JOURNALISTHOT Några kommentarer kring fallet Galago/Per Gudmundson och det polisära och mediala efterspelet.

Den 25 maj lämnade SvD:s medarbetare Per Gudmundson tillsammans med tidningens informationschef Björn Hygstedt in en anmälan till polisen om olaga hot. Bakgrunden var en krönika i tidningen Galago, undertecknad ”Sveriges satirikers centralorganisation”. Texten avslutades med följande ord: ”Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.”

När krönikan publicerats blev den snabbt kommenterad på Twitter. Där var det flera personer som skrev att de ställde sig bakom uppmaningen och som på olika sätt förstärkte den.

SvD som företag uppmanade Per Gudmundson att polisanmäla det inträffade. Ja, vi vet att Galago är en satirisk tidskrift. Vi förstår att det finns de som tolkar det skrivna som humor. Kanske var det också avsett så.

Men när man publicerar den här sortens uppmaningar – som vi som arbetsgivare och kollegor enbart uppfattar som stötande och osmakliga – tar man på sig ett ansvar bortom den satir det ryms inom. Man sätter en snöboll i rullning, som i de sociala medierna snabbt kan växa till sig och leda till en hets och ett drev mot en individ. Texten som avsågs som satir kan leda till en ökat hotbild och ökade risker för den utpekade personen.

Vi har också sett precis den utvecklingen, med fullständigt vidriga kommentarer på bl a Twitter.Vi har också med förvåning noterat att även personer som är aktiva i ett politiskt parti, med placering på riksdagslistan, ansluter sig till den hetsen med kommentarer som att ”kravet på att avrätta PG är en rimlig begäran”. Detta har vi, via vår jurist, för flera veckor sedan påpekat för partiets ledning, dock utan att få svar eller kommentar.

I kontakten med polisen gjorde de bedömningen att publiceringen kunde röra sig om tryckfrihetsbrott och att Justitiekanslern borde pröva ärendet, enligt 7 kap. 4 § 16 tryckfrihetsförordningen samt 4 kap. 5§ brottsbalken.

JK:s besked kom i måndags och var förbluffande knapphändigt. JK Håkan Rustand skriver: ”Den anmälda krönikan är uppenbarligen avsedd att utgöra satir. Det ligger i satirens natur att dess uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt. Formuleringarna är visserligen tillspetsade men kan inte uppfattas som allvarligt menade utan mer som ett polemiskt inlägg i en pågående debatt. Enligt Justitiekanslerns mening kan uttalandena inte anses ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade och utgör därför inte olaga hot. Krönikan kan inte heller anses innefatta något annat tryckfrihetsbrott. Någon förundersökning ska alltså inte inledas.”

Både SvD som företag/arbetsgivare och tryckfrihetsexperten Lars Viklund, som vi konsulterat i ärendet, ställer sig mycket frågande till att JK så lättvindigt avfärdar anmälan, utan att väcka åtal.

Våld och hot mot journalister är en realitet, även i Sverige. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har flera gångar uttryckt sin oro för att situationen förvärrats. SJF:s dåvarande ordförande Agneta Lindblom Hulthén sade i samband med Grävseminariet 2009 att hoten måste tas på allvar – och att hot alltid måste anmälas.

Det var vad vi gjorde, för att ta vårt ansvar som arbetsgivare. Att JK inte ens vill utreda det inträffade är ett fegt och släpphänt sätt att bemöta den utvecklingen.

Till sist, med risk för att vara övertydlig:

Detta handlar inte om åsikter.

Det handlar inte om vad Per Gudmundson tycker.

Det handlar inte om vad olika personer tycker om Per Gudmundson.

Det handlar om att man inte ska behöva se sitt namn i tryck med uppmaning till dödshot. Oavsett sammanhang.

Detta borde JK förstå. Och alla seriösa publicister och branschföreträdare ta avstånd från. Annars legitimerar man en uppskruvning av våldet. I ord och i värsta fall också handling.

 

EGNA ORD Intervjuer är överskattade. Nej, det kanske jag inte ska påstå: vi och andra publicerar varje vecka starka sådana. Men låt mig säga så här: det är inte alltid det bästa sättet att spegla och komma nära en person.

