan tidigare att svältkatastrofen ledde till en explosion av laglig handel och smuggling längs den norra gränsen mot Kina, och att detta i sin tur har öppnat upp det nordkoreanska samhället mot omvärlden på ett sätt som aldrig tidigare skett. Det är också allmänt känt att framför allt sydkoreanska DVD-filmer och TV-serier har utgjort en viktig och farlig del av smuggelströmmen. Jag har själv sett sydkoreanska filmer säljas på marknader bara några hundra meter från gränsen i Nordkorea, i norra Kina. Det nya i studien i fråga är att vi nu har ett färskt statistiskt underlag att titta på för att bedöma vidden av de utländska mediernas intåg i landet. Studien i sin helhet finns att hämta här.

Även tidigare undersökningar (såsom de som finns redovisade i The Hidden People of North Korea av Ralph Hassig och Kongdan Oh (Rowman & Littlefield, 2009), sid. 159) har pekat på att en mycket stor del av befolkningen i Nordkorea tar del av utländska radio- och tv-sändningar: Så många som 40 procent av de intervjuade i en studie genomförd av Sydkoreas public service-bolag år 2003 uppgav att de lyssnat på bolagets sändningar varje dag. En lika stor andel uppgav att de lyssnade oftare än två gånger varje vecka.

Man ska komma ihåg att studier på nordkoreanska flyktingar nästan alltid präglas av stark selection bias; en övervikt av urvalet är alltid från de nordliga provinserna nära Kina eller från Pyongyang, och dessutom är de ju annorlunda från resten av Nordkorea i det att de faktiskt har valt att fly från landet. Men forskare kan inte genomföra studier med representativt urval i Nordkorea — något sådant skulle regimen aldrig tillåta. Därför är flyktinggruppen i norra Kina och Sydkorea det bästa, eller kanske minst dåliga, underlaget som finns för forskning.

Benjamin Katzeff Silberstein

Nordkoreansk musik är spännande. Då och då blir en nordkoreansk musikvideo storskaligt spridd på internet därför att den är så udda. Och visst kan tonerna låta som om de är hämtade från en annan tid. Det kanske märkligaste inslaget är det politiska: sångtexterna och symboliken anknyter oftast på något vis till statens politiska linje. Även popmusik är politik i Nordkorea. Till och med i konstitutionen definieras det att kultur och musik i Nordkorea ska utgå ifrån socialismen (det innebär dock inte att all nordkoreansk musik är politisk, det finns undantag). Mycket annan musik smugglas in olagligt i landet, men den statligt styrda musiktraditionen är ännu livskraftig.

För att öppna upp den nordkoreanska musikvärlden för en svensk publik startar Nordkoreabloggen serien ”Nordkoreas musik på svenska”. Åtminstone en gång i veckan kommer en nordkoreansk sång att väljas ut, antingen bland den populärmusikaliska eller mera klassiskt och militärt anstrukna delen av propagandaflora, och översättas till svenska. Maila eller twittra gärna in förslag och önskemål om låtar som du vill se översatta.

Först ut i serien är den klassiska poplåten ”Pangapsumnida” (반갑습니다). Denna är, vågar jag säga utan statistiskt underlag, den nordkoreanska poplåt som är allra mest känd utanför landets gränser. Jag har själv sjungit den vid åtskilliga tillfällen, bland annat i källaren på Yanggakdo Hotel i Pyongyang och under en skolutflykt utanför Seoul i Sydkorea. I Sydkorea har nästan alla hört den. Under slutet av 1990-talet/början av 2000-talet, då de inter-koreanska relationerna var varmare än någonsin (under dåvarande presidenten Kim Dae-jungs period av ”Solskenspolitik” och samverkans- och utbytesstrategi gentemot Nordkorea), spelades den ofta i sydkoreansk radio.

Den som läser texten förstår direkt varför. Den handlar om hur kusiner och bröder — det koreanska folket — återförenas och möts igen. Pangapsumnida betyder ”trevligt att träffas” på koreanska, därav namnet.

