Annons
X
Annons
X

Redaktionschefens blogg

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TERRORRÄTTEGÅNGEN I morgon avslutas den första, av tio, rättegångsveckor i målet mot Anders Behring Breivik. Det har varit en omtumlande, omskakande första vecka, där jag är mycket nöjd med SvD:s rapportering. Men det är ett svårt mål att bevaka, med en ständig balansgång och starka känslor.

Det finns inget normalt med rättegången mot Anders Behring Breivik. Inte dåden, inte känslokylan, inte den blinda brutaliteten. Men heller inte processen. Normalt är stora rättegångar inledningsvis sega och byråkratiska processer. I rättegången i Oslo har dramatiken varit uppskruvad från den första dagen, med konflikter mellan den åtalade och domare, åklagare och målsägare, med högerextrema hälsningar och andra utspel.
Låt mig säga det direkt: detta är inte något som är lätt att bevaka. Det finns ingen regelbok, inget givet rätt och fel.
Vad som finns är en, som jag uppfattar det, gemensam övertygelse hos rätt, medier och anhöriga om att behålla en värdighet och en respekt, även när Breivik försöker torpedera den. Fokus ska vara på dåden, offren och våldet, inte på hans person eller på hans bisarra verklighetsuppfattning.

Det värsta som skulle kunna hända är om vi i medierna förvärrar lidandet för de redan drabbade. Det nästa värsta om vi agerade ”nyttiga idioter” och hjälpte honom få en arena och få gehör för sin hatiska rappakalja om en muslimsk invasion, om landsförräderi och om behovet – plikten! – att döda oskyldiga, för att de i hans förvirrade värld står för något hotfullt.

Det vore förmätet att vara tvärsäker och säga att ”det gör vi absolut inte”. Men vi försöker. Behålla värdigheten, stoppa propagandaspelet, men ändå ägna oss åt det vi måste göra: berätta, skildra och skapa en möjlighet till förståelse om vad det var som skapade våldet, hur han tänkte, varför han agerade, hur det drabbade. Precis som vi försöker vid andra fruktansvärda dåd.

SvD har lagt mycket resurser, under lång tid, på att ha en bra bevakning av terrordåden, som klarar den balansgången. Vi belönades med världens finaste tidningsmakarpris, Best of Show och guldmedalj av Society for News Design, för den tidning vi gjorde den 24 juli, 2 dagar efter dåden. ”Ett av de bästa sätten att hantera en stor nyhet vi någonsin sett”, sade juryn”, som också konstaterade att det var en ”ovanligt samlad rapportering, helt utan testosteron”.
Sedan dess har vi publicerat ett mycket stor antal reportage, analyser och nyhetsartiklar. Vi har åkt i Breiviks fotspår, vi har följt hans överlevande offer sex månader efter dådet och vår Norgekorrespondent Björn Lindahl har skrivit fantastiska texter om Norges svåra självrannsakan av vad som hänt..

Under själva processen har vi, utöver Björn Lindahls starka dagliga rapporter, haft två andra personer på plats i rättssalen. Dels Erik Sönstelie, vars dotter Siri med nöd och näppe överlevde dåden, för att kunna ha de överlevandes och direkt drabbades perspektiv på det Breivik säger. Dels Karin Thurfjell, som med varsam hand, ett vaket öga för detaljer och en stor finkänslighet skildrat det som hänt och som de inblandade sagt, när TV-kamerorna varit släckta. På hemmaplan har fler reportrar fyllt på, bland annat Mikaela Åkerman, som tillsammans med Karin Thurfjell hanterat direktrapporteringen på ett mycket skickligt sätt, med att försöka besvara alla läsarfrågor som kommer in. Och de är många och relevanta.

En del frågor som ställts till Karin och Mikaela och även till mig i mejl har dock varit kritiska. De har mest kretsat kring två saker. Varför visar ni (så många) bilder på Breivik? Och varför berättar ni så i detalj om vad han säger?

Jag förstår frågorna och de känslor de bygger på. Men jag känner mig trygg att vi, när jag går igenom allt vi gjort under den här veckan, ändå har hittat en bra balans. Mellan behovet av rapportera och att undvika fällorna.

När det gäller bilder har jag stor förståelse för åsikten att man inte ska ”frossa” i bilder på Breivik. Jag jobbade under dagarna för dådet och när det stod klart vem som var gärningsmannen och att han lagt upp sitt ”kompendium”, som han själv kallar det, på nätet, var vi noga med att inte lägga upp massor av bilder från det eller publicera en massa detaljer ur det. Vi hade en bild i söndagstidningen, i övrigt valde vi bilder från de dåd han begick, som en markering om vad som var viktigt.
Även efter det har vi varit restriktiva med bilder på Breivik, i synnerhet sådana där han försöker framställa sig på särskilda sätt för att få uppmärksamhet. Nu när medierestriktionerna dragits ner för honom är det uppenbart att han är ytterst medveten om det spel som sker i rättssalen, vis a vis medierna och att han gör vad han kan för att utnyttja det.
Samtidigt är det obestridligt så att det finns ett mycket stort nyhetsvärde i att skildra den historiska processen. Man kan inte blunda bort Breivik. Det viktiga är att veta vilka beslut man tar och hantera situationen ansvarsfullt. Vi försöker göra det i varje stund.

Den andra frågan gäller Breiviks budskap. Risken att bli nyttig idiot.
Genom att Breivik inte har en direktkanal till publiken finns möjligheten att göra en publicistsk bedömning av vad som är rimligt att rapportera vidare. Mycket är vidrigt i sig, men relevant i ett större perspektiv. Vissa medier återger ord för ord vad som sägs, men vår bedömning är att det inte är relevant. Vi försöker istället göra en rimlig sammanfattning av vad som kan och bör rapporteras.

Jag avundas ingen att sitta i rättssalen och under timme efter timme försöka göra dessa bedömningar. Men jag är djupt imponerad av det jobb SvD:s medarbetare gjort.

Om ni har fler frågor om rapporteringen, eller synpunkter på den: mejla gärna direkt till mig på mj@svd.se

Det här är bloggen

Ola Billger och Ann Axelsson är Svenska Dagbladets redaktionschefer och har en lång historia på SvD.


Ann Axelsson har bland annat lett flera stora utvecklingsprojekt och varit huvudansvarig för Svenska Dagbladets helgläsning.


Ola Billger är med och delar ut Bragdguldet och har varit sportkrönikör, sportchef, politikreporter och biträdande nyhetschef.


Här bloggar vi om journalistiken och omvärlden, om print och digitalt, om läsarreaktioner och om vad som händer inne på Svenska Dagbladets redaktion.

Båda gillar katter.

Senaste inläggen

  • Halvårssummering: detta var mest läst och mest bevakat