Så här uttryckte Gay Talese, författare, reportageskribent extraordinaire och en av de främsta porträttörerna i journalistikhistorien, saken i sin självbiografi ”A Writer’s Life” 2006: ”Jag har tillbringat veckor med att förhandla intervjuer med motvilliga objekt som, när de till slut pratade med mig, inte sade något av värde”.
Talese har skrivit ett av de främsta personporträtten någonsin: ”Frank Sinatra has a cold”, i Esquire 1966. Han hade, efter lång tids tjat, lyckats få en intervju med Sinatra, men fick sedan återbud med hänvisning till att stjärnan var förkyld. Talese gav dock inte upp, utan skrev artikeln ändå, utan ett enda citat av Sinatra. Istället hängde han i bakgrunden, med sin beprövade fluga-på-väggen-taktik, och observerade stjärnan och hans entourage – och fick till ett porträtt som fångade mannen bättre än något annat.

Inledningen är klassisk: ”Frank Sinatra, med ett glas bourbon i ena hand och en cigarett i den andra, stod i ett mörkt hörn av baren, med två attraktiva men bleknande blondiner som väntade på att han skulle säga något. Men han sade inget, han hade varit tyst nästan hela kvällen.”
Jag tänker på Talese och Sinatra när jag, med en tår i ena ögat och en skrattrynka i det andra, läser Karin Thunbergs fantastiska porträtt av Hasse Alfredson, snart 80, i dagens K. Karin ville få en intervju. Hasse ville inte. Karin struntade i det och skrev ändå. Jag har svårt att tänka mig att det hade kunnat bli bättre om han själv öppnat munnen.

SvD GRANSKAR Vår artikelserie med granskningen av myndigheten Invest Sweden har visat på mycket stora brister hos myndigheten, med uppblåsta siffror, bristande kontroll. chefer med dubbla uppdrag och – i dagens artiklar – aktiv delaktighet i agerande som nu är föremål för polisutredning och skatteutredning. En slutsats är fullständigt given: det är dags att släppa den höga svansföringen och erkänna bristerna.

 

(Korrigerad)

SvD Näringsliv har i en rad artiklar i veckan granskat myndigheten Invest Sweden, som sorterar under Utrikesdepartementet, vars uppgift är att locka utländska investeringar till Sverige. Invest Sweden uppger bl a  att kinesiska investeringar i Sverige de senaste åren har skapat 600 nya svenska jobb. Men i måndags kunde SvD Näringsliv avslöja att det faktiska antalet skapade jobb bara är en tiondel så stort, 60. I tisdags medgav Invest Swedens generaldirektör Per-Erik Sandlund, motvilligt, i en intervju att siffrorna i själva verket bara är uppskattningar som gjorts av vad som kan bli eventuella framtida jobb. Detta sedan de svenska biltillverkarna helt förnekat kännedom om myndighetens uppgifter.

Kinesiska Geelys köp av personbilstillverkaren Volvo PV är ett tydligt exempel på hur jobbsiffrorna överdrivs. Enligt Invest Swedens egen statistik skapade den affären 400 jobb i Sverige. Men när SvD Näringsliv kontrollerar uppgifterna visar sig inte ett enda konkret jobb. Handelsminister Ewa Björling kallade till sig generaldirektör Sandlund direkt efter SvDs första artiklar och krävde tre saker:  Se över mätmetoder, transparens och missvisande fakta.

SvD har också avslöjat hur den välbetalde kinesiske representanten Eddie Chen haft dubbla uppdrag och även arbetat för att locka investeringar till USA, utan att generaldirektören kände till det.

Även när det gäller de uppgifter vi avslöjar i dag är generaldirektören Sandlund helt ovetande. Han säger sig inte veta något om de kinesiska företag som bluffat till sig uppehållstillstånd i Sverige, genom falska verksamheter. Han har heller ingen aning om att en av hans tjänstemän agerat påtryckare för att blufföretagens representanter ska få behålla sina tillstånd i Sverige. Trots klara bevis på detta.

