NAMNPUBLICERING SvD:s hållning är att, med stöd i de pressetiska spelreglerna, vara restriktiv med publicering av namn på personer misstänkta för brott. Men ibland finns det starka skäl för att ändå röja identiteten, trots den publicitetsskada det kan orsaka för berörda och framför allt deras anhöriga. Så är fallet när det gäller de personer som häktats i Danmark och Sverige misstänkta för förberedelser till terrorbrott.
I dag ger vi en utförlig bakgrund av de fyra häktade : Munir Awad, Sahbi Zalouti, Mounir Dhari och Omar Abdalla Aboelazm( läs här och här). De är häktade på sannolika skäl misstänkta för ett oerhört allvarligt brott. Eftersom allt kring häktningen var sekretessbelagt vet vi inte exakt vad de hade planerat, vilka roller de olika personerna haft eller vilka resurser de hade för att genomföra det – och ibland har terrormisstankar en tendens att blåsas upp för mycket initialt, av både polis och medier. Men det som framkommit är tillräckligt allvarligt för att allmänintresset för deras identiteter ska väga starkare än evcentuella risker för publicitetsskada.
Precis som i fallet med självmordsbombaren Taimour Abdulwahab blir publicering av namn och personliga detaljer en viktig del för att kunna skildra hela deras historia: att de tidigare varit gripna utomlands (som i fallet Munir Awad och Sahbi Zalouti), hur de rest, vilka de mött, var de utbildat sig och så vidare. Publicering av namn och bild kan också hjälpa till att få fram nya detaljer och tips, det var tydligt i fallet Abdulwahab.
Detta innebär inget avsteg från principen om restriktivitet när det gäller namnpublicering – och ingen ny ”trend”. Varje enskilt namnpubliceringsbeslut föregås av grundliga utgivardiskussioner och varje fall behandlas som unikt. Men allvaret i den här situationen gör beslutet givet, trots att vi fortfarande befinner oss i en tidig fas i den rättsliga processen.
När Munir Awad greps i Pakistan, tillsammans med sin fru, sitt barn och Mehdi Ghezali, publicerade vi också namn – då eftersom de tidigare suttit gripna på liknande mistankar, vilket påverkade hur myndigheterna agerade, både i Pakistan och i Sverige. När de kommit åter till Sverige anmälde de tre SvD och en lång rad andra svenska tidningar till Allmänhetens pressombudsman för att vi röjt deras identitet och pekat ut dem som misstänkta.
Awad skrev då tt SvD lämnat ”onödig information” om honom och hans ”personliga integritet” och hänvisade till spelreglernas punkter om privatlivets helgd, namn- och bildpublicering och etnicitet/religiös åskådning. Jag svarade då bland annat så här till PO:
” I det här fallet var det i högsta grad journalistiskt motiverat att klargöra att just Munir Awad var bland de gripna svenskarna. Munir Awad satt fängslad, i kenyanskt, somaliskt och slutligen etiopiskt fängelse 2007. Efter tre månaders fångenskap och ingripande av UD och Säpo släpptes han ur sin fångenskap. Det faktum att han tidigare varit fängslade i liknande sammanhang betyder förvisso inte något i skuldfrågan, men det är en bakgrund som har betydelse i hur såväl UD som pakistanska myndigheter agerade och det hade varit orimligt att dölja denna relevanta uppgift.
Under fångenskapen 2007 uppmärksammades hans fall stort i medierna. Anhöriga försökte på alla sätt väcka uppmärksamhet kring deras situation – och efter frisläppandet intervjuades Awad av bland annat SvD. Hans identitet var därmed redan känd och spridd, i ett liknande sammanhang, och han har framträtt i medierna. Att han greps på nytt, i Pakistan, ökade naturligtvis allmänintresset för deras fall. Att dölja deras identiteter skulle