JUHOLTAFFÄREN Lika fel som det var att för en vecka sedan tvärsäkert hävda att Håkan Juholt fuskat med bidrag, lika fel är det att nu hävda att Juholtaffären bara var ett hysteriskt mediedrev, bortom alla proportioner.
Den korrekta bilden av ett skeende som det vi kunnat följa den senaste tiden är aldrig någonsin svartvit, utan en gråzon i stort behov av nyanseringar och perspektiv. Alla som tvärsäkert positionerar sig i ett hörn gör det inte baserat på sakförhållanden, utan snarare på politiska positioner och särintressen.
Det är min slutsats när diskussionen om ”ett hysteriskt mediedrev” blivit alltmer högljudd, bland annat i gårdagens SR Medierna, och från ett antal politiker.
Har Håkan Juholt utsatts för ett drev? Ja, men mest i den bemärkelsen att Juholt knappt kunnat ta ett steg utan att följas av en flock utsända från medierna – och möjligen att saker som annars skulle uppmärksammats marginellt blivit stort uppslaget i vissa medier, eftersom det kan kopplas ihop med den stora Juholtaffären.
Men den viktigare frågan är om rapporteringen varit relevant. Alla medieföretag får ta ansvar för sina egna publiceringar (även om det är den aggregerade bevakningen som orsakar just ett ”drev”) och för SvD:s räkning är min bild att vi haft en rimlig, korrekt och balanserad bevakning. Vi har framför allt försökt utreda själva sakfrågan: om hur bidragsfrågan hanterades, från både riksdagsförvaltningen och från S-ledarens sida, med nyheter som såväl stärkt Juholts version som motsagt den.
Ser man på Dagens mätning av partisympatierna från SvD/Sifo, som visar på ett historiskt stort ras för S efter Juholtaffären, framgår ju också att detta inte är en fråga som försvinner bara för att S-ledningen fortsatt stöder sin ordförande eller för att en förundersökning lagts ned. I väljarleden är den större så – och det hade den inte varit om all uppmärksamhet bara varit en medial konstruktion.