Chefens okunnighet är naturligtvis besvärande nog – och ett gravt bevis på att detta är en myndighet som saknar kontroll eller som är orimlig naiv gentemot sina anställda och samarbetspartners.

Det som gör saken ännu märkligare är den  kommunikativa linje som myndigheten valt, där man – trots att generaldirektören själv medgivit att jobbsiffrorna inte stämmer –  inte vill gå med på några fel över huvud taget, utan istället går till 0grundade frontalangrepp mot vår granskning, i flera pressmeddelanden (här och här). Det är en extremt hög svansföring, som rimmar oerhört illa med de fakta vi redovisat och som är uppenbara även för den ansvariga ministern.

Att en statlig myndighet deltar i ett systematiskt fusk med uppehållstillstånd – och agerar aktivt för att påverka andra myndigheter – är förstås extremt allvarligt. Tänker myndigheten fortsätta att blunda för verkligheten, eller erkänna problemen, efter dagens artiklar?

Vår granskning fortsätter, oavsett vilket. Men myndigheten och dess kommunikationsansvariga förverkar naturligtvis den sista skärvan av trovärdighet om de fortssätter att vifta bort problemen.

Man kan bara hoppas att det Invest Swedens kommunikationschef  Loth Hammar twittrade i går kväll tyder på en ny sorts insikt, istället för den tidigare konfrontativa och ogrundade attityden:

”Får intressant information. Drar slutsatser. Det här är…oj oj, hjälp… tja, vad kan man nu säga? #detvarsomfan”

Ja, exakt. Och nu är det dags att agera istället för det alltmer bisarra tuppfäktandet på olika sociala mediearenor. Upp med bristerna på bordet, granska det egna agerandet och bidra till den prövning som nu kommer att ske. Istället för att, med en bisarr pr-strategi, försöka skjuta budbäraren.

T-BANEGRANSKING Juridikprofessorn och DN-kolumnisten Mårten Schultz skrev i dag ett debattinlägg på Medievärlden, där han kommenterar SvD:s bevakning av kollektivtrafiken och trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm.

Framför allt kommenterar han artikeln från i söndags om att Wennerholm inte bara bär det högsta politiska ansvaret för kollektivtrafiken i Stockholm, utan också är ordförande i lobbyorganisationen Spårvagnsstäderna.

Schultz är inte imponerad av artikeln. Han tycker att det är ett ”scoop som mest består av insinuationer”. Att kalla det scoop är naturligtvis galet: det är en del av en mångbottnad granskning, vi har aldrig försökt beskriva det i sådana termer, det får stå helt för Schultz själv.
”Ingen fakta talar för att den korruption existerar som SvD målar upp”, skriver han vidare i sin artikel. Vilket onekligen får en att tro att Schultz läst artikeln med fru Justitias ögonbindel för ögonen. Den som läser texten med öppna ögon konstaterar nämligen direkt att det inte handlar om korruptionsanklagelser. Någon korruption har vi inte hittat och heller inte målat upp.
Det som finns i artikeln som berör korruption är ett resonemang från nationalekonomen Andreas Bergh, som ingår i ett forskningsprojekt om kommunal korruption vid Växjö universitet. Hanpekar på hur det i en del aktuella korruptionsfall ofta figurerat arenor där politik och näringsliv har knutit informella band som sedan sätter konkurrensen och opartiskheten ur spel. Det gynnar de inblandade – både politiker och näringslivsrepresentanterna – på skattebetalarnas bekostnad, enligt Bergh. Kritiken mot Wennerholms dubbla roller är hans, inte vår.

