Martin Jönsson
VÅLDET I EGYPTEN Det kan tyckas futtigt att tala om misshandel av journalister när dödstalen bland demonstranterna stiger, men de kraftfulla attackerna mot medierapportering och informationsspridning i Egypten är i sig ett frihetshot som måste tas på största allvar och protesteras kraftfullt emot.
Nedsläckningen av internet och blockerandet av mobiltrafiken är i sig oerhört allvarliga försök att stoppa kommunikationen, informationsspridningen och den journalistiska rapporteringen. Men nu har censuren också följts av öppet våld mot medierna. Journalister utmålas som spioner och igår sades i statstelevisionen att utländska journalister är ”onda”. Militären ingriper inte heller för att skydda journalister.
Efter det har attackerna mot medierna eskalerat snabbt. I går greps eller misshandlades en rad journalister och fotografer. Värst utsatta är al-Jaziras medarbetare, som jagas öppet av Mubarak-anhängare. Al-Jaziras kontor i Kairo har stängts och kanalens sändningar har blockerats genom satellitbolaget Nilesat. Bolaget har dock varit kreativa med att hitta nya sätt att få ut sina sändningar – och journalisterna använder ljudfiler och twitter för att fortsätta sin rapportering i alla fall.
Även många andra stora mediebolag drabbades. BBC-korrespondenten Rupert Wingfield-Hayes greps av säkerhetspolisen och hölls fängslad i timmar. CNN:s Anderson Cooper och två AP-medarbetare misshandlades, med upprepade slag mot huvudet. Le Soirs Maurice Sarfatti kidnappades, anklagad för spioneri, av en grupp civilklädda. Expressens Arne Lapidus misshandlades och hotades, TTs Tomas Bengtsson greps av soldater, SVTs Samir Abu Eid och Pernilla Edholm greps och fördes bort tidigare i veckan när de filmade – och Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson greps och hölls fångna flera timmar.
SvD:s Bitte Hammargren och Yvonne Åsell har hittills klarat sig från våld, men berättar nu på morgonen att läget är oerhört spänt och att det är mycket svårt och riskabelt att arbeta ute på gatorna.
Våldet och jakten på journalister är självklart oacceptabelt. Det är diktaturens vapen mot yttrandefrihet och fria medier. Protesterna mot detta måste höras kraftfullt, från alla tänkbara håll, även det högsta politiska. Och naturligtvis från mediebranschens alla företrädare, inklusive Tidningsutgivarnas och Journalistförbundets ledningar.