Gruppen som sjunger låten heter ”Elektroniska orkestern Pochonbo” (보천보전자음악단), och är en av Nordkoreas statligt skapade musikgrupper. Namnet är hämtat från slaget i Pochonbo, en by i dagens Yangkangdo-provins i nord (량강도)), där Kim Il Sungs anti-koloniala gerillagrupp år 1937 attackerade en japansk postering och under en tid ockuperade byn.

Men egentligen handlar inte texten om nord- och sydkoreaner. Istället är det den Nordkorealojala diasporagruppen Chongryon i Japan som är textens och videons egentliga fokus. Låten handlar bland annat om den massemigration från Japan till Nordkorea som skedde mellan 1956 och dog ut vid 1980-talets början (emigration från Japan till Nordkorea har dock förekommit även därefter, dock i mindre skala). De som i sången och videon välkomnas hem till fosterlandet är just dessa japanska koreaner, som hamnade i Japan under kolonialtiden och under episoder som Jejumassakern 1947-1948. Textens första ord, ’dongpo’, är en del av det formella namn som de japanska koreanerna använder för sig själva (재일 동포 = ”cheil dongpo” = ”landsmän boende i Japan”). Skeppet som syns i början av videon är Chongryons berömda Mangyongbong-92, som förvärvades 1992 inför firandet av Kim Il Sungs 80-årsdag. Jag besökte en av gruppens skolor och dess huvudkontor i Tokyo tidigare i år och skrev ett reportage för SvD Kultur.

Här kommer Pangapsumnida i svensk översättning. Översättningen är möjligen väl bokstavligt gjord, och rimmar inte stringent, men ger ändå en bild av textens betydelse. För den som kan läsa det koreanska skriftspråket hangeul finns den koreanska originaltexten längre ned på sidan. Låten med tillhörande musikvideo finns nedan.

YouTube Preview Image

Landsmän, kusiner, vad trevligt att vi träffas så här

Vi ler och omfamnar varandra, vi samlas och vi gråter

– – – – – – – – niliriya!**

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

Landsmän, kusiner, låt oss kärleksfullt ta varandras händer

Den sorgsna känslan inför fosterlandet blir varm, dagen då vi får fira återföreningen är inte långt borta

– – – – – – – – niliriya!**

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

Landsmän, kusiner, låt oss blanda patriotismens varma blod och vandra tillsammans

Vi är glada över det vackra havet och stjärnorna, vi är lyckliga över att vårt fosterland är gott/fint

– – – – – – – – niliriya!**

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

Trevligt att träffas, trevligt att träffas

동포 여러분 형제여러분 이렇게 만나니 반갑습니다
얼싸안고서 웃음이요 절싸안고서 눈물이니
우~~~닐리리야

반갑습니다 반갑습니다
반갑습니다 반갑습니다

동포 여러분 형제여러분 정다운 그 손목 잡아봅시다
조국 위한 아픔 뜨거우니 통일잔치날도 멀지않네
우~~~닐리리야

반갑습니다 반갑습니다
반갑습니다 반갑습니다

동포 여러분 형제여러분 애국의 더운 피 합쳐갑시다
해와 별이 좋아 행복이요 내 조국이 좋아 기쁨일세
우~~~닐리리야

반갑습니다 반갑습니다
반갑습니다 반갑습니다

**Niliriya är en sorts koreansk motsvarighet till svenskans ”tralala” och liknande sångutrop.

Benjamin Katzeff Silberstein
  • Nordkorea slår tillbaka mot Hillary Clintons kommentarer om bristen på mänskliga rättigheter i landet. Genom KCNA/Yonhap uppmanar Nordkoreas utrikesdepartement Clinton att ”ägna mer uppmärksamhet åt USA:s ekonomiska kris och enorma horder av arbetslösa, istället för att oförskämt och ovetande uttala sig om Nordkoreas inre angelägenheter”. Uttalandet i sin helhet tycks ännu inte ha publicerats på KCNA:s webbplats.
  • Nordkoreas missil- och raketprogram har fått en ny ledning, enligt Sejong-institutet (en av många sydkoreanska tankesmedjor som arbetar med försvarsfrågor). Generallöjtnant Kim Rak-gyom uppges också, som enda person av sin grad, ha utsetts till ledamot av Nationella försvarskommissionen, Nordkoreas politiskt mäktigaste organ, inför partikongressen i April, rapporterar den sydkoreanska dagstidningen Chosun Ilbo.
  • Den sydkoreanska nättidningen DailyNK, som håller sig med ett hemligt korrespondentnätverk i Nordkorea, hävdar att Nordkorea under förra året bytte ut alla landets ID-kort bland annat för att göra det lättare för ordningsmakten att identifiera suspekta individer. Enligt det nya systemet identifieras de medborgare som staten håller ett särskilt vakande öga över genom att det sexsiffriga serienumret på deras ID-kort innehåller tre stycken ettor.