Det handlar alltså om risken för att det uppstår en gråzon, där de informella intressena kan komma att väga tyngre än väljarnas och skattebetalarnas.
I det sammanhanget är det i högsta grad relevant att titta närmare på föreningen Spårvagnsstäderna. Det är en förening med syftet att ”driva på utbyggnaden av spårvägar i svenska städer”, enligt Christer G Wennerholm, som är ordförande. Mer spårvagn, på bekostnad av andra trafikslag, alltså. Dess verksamhet finansieras av både kommuner och företag i kollektivtrafik/spårbranschen.
Mårten Schultz tycker inte att det är rättvist att kalla detta för en lobbyorganisation, eftersom det sänder ut negativa signaler. Han föreslår det mer neutrala ordet ”samverkansorgan”. Han tycker i och för sig att det vore hårresande att vara lobbyist för en branschnäring och att samtidigt ha ett politiskt ansvar inom samma område, men håller alltså inte med Bergh om att det här skulle kunna vara ett sådant fall.
Huruvida Schultz eller Bergh har rätt i sin bedömning vet jag inte. Däremot är det uppenbart att det är relevant och viktigt att lyfta frågan och redovisa de olika intressen som finns. Och enligt min bedömning är det i högsta grad rimligt att kalla en organisation som har ett så tydligt uttalat mål för just en lobbyorganisation. Spadar ska kallas för spadar, inte för samverkansverktyg.
Det är naturligtvis av största intresse att spegla de informella strukturer som skulle kunna påverka de oerhört viktiga besluten om hur man ska hantera kapacitetsproblemen i kollektivtrafiken i Stockholm (ett sådant fattas om två veckor, gällande kommunikationen till Nya Karolinska sjukhuset). Inte minst utifrån de avslöjanden SvD tidigare gjort om skenande kostnader för spårvägsprojekten i staden och utifrån Wennerholms uttalanden om att det är spårvägar som är det viktigaste alternativet för nya färdsträckningar i Stockholms kollektivktrafik.

Schultz tycker att vi manar fram en ”bild av korruption”. I betraktarens öga kan det finnas utrymme för mycket. Men det är inte vad artikeln faktiskt innehåller. Man måste kunna se journalistik med andra nyanser än det svartaste svarta och vitaste vita.
Det vi gör att vi försöker granska politiska beslut och vad som ligger bakom dem. Vi försökte också ställa frågor till Christer G Wennerholm om hans syn på de dubbla uppdragen, men han avböjde, så som han hade avböjt alla tidigare intervjuförfrågningar i vår granskningsserie.
Läs dock morgondagens tidning noga, för där ställer han faktiskt upp på en intervju, till slut. Och fortsätter att tala sig varm för Stockholm som en spårvagnsstad.

LÄSARSIFFROR Dagens Orvesto Konsumentmätning från TNS-Sifo är väldigt trevlig läsning. SvD ökar sin räckvidd, både på vardagar och söndagar och för SvD Näringsliv. Andra tidningar backar kraftigt och flera är nere på lägsta läsarsiffrorna någonsin.

495 000 personer läser papperstidningen SvD varje vardag. det är 6 000 fler än vid förra årets mätning, enligt Orvesto. På söndagarna stiger siffran till 518 000, vilket är 1 000 bättre än i fjol. SvD Näringsliv läses av 433 000, vilket är hela 13 000 bättre än i fjol.

För konkurrenterna ser det dystrare ut. Framför allt för Dagens Nyheter som tappar hela 60 000 läsare på vardagar och 53 000 på söndagarna. Läsargapet mellan DN och SvD har nu minskat till 328 000, vilket är det lägsta någonsin.  På tio år har gapet mellan tidningarna minskat med runt 200 000 läsare. Vi fortsätter alltså att stadigt ta marknadsandelar från DN, både räknat i upplaga och i antal läsare.

Även många andra tidningar minskar. Göteborgs-Posten tappar 21 000 läsare, till 534 000 och Sydsvenskan 13 000 till 297 000, vilket är Sydsvenskans lägsta notering någonsin. Även Expressen och Aftonbladet noterar all time low: Expressen minskar med 64 000 läsare till 939 000 och Aftonbladet med 88 000 till 1 046 000. Metro, som har högst räckvidd av alla tidningarna, minskade med 21 000.

Dagens Industri ökar, precis som SvD: 8 000 fler läsare. SvD Näringsliv ökar dock sitt gap till DI och förblir med råge Sveriges största affärstidning: skillnaden är nu 56 000 läsare per dag.

