Redaktionschefens blogg

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MEDIEKRITIK Drev eller inte drev? I oktober var det en rimlig diskussion. Men hur omfattande mediebevakningen än varit den senaste veckan går det inte att påstå något annat än att den varit motiverad. Det som hänt har varit exceptionellt i svensk politik. Då blir också rapporteringen exceptionellt omfattande.

Veckans sociala medier-kupp iscensattes av de s-anhängare som smög sig in i bakgrunden på tv-sändningarna från S-högkvarteret på Sveavägen 68 och höll upp skyltar med Twitter-hashtagen #drev68.
Det blev snabbt en av de kanaler där medierna anklagades för drevjournalistik mot Håkan Juholt. I eftermiddags, minuterna efter beskedet om Juholts avgång, fylldes den med kommentarer i stil med den här: ”Drevet har vunnit. Juholt avgår. En skam för svensk media och journalistik.” Mediekommentatorer som PR-konsulten Paul Ronge skrev på sin blogg också i eftermiddags att ”så fick då medierna sin skalp”.

Att mediernas agerande diskuteras och granskas vid stora nyhetsskeenden är viktigt – och det bör finnas stort utrymme för självrannsakan och erkännande av misstag på redaktionerna. Men samtidigt är det viktigt att drevretoriken inte bara blir en politiskt färgad reflex eller uttryck för ett allmänt medieförakt. En flock av journalister är inte automatiskt ett drev – och en högintensiv rapportering i all medier behöver inte innebära att medierna är enögda.

Någon glasklar definition av vad som är ett olämpligt drev finns inte, men några element är lätta att identifiera:
* När enskilda anonyma källor präglar stor del av rapporteringen
* När även bagatellartade händelser blåses upp som stora nyheter
* När privatlivet invaderas på ett oacceptabelt sätt
* När rapporteringen är osaklig, överdriven och direkt felaktig
* När det blir rundgång i medierna och alla citerar alla
* När inga avvikande röster och historier får utrymme

Under och efter höstens Juholtaffär fanns det definitivt drag av de här sakerna i delar av rapporteringen. Varje felaktigt kvitto blev löpsedelsstoff i kvällspressen och anonyma källor användes på sina håll utan att det gavs möjlighet att värdera deras trovärdighet. Ett drev? Ja, till delar. Men det var inte unisont. Ganska snart ifrågasattes uppgifterna om hur tydligt riksdagens regelverk varit när det gällde hyresbidragen. SvD tog t ex fram nyheten om att texten på riksdagens hemsida som förklarade reglerna för hyresbidrag ändrades efter att medierna börjat skriva om Juholtfallet. Vi och andra gav också stort utrymme åt röster som speglade de interna striderna inom S, vilket gav perspektiv på hur ”läckorna” skulle värderas.

SvD använde vid ett tillfälle anonyma källor som underlag för en större nyhet – om att valberedningen varnats för Juholts slarv. Där tycker jag att det var motiverat: det var en trovärdig källa och en relevant uppgift, som sedan fick kommenteras av de som satt i valberedningen. I övrigt var vi mycket återhållsamma i att ge anonyma S-talespersoner utrymme.

Jag har gått igenom hela vår rapportering under den perioden och tycker att den genomgående var rimlig och saklig – och att vi undvek den typen av ”drevmentalitet” som jag listat ovan.

Den senaste veckan har det varit en ny Juholtaffär, som kulminerade med dagens avgångsbesked. Men den har faktiskt varit av en helt annan karaktär. Den här gången har det som lett till de största rubrikerna skett helt öppet. Det har handlat om vad Håkan Juholt själv sagt och gjort, till exempel i Sälen. Men också om hur striderna inom S eskalerat – och nu inför öppen ridå istället för via anonyma nålstick. När S-kvinnorna protesterade mot utnämningen av Urban Ahlin som gruppsekreterar i riksdagfen skedde det helt öppet. Samma sak med fredagens avgångskrav från flera S-distrikt.
Ingen kan heller hävda att det som har varit i fokus för rapporteringen den gångna veckan är bagatellartat eller ointressant. Det handlar om en exceptionell inre strid inom socialdemokratin, vilket naturligtvis påverkar hela det svenska politiska landskapet.

Därför blir det faktiskt orimligt att kalla det som skett på Sveavägen och i alla medier för ett drev. För Håkan Juholt och hans närmaste inom och utom partiet kan det säkert uppfattas så. För partiet och dess anhängare har den helt säkert varit mycket smärtsam – och det kan självklart ha begåtts enstaka misstag och övertramp på sina håll, som i all rapportering.
Men i sak är det svårt att säga något annat än att rapporteringen den senaste veckan i stort har varit rimlig, saklig och relevant. Och det är faktiskt bara osmakligt när PR-konsulten Paul Ronge jämför det hela med en tjurfäktning: ”Ett blodigt, njutbart djurplågande. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.”

Håkan Juholt har utsatts för en oerhört intensiv granskning och väldigt omfattande kritik. Det beror i grunden på att han var en kompromisskandidat i ett splittrat parti och att hans och andras misstag lett till att partiet i opinionsmätningarna rasat till historiskt låga nivåer och att splittringen därmed övergått till en öppen maktkamp.
Den akuta krisen som till slut ledde till hans avgång uppstod heller inte via något avslöjande i medier, utan när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Hans misstag där, som skildras i det här reportaget, spädde på den interna kritiken. Det var det som fällde honom. Inte någon hämndlysten mediemobb.

Det här är bloggen

Ola Billger och Ann Axelsson är Svenska Dagbladets redaktionschefer och har en lång historia på SvD.


Ann Axelsson har bland annat lett flera stora utvecklingsprojekt och varit huvudansvarig för Svenska Dagbladets helgläsning.


Ola Billger är med och delar ut Bragdguldet och har varit sportkrönikör, sportchef, politikreporter och biträdande nyhetschef.


Här bloggar vi om journalistiken och omvärlden, om print och digitalt, om läsarreaktioner och om vad som händer inne på Svenska Dagbladets redaktion.

Båda gillar katter.

Fler bloggar