 

Benjamin Katzeff Silberstein

Nordkoreansk historierevisionism är varken ett nytt eller ovanligt fenomen. Under 1960-talet genomgick skolböcker och andra officiella historiska narrativ en revision för att säkerställa att bara Kim Il Sungs fraktion i den anti-japanska gerillarörelsen beskrevs som relevant och ledande under kampen mot japanerna. Andra ledare censurerades bort eller beskrevs som mindre viktiga medhjälpare till Kim Il Sung. Så ser den nordkoreanska historiebeskrivningen ut än i dag.

Det var varken första eller sista gången Nordkorea försökte skriva om historien. I går gjorde man det igen. I en artikel med anledning av 12-årsdagen sedan 15 juni-deklarationen (6.15 남북 공동선언) undertecknades av Kim Jong-il och Kim Dae-jung vid det stora toppmötet i Pyongyang hävdar man att toppmötet var Kim Jong-ils förtjänst. (Här finns den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA:s artikel på koreanska, här engelskspråkig version). Kim Dae-jungs avgörande insatser nämns inte med ett ord.

The advent of the era was attributable to the distinguished leadership ability and generosity of leader Kim Jong Il, who was implementing President Kim Il Sung’s behests for national reunification.

담화는 남녘겨레의 가슴속에는 6.15통일시대를 펼쳐주신 김정일장군님에 대한 경모심이 더욱 강렬해지고있다고 하면서 그이는 온 겨레를 6.15정신으로 투쟁하도록 이끌어주신 민족의 영원한 태양이시라고 격찬하였다.

Så var det dock inte. I själva verket var toppmötet till stor del ett resultat av vad som senare skulle uppdagas som en mutskandal i Sydkorea. Dåvarande presidenten Kim Dae-jung avslöjades senare i hemlighet ha betalat omkring 100 miljoner dollar till den nordkoreanska staten för att förmå dem att gå med på att hålla det historiska toppmötet, där Nord- och Sydkoreas ledare möttes för första gången sedan halvön formellt delades 1948. Pengarna kom i sin tur från koncernen Hyundai Asan, den gren av det sydkoreanska konglomeratet Hyundai som sköter företagets stora investeringar i Nordkorea. Man kan se på händelsen som en politisk mutskandal. En annan tolkning är att en sådan betalning krävdes från Hyundai för att företaget skulle få tillgång till investeringar i Nordkorea, och att den enda betalningsvägen var via regeringen. Hursomhelst blev uppståndelsen stor i Sydkorea när det hela uppdagades.

Hyundai grundades av Chung Ju-yung (정주영), som föddes i Kangwondo-provinsen (강원도) i dagens Nordkorea 1915. Däri ligger skälet till Hyundais aktiva engagemang i återföreningsfrågan. Hyundai Asan är i mångt och mycket idealistiskt drivet och har satsat stora pengar på riskfyllda affärsprojekt i Nordkorea. Det största av dessa är Nord- och Sydkoreas gemensamma industrizon i Kaesong i södra Nordkorea där sydkoreanska företag driver fabriker och Nordkorea står för arbetskraften. Här finns en bild som visar hur det såg ut då 501 kor donerades till Nordkorea med pengar från Hyundai Asan, och levererades över den hårdbevakade 38:e breddgraden.