SvD har haft en väldigt stabil utveckling när det gäller både räckvidd och upplaga för papperstidningen – vi har ökat där nästan alla andra minskat, Så här ser utvecklingen ut sedan 2002 för oss och andra, på vardagar:

SvD  +55 000

GP -57 000

DI -84 000

DN -127 000

Expressen -195 000

Aftonbladet -357 000

Trenden är tydlig: fler lockas av vår journalistik, i alla kanaler. I vår har vi slagit trafikrekord även på webben, med drygt 1,3 miljoner unika besökare epr vecka och i mobilen med drygt 70 000 unika per vecka.

Jag tror att det delvis beror på att vi varit framgångsrika i att förstärka det som är unikt för respektive kanal – och att vi blivit alltmer agendasättande, med mer egna avslöjanden, gräv och starka artikelserier – och med mer grundlig fördjupning på helgerna. Samt, inte minst, att vi flyttat fram positionerna ordentligt när det gäller den visuella journalistiken, i bild och grafik.

 

Tack för det, alla läsare. Vi fortsätter att försöka göra bättre journalistik, varje dag.

 

MEDIESTRATEGIER Den senaste tiden har SvD gjort en hel del granskningar och avslöjanden som fått mycket stort genomslag. Men i många fall bemöter de ansvariga makthavarna och politikerna uppgifterna på samma sätt: med total tystnad. Eller i bästa fall: helt intetsägande kommentarer.

Problemet är inte på något sätt nytt, eller unikt för SvD. Men det har tagit sig så bisarra uttryck den senaste tiden att det bör bli föremål för en bredare diskussion.

Ett sådant fall var i vintras när vi med källor från Wikileaks avslöjade att ministrarna Carl Bildt och Tobias Billström hänvisade till hedersrelaterade mord och opinionen för att begränsa antalet irakier i Sverige. Något som möttes först med tystnad och sedan med en klassisk papegojintervju i SVT med Billström där ministern upprepade sitt budskap om att han inte tänkte säga något.

Det mest påtagliga fallet den senaste tiden av motsvarande munkavlestrategi är SvD:s avslöjande den 22 maj om att Säpo avslöjat att CIA bedrivit terrorspaning i Sverige.

Nyheten väckte mycket uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. Varken statsminister Reinfeldt eller utrikesminister Bildt ville dock kommentera, mer än i ytterst allmänna termer, där de i princip förnekade kännedom om detaljerna i det aktuella fallet. Säpochefen Anders Danielsson fällde sitt klassiska uttalande: ”Vi kommenterar aldrig pågående, historiska, planerade eller påstådda operationer.”

När det hela blev en fråga i utrikesnämnden i riksdagen sade justieminister Beatrice Ask ungefär samma sak: ”Vilka konkreta åtgärder som regeringen vidtar i frågor som rör rikets säkerhet kommenteras i princip aldrig”.

I går blev det så till slut bekräftat från myndighetshåll det våra läsare redan visste: Säpoingripandet hade ägt rum.  Samma år som spaningen upptäcktes påbörjade chefsåklagare Tomas Lindstrand en förundersökning om misstänkt olovlig underrättelsetjänst.

Trots detta leker fortfarande alla inblandade musslor. Den här gången var det UD:s informationschef Cecilia Julin som sade: ”Vi kommer inte att kommentera den här frågan. Vi kommenterar väldigt sällan ärenden som rör diplomati.”

Då kan vi alltså summera vad som inte kommenteras:

* Frågor som rör Säpo-aktiviteter

* Frågor som rör rikets säkerhet

* Frågor som rör diplomati

Någon mer än jag som tycker att detta är alltför stora och viktiga områden för att lägga en enda stor sekretesstämpel över? Särskilt när det handlar om ärenden som blivit officiellt bekräftade. Det är ju nu bevisat, bortom all tvivel, att Säpooperationen mot CIA har ägt rum. Ändå kommenteras den inte.

