Annons

Redaktionschefens blogg

Martin Jönsson

Martin Jönsson

Efter beskedet om att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson befunnits skyldiga till understödjande av terrorism när de försökte rapportera från den stängda Ogadenprovinsen har Sverige nu tre samvetsfångar på Afrikas horn. Det är tragiskt inte bara för dem och deras anhöriga, utan också för omvärldens oförmåga att försvara det fria ordet mot diktaturstater.

Uppdaterad
Avgörandet om Schibbye och Perssons skuld föll inte i dag. Det fälldes långt tidigare. Det som höll hoppet uppe hos alla var en förhoppning om att det diplomatiska tryck som sent omsider börjat göra sig tydligt, från Sverige, USA och andra, skulle få den politiska makten att ändra sig och enbart fälla de båda journalisterna för olaglig inresa.

Men själva beslutet var ju redan fattat när Etiopiens premiärminister Meles Zenawi under ett besök i Norge i oktober, innan rättegången ens inletts, sade följande: ”Ärendet med de här två journalisterna har ingenting att göra med förhållandet mellan stater. Det har ingenting att göra med mänskliga rättigheter eller journalistik. De tog sig in i Etiopien tillsammans med en terroristorganisation”.

När domstolen i dag fastslog skuldefrågan sade de också att svenskarna använt sitt yrke som täckmantel för att gå terroristernas ärenden. För så är det enligt Etiopiens definition: att rapportera om vad som händer i Ogaden är per definition en terroristgärning.
Journalisten upphör alltså att vara journalist så fort man går över gränsen – och övergår då till att bli terrorsympatisör, oavsett vilket redaktionellt uppdrag man är på.

Mot denna totalitära syn på tryckfrihet hjälper inga sakliga argument, oavsett om de kommer från andra krigskorrespondenter eller från de anklagade journalisterna själva. Martin Schibbye höll ett gripande, starkt och övertygande försvarstal i rätten. Det var helt utan verkan.
Lika lite hjälpte försvarets söndersmulande av åklagarsidans bevis, som i flera fall visat sig vara manipulerade. Det här har inte handlat om rättvisa, utan om blint maktutövande.

När Meles Zenawi intervjuades i Oslo påstod han också att ”en av svenskarna har gripits vid ett tidigare tillfälle för att ha tagit sig in i Etiopien på olaglig väg. Vi varnade honom och släppte honom fri. Andra gången greps han med en terroristorganisation i strid. Jag tror att det skulle vara ett brottsligt förhållande i vilket land som helst”. Detta påstående är, som så mycket annat, också en ren lögn, men det visar att en diktaturstat inte drar sig för något när det gäller att hindra en fri rapportering.

Dawit Isaak har suttit i mer än tio år i fängelse i Eritrea. Schibbye och Persson riskerar nu många års fängelse. De klassas alla tre som samvetsfångar av Amnesty. För att de försökt göra en sak: sitt jobb.
Ibland innebär det att man tar risker, ibland till och med att man bryter lagar. Inte för att journalister skulle stå över lagen, utan därför att omvärlden annars aldrig skulle få veta vad som utspelas i stängda diktaturer. Utan journalister som tagit enorma risker hade vi detta år inte fått veta mycket från Egypten, Libyen, Syrien och andra länder. Där kom makten inte undan med sina försök att stänga landet för rapportering. Det kommer inte Etiopien heller att göra, men Martin Schibbye och Johan Persson betalar just nu ett fruktansvärt hårt pris för att regimen fortfarande försöker.

Det här är bloggen

Ola Billger och Ann Axelsson är Svenska Dagbladets redaktionschefer och har en lång historia på SvD.


Ann Axelsson har bland annat lett flera stora utvecklingsprojekt och varit huvudansvarig för Svenska Dagbladets helgläsning.


Ola Billger är med och delar ut Bragdguldet och har varit sportkrönikör, sportchef, politikreporter och biträdande nyhetschef.


Här bloggar vi om journalistiken och omvärlden, om print och digitalt, om läsarreaktioner och om vad som händer inne på Svenska Dagbladets redaktion.

Båda gillar katter.