Tystnadens taktik är orimlig

MEDIESTRATEGIER Den senaste tiden har SvD gjort en hel del granskningar och avslöjanden som fått mycket stort genomslag. Men i många fall bemöter de ansvariga makthavarna och politikerna uppgifterna på samma sätt: med total tystnad. Eller i bästa fall: helt intetsägande kommentarer.

Problemet är inte på något sätt nytt, eller unikt för SvD. Men det har tagit sig så bisarra uttryck den senaste tiden att det bör bli föremål för en bredare diskussion.

Ett sådant fall var i vintras när vi med källor från Wikileaks avslöjade att ministrarna Carl Bildt och Tobias Billström hänvisade till hedersrelaterade mord och opinionen för att begränsa antalet irakier i Sverige. Något som möttes först med tystnad och sedan med en klassisk papegojintervju i SVT med Billström där ministern upprepade sitt budskap om att han inte tänkte säga något.

Det mest påtagliga fallet den senaste tiden av motsvarande munkavlestrategi är SvD:s avslöjande den 22 maj om att Säpo avslöjat att CIA bedrivit terrorspaning i Sverige.

Nyheten väckte mycket uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. Varken statsminister Reinfeldt eller utrikesminister Bildt ville dock kommentera, mer än i ytterst allmänna termer, där de i princip förnekade kännedom om detaljerna i det aktuella fallet. Säpochefen Anders Danielsson fällde sitt klassiska uttalande: ”Vi kommenterar aldrig pågående, historiska, planerade eller påstådda operationer.”

När det hela blev en fråga i utrikesnämnden i riksdagen sade justieminister Beatrice Ask ungefär samma sak: ”Vilka konkreta åtgärder som regeringen vidtar i frågor som rör rikets säkerhet kommenteras i princip aldrig”.

I går blev det så till slut bekräftat från myndighetshåll det våra läsare redan visste: Säpoingripandet hade ägt rum.  Samma år som spaningen upptäcktes påbörjade chefsåklagare Tomas Lindstrand en förundersökning om misstänkt olovlig underrättelsetjänst.

Trots detta leker fortfarande alla inblandade musslor. Den här gången var det UD:s informationschef Cecilia Julin som sade: ”Vi kommer inte att kommentera den här frågan. Vi kommenterar väldigt sällan ärenden som rör diplomati.”

Då kan vi alltså summera vad som inte kommenteras:

* Frågor som rör Säpo-aktiviteter

* Frågor som rör rikets säkerhet

* Frågor som rör diplomati

Någon mer än jag som tycker att detta är alltför stora och viktiga områden för att lägga en enda stor sekretesstämpel över? Särskilt när det handlar om ärenden som blivit officiellt bekräftade. Det är ju nu bevisat, bortom all tvivel, att Säpooperationen mot CIA har ägt rum. Ändå kommenteras den inte.

Det finns många andra exempel. I gårdagens SvD berättade vi historien om rwandiern Sylvère Ahorugeze, som suttit häktad i snart fyra år utan åtal, misstänkt för folkmord. Där sökte vi Beatrice Ask, igen, för kommentar. Svaret blev, igen: hon uttalar sig inte om enskilda fall. Inte ens när de vänder upp och ner på rättsliga och mänskliga principer.

Parallellt med detta pågår vår granskningsserie om tunnelbanan i Stockholm och om kapacitetskrisen i kollektivtrafiken. Där har vi i nio dagar försökt på en intervju med den högste politiske ansvarige, trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm. Utan framgång. Vi gör nya försök i dag och hoppas få  tid i hans kalender, men hittills har det bara varit ett bisarrt dribblande mellan pressansvariga, med diskussioner om formalia, frågeställningar, vilka journalister som intervjuar  och behov av mer faktaunderlag: inga möjligheter att ställa raka frågor.

Att politiker i hög ställning tror att tystnad i längden kan vara ett alternativ är oroande, på många sätt. Men jag är rätt säker på att alla, utom möjligen deras medierådgivare, underkänner den strategin.