Hyundais dåvarande styrelseordföranden Chung Mong-hun (정몽헌) begick självmord 2003 då skandalen avslöjades i Sydkorea. Man kan tycka att Nordkorea kunde ha hedrat åtminstone honom med ett omnämnande inför årsdagen.

Benjamin Katzeff Silberstein

När man följer Nordkorea regelbundet blir man snabbt van vid märkliga bilder. Ändå blir man särskilt berörd av vissa. Titta på denna bild i den nordkoreanska dagstidningen Rodong Sinmun (Rodong로동 = arbete, Sinmun 신문 = tidning, alltså ungefär Arbetartidningen).

 

 

 

Bild: skärmdump från Rodong Sinmun

Den föreställer Kim Jong-un i möte med en grupp nordkoreanska barn, uppklädda i vad som ser ut som militäruniformer. Artikeln berättar att bilden togs vid ett besök Kim Jong-un gjort vid en skola i närheten av Kim Il-sungs födelsehem Mangyong-dae (만경대), som är en av många helgedomar till minne av den avlidne och evige presidenten.

Besöket gjordes till minne av ett liknande besök som Kim Jong Il gjort på platsen för 15 år sedan efter att ha tagit sig fram genom en snöstorm, bara för att kunna ge soldaterna glädje och uppskattning, enligt propagandamytologin i artikeln. Nedan en bild från

 

 

 

 

 

 

Bild: skärmdump från Rodong Sinmun

Notera på den övre bilden att bara de barn som syns tydligast i bild verkar gråta. Spelat eller ej? Det är en fråga som ofta dyker upp i anslutning till liknande bilder.

Naturligtvis kan vi inte veta någonting säkert. Däremot kan man spekulera genom att titta på hur det nordkoreanska samhället fungerar. I samband med Kim Jong Ils död skrev jag en artikel om detta på SvD:s ledarsida. Min tes är, i korthet, att tårarna i grund och botten är högst genuina och ett resultat av den världsbild som den nordkoreanska statspropagandan skapar. Samtidigt är det kanske så är att just de personer som råkar hamna i kamerans blickfång tar i något mer än andra för att visa sin passionerade lojalitet och sorg.

I sammanhanget ska man minnas att den här sortens sorgeuttryck måhända är unikt extrema i Nordkorea, men Nordkorea är samtidigt inte ensamt i detta. Jag har flera gånger fått höra av medelålders sydkoreaner om hur scener liknande dem vid Kim Jong Ils död kunde ses också runtom i Sydkorea då diktatorn Park Chung-hee mördades 1979. Park Chung-hee var centrum för en omfattande personkult i Sydkorea, dock inte alls lika stark som den runt den nordkoreanska klanen Kim.

För att förstå dessa känslor inför en brutal diktator måste man också förstå hur bilden av ledaren som en genomgod samhällsfader omger nordkoreaner från födsel till död. Ledaren är inte på något sätt en vanlig person. Bilden av Ledaren liknar, mer än någonting annat, den av en koreansk kejsare under något av de koreanska kejsardömena. I många avseenden är framställningen av ledargestalten en karbonkopia av den konfucianska tanken om kejsarens dygder och samhällsställning. Många av berättelserna om enorm kunskap och perfektion inom snart sagt alla områden betraktas nog av många nordkoreaner snarast som folksagor med verkligheten som grund, men det finns säkerligen en genuin tro på ledarnas stora godhet, välvilja och kunnande.

Och den tron är mycket djup, åtminstone hos en mycket stor av det nordkoreanska samhället. Ett illustrativt exempel är att vissa nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, som tagit sig dit efter år av lidande under den nordkoreanska diktaturen, också grät då Kim Il Sung dog 1994. Känslorna var såpass djupt ingrodda och instinktiva att det inte spelade någon roll att de rent förnuftsmässigt visste att propagandan byggt på lögner. Den nordkoreanska känslan inför ledaren kräver mer utrymme och diskussion och kommer säkert att tas upp igen på Nordkoreabloggen inom en snar framtid.