Det finns många andra exempel. I gårdagens SvD berättade vi historien om rwandiern Sylvère Ahorugeze, som suttit häktad i snart fyra år utan åtal, misstänkt för folkmord. Där sökte vi Beatrice Ask, igen, för kommentar. Svaret blev, igen: hon uttalar sig inte om enskilda fall. Inte ens när de vänder upp och ner på rättsliga och mänskliga principer.

Parallellt med detta pågår vår granskningsserie om tunnelbanan i Stockholm och om kapacitetskrisen i kollektivtrafiken. Där har vi i nio dagar försökt på en intervju med den högste politiske ansvarige, trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm. Utan framgång. Vi gör nya försök i dag och hoppas få  tid i hans kalender, men hittills har det bara varit ett bisarrt dribblande mellan pressansvariga, med diskussioner om formalia, frågeställningar, vilka journalister som intervjuar  och behov av mer faktaunderlag: inga möjligheter att ställa raka frågor.

Att politiker i hög ställning tror att tystnad i längden kan vara ett alternativ är oroande, på många sätt. Men jag är rätt säker på att alla, utom möjligen deras medierådgivare, underkänner den strategin.

SvD GRANSKAR Kollektivtrafikens framtid i Stockholmsregionen är ett oerhört viktigt område för SvD att bevaka och granska. Tyvärr tycker inte den högst politiskt ansvarige, trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M), att det är lika viktigt att svara på frågor om det.

När det blir kaos i kollektivtrafiken, vilket knappast varit sällsynt
de senaste åren, leder det till enorma problem och kostnader för
individer, företag och samhälle.
Belastningen är hög redan i vardagen, när det fungerar som det ska. I
onsdagens SvD kunde vi visa hur antalet påstigande resenärer på vissa
stationer ökat med upp mot 10 000 per dygn sedan 2003 och att
beläggningsgraden på flera linjer är upp mot 90 procent. Det lär inte
bli bättre i framtiden, eftersom Stockholm växer med 35 000 invånare
om året, mer än vad som tidigare beräknats.

Om några veckor fattas ett viktigt beslut om kollektiv-trafikens
framtid, när landstinget ska -besluta om trafikutbyggnaden till Nya
Karolinska sjukhuset. Christer G Wennerholm har tidigare klargjort att
han anser att tunnelbanan är färdigutbyggd. Som vi kunde visa i
dagens SvD slår forskare på KTH dock fast att t-banan som
samhällsprojekt skulle vara lönsam vid en ytterligare utbyggnad.
Om detta vill vi prata med Christer G Wennerholm. Hur ser du på
trängsel-problemen? Vilka åtgärder kommer att lösa problemen? Hur ser
du på tunnelbanans framtid? Och så vidare.
Våra förfrågningar om en intervjutid – som framförts via alla möjliga
kanaler sedan i måndags – har dock varit resultatlösa. Den intervjutid
vi till slut skulle få i onsdags revs upp i sista stund och någon ny
gick inte att få till under den här veckan. Förklaringarna var
varierande, från samtal till samtal med Wennerholms pressekreterare.
Ibland handlade det om synpunkter på hur själva intervjun skulle gå
till, ibland hänvisades till irritation över tidigare artiklar, ibland
hävdades att Wennerholm inte kunde svara på alla frågor utan fler
personer närvarande eller möjlighet att ta fram mer statistikunderlag.
Till slut kom ett kort mejl i eftermiddags, med allmänt hållna
kommentarer som mest väckte nya frågor. Dock utan möjlighet att ställa
dem.

För oss som är vana vid att snabbt kunna nå makthavare på alla nivåer
har situationen blivit smått bisarr. Den här veckan har det varit
lättare att få Kungen att svara på frågor om strippklubbar än att få
trafiklandstingsrådet att svara på frågor om tunnelbanans eventuella
utbyggnad.
”Oj vad skönt vara på landet”, skrev Christer G Wennerholm på Facebook
i går. Ingen missunnar honom den ledigheten en helgdag. Men det
vore också skönt med klara besked kring de frågor som han har det
yttersta politiska ansvaret för, utifrån de uppgifter som kommit fram
i vår granskning.
Det tycker nog alla resenärer och väljare i regionen också.