Annons

Redaktionschefens blogg

Martin Jönsson

Martin Jönsson

SAKNAD Hannes Råstam, journalist och musiker från Göteborg, avled tidigt på torsdagsmorgonen, efter en lång tids kamp mot cancern. Han dog i hemmet, i sällskap av sina närmaste. Hans journalistik lever vidare, bland annat i en kommande bok om hans arbete med fallet Thomas Quick.

På 80-talet gjordes en dokumentär om gonzojournalisten Hunter S Thompson med titeln The Crazy Never Die. Där konstaterades att vissa former av journalistik gränsar till galenskap, till besatthet. Några likheter i personligheterna mellan den flamboyante, excentriske Thompson och den tålmodige, tillbakadragne Hannes Råstam har jag aldrig sett, men besattheten i sin syn på arbetet delade de. Liksom de eviga kvaliteterna i det de lämnade efter sig.

Hannes Råstam var från början musiker, i band som Text & Musik, Björn Afzelius Globetrotters och bakom Roffe Wikström – och slutade nog aldrig vara det, i sitt hjärta. Men det var inte i musiken utan i den undersökande journalistiken han gjorde sina största avtryck. Han vann fler och tyngre priser än de flesta: Stora Journalistpriset två gånger, Guldspaden fem gånger för bäst undersökande journalistik och så sent som 2010 Publicistklubbens stora pris. Ändå såg han sig själv som en outsider i de fina journalistsalongerna: när han 2005 fick Lukas Bonniers stora journalistpris för långvarigt arbete av hög kvalitet var han så skeptisk att han kontrollringde tillbaka till juryn, för att inte riskera att bli blåst. Efter prisutdelningen sade han till mig: ”Jag trodde att det här priset var för legenderna, inte för sådana som mig”.

Men trots blygsamheten: när det gäller undersökande journalistik var och är Råstam en av de allra största. I tv-program som Striptease och Uppdrag granskning har han, själv och tillsammans med kollegor som Janne Josefsson, gjort enormt viktiga insatser, som för alltid förändrat bilden av det svenska samhället, inte minst rättssamhället. Osmo Vallos död, traffickingströmnmarna från Östeuropa, kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg, fallet Ulf (om pappan som dömts för våldtäkt mot sin egen dotter) och fallet Thomas Quick är bara några av de historier som i Råstams händer skakade om och vände upp och ner på perspektiven. Och högst påtagligt förändrade livet för dem som utsatts för justitiemord, men som Råstam bidrog till att ge upprättelse.

Hans metod var den svåraste och viktigaste av alla: grundligheten. Han gick till botten med allt, ifrågasatte allt, gjorde egna undersökningar där det krävdes och gav sig aldrig förrän han nått klarhet. Besatt? Ja, åtminstone bra nära: arbetsinsatserna var ofantliga och priset han och andra fick betala var stundtals högt. Men resultaten talar för sig själv.

I höstas gjorde Mattias Göransson ett oerhört starkt reportage om Råstam i Filter (det finns att läsa på http://www.magasinetfilter.se). I samband med det blev de båda nära vänner – och Göransson åtog sig arbetet med att hjälpa Råstam avsluta sitt sista verk, boken om arbetet med fallet Quick. Råstam hann göra sitt med den – och bara dagar före dödsbeskedet hann de gå igenom allt om vad som behövde göras för att den skulle kunna göras färdig.

Det är den enda trösten efter dödsbudet: att det kommer mer viktig journalistik från en av den svenska branschens allra största och viktigaste slitvargar. Den kampen förlorade han inte.

Det här är bloggen

Ola Billger och Ann Axelsson är Svenska Dagbladets redaktionschefer och har en lång historia på SvD.


Ann Axelsson har bland annat lett flera stora utvecklingsprojekt och varit huvudansvarig för Svenska Dagbladets helgläsning.


Ola Billger är med och delar ut Bragdguldet och har varit sportkrönikör, sportchef, politikreporter och biträdande nyhetschef.


Här bloggar vi om journalistiken och omvärlden, om print och digitalt, om läsarreaktioner och om vad som händer inne på Svenska Dagbladets redaktion.

Båda gillar katter.