För att återknyta till bilden: Barnen är inte barnsoldater, även om det vid en första anblick kan se ut så. Istället tillhör de en av Nordkoreas många massorganisationer, Koreanska barnförbundet (ungefärlig översättning), en sorts motsvarighet till Sovjetunionens röda pionjärer (för äldre ungdomar finns Kim Il Sungs ungdomsförbund). Organisationen hade sin stora årskongress vid månadens början. Det var för övrigt då Nordkoreas armé i ett uttalande hotade vedergällning mot de sydkoreanska medier som rapporterat ofördelaktigt om kongressen; bland annat jämfördes Kim Jong Eun med Adolf Hitler (Godwins lag gäller inte i Sydkorea).

Formellt sett ska alla barn mellan fyra och fjorton år tillhöra barnunionen. Organisationen styrs av utbildningssekretariatet inom Arbetarpartiets centralkommitté. Lokala maktstrukturer och styrelser finns på både provinsiell- och skolnivå. Varje klass har en egen representant till skolans lokala styrelse — här finns likheter med de svenska elevrådens organisationsstruktur. Barnunionen ställer upp mål vid sidan av de rent utbildningsmässiga; organisationen ansvarar för politisk självkritik bland barnen (för vuxna finns en hel drös massorganisationer med liknande struktur och verksamhet).*

TV-bilderna av dylika sammankomster kan skrämma och chocka. Men det är inte en omöjlig tanke att händelsen, av många av barnen, ses som en sorts spännande skolresa med trista och tröttsamma politiska inslag. Att få resa till Pyongyang är en stor händelse för ett nordkoreanskt barn från någon av provinserna, och tittar man noggrant på TV-bilderna (bland annat BBC sände ett inslag under årskongressen) av de tusentals barn som var på besök i staden fick man inte precis känslan av rädsla eller tvång – tvärtom verkade det ganska avslappnat, uppsluppet och nästan flamsigt. Samma intryck fick jag då jag besökte Arirangfestivalen i Pyongyang 2008. Se här ett intryck som AP:s fotograf på plats under Barnunionens kongress lyckades fånga.

 

 

 

 

 

 

Bild: Scanpix/AP: Kim Kwang Hyon

Detta är naturligtvis inte ett försvar för Nordkoreas utnyttjande av barn för politiska syften, utan endast ett försök att förklara och nyansera. Mer än någonting annat är det hela ett exempel på hur starkt den nordkoreanska utbildningen är centrerad kring ledargestalterna.

*Många menar att massorganisationernas (bland dem Koreanska barnunionen) betydelse har minskat i takt med att politikens roll i den nordkoreanska vardagen blivit allt mindre sedan 1990-talets svältkatastrof. För en längre utläggning om detta, läs gärna den artikel jag publicerade i North Korea Review för ett par år sedan, här publicerad som working paper av Institutet för Näringslivsforskning.

Benjamin Katzeff Silberstein

Välkommen till Svenska Dagbladets nystartade blogg om Nordkorea. Landet befinner sig ständigt i det internationella strålkastarljuset, men är kanske särskilt relevant att hålla ögonen på just i dessa dagar. Man har just genomgått ett till synes helt friktionsfritt ledarskifte, men vissa tecken finns på att den senaste arvtagaren till makten har andra tankar om hur landet bör styras än de politiskt erfarna och äldre tungviktare som finns omkring honom. Ingenting tyder i nuläget på större förändringar i det stagnerade nordkoreanska systemet, men klart är att det finns en yngre generation inom maktens högsta skikt, som hoppas på att kunna förändra systemet då de äldre makthavarna fasas ut. En av Nordkoreas största framtidsfrågor är huruvida dessa kan vinna över de i dag dominerande konservativa traditionalisterna inom maktsfären, som till varje pris vill hålla fast vid landets ideologiska dogmatism och särprägel.

Parallellt med detta pågår en ständig, långsam och illa uppmärksammad förändring i det nordkoreanska samhället. Sedan 1990-talets ekonomiska katastrof och påföljande svält, som beräknas ha tagit omkring 2.1 miljoner människors liv, har i begynnelsen olagliga men senare passivt tillåtna och även formellt reglerade marknader spontant dykt upp i landet. Nordkoreaner över hela landet köper och säljer varor, och gör det bortom statens kontroll och utanför det ekonomiska distributionssystemet. Det säger sig självt att detta inte går ihop med Nordkoreas åtminstone uttalat socialistiska system (i själva verket kan Nordkorea svårligen kallas för ett socialistiskt land, snarare är både ideologin och politiken präglade av uråldriga konfucianska ideal). Men det allra mest radikala i framväxten av marknadssamhället är att dagens unga nordkoreanska generation växer upp i ett samhälle där det inte längre nödvändigtvis är lojalitet med staten som ger framgång i livet. Detta, menar många som håller ögonen på Nordkorea, kommer långsiktigt att leda till en individualism i detta traditionellt sett så kollektivistiska samhälle. Den utvecklingen är på sikt livsfarlig för den regim som är beroende av en politiskt lydande befolkning.

Svältåren medförde också att både den lagliga och olagliga handeln över den norra gränsen mot Kina ökade dramatiskt. Detta till många nyfikna nordkoreaners stora lycka, då också sydkoreanska och andra internationella filmer och tv-serier snart började smugglas in i landet. I dag konsumerar miljoner nordkoreaner olagligt insmugglad kultur från världen utanför, och har därmed tillgång till ett informationsflöde som deras föräldrars generation bara kunnat drömma om. Den allmänna nordkoreanska världsbilden är inte vad den tidigare varit.

Jag som bloggar här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och är under sommaren och hösten vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt och studerat Nordkorea under flera år, och i maj 2010 släppte jag boken Bilder från Nordkorea tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram till maj i år levde jag sedan två år tillbaka i Sydkorea. Där studerade jag koreanska och skrev på frilansbasis om Nordkorea. Under min tid i Sydkorea hann jag bland annat med ett besök vid Nordkoreas porösa gräns mot Kina (varifrån jag rapporterade för SvD Kultur). Där fick jag många samtalstillfällen med den kinesisk-koreanska befolkningen, varav många regelbundet reser till Nordkorea för att handla och hälsa på släktingar. Jag fick också en fantastisk inblick över gränsen mot Nordkoreas lantliga norra Hamgyong-provins. Den delen av landet har traditionellt sett varit missgynnad av centralregeringen (både under modern tid och under koreanska kejsardömen) men har under de senaste åren sett ett uppsving tack vare den ökade gränshandeln.

I april i år reste jag även till Tokyo för att skildra Chongryon (också detta för SvD Kultur), en grupp japanska koreaner som lever sina liv i stark lojalitet med Nordkorea. Precis som Nordkorea uppfattar man sig som ensamt i världen, vilket är ett starkt skäl till att man på många sätt sluter sig från det japanska samhället och väljer att leva närmare Nordkorea än Japan, i många avseenden.

För dig som vill ha en introduktion till de historiska skälen bakom det nordkoreanska samhällets särprägel kan jag tipsa om den essä jag skrev för SvD Under strecket i slutet av förra året, i samband med Kim Jong Ils begravning. Där argumenterar jag för att Nordkorea, mer än någonting, är ett resultat av sin historia, och att landet bör ses som ett militaristiskt snarare än ett kommunistiskt samhälle. För den som är vidare intresserad av koreansk nutidshistoria kan det kanske vara givande att också läsa den andra Under strecket-text jag skrev i april i år. Där behandlar jag det sydkoreanska trauma som landets militärregimer gjort vad de kunnat för att tysta, nämligen landets välplanerade och brutala massakrer mot civila som misstänktes som socialister.

Maila eller twittra mig gärna med förslag till inlägg och med frågor och kommentarer. På bloggen kommer jag löpande att kommentera dagsaktuella nyheter med koppling till Nordkorea, men planen är också att andra ämnen än de med direkt dagskoppling ska få utrymme. Bland annat planerar jag översättningar av nordkoreansk musik och en titt på lite nordkoreansk litteratur. Jag hoppas på att kunna ge dig som läsare en djupare och mer nyansrik bild av Nordkorea än den gängse. För visst kan Nordkorea tyckas märkligt, men bakom allt detta finns en logik som är möjlig att förstå om man skrapar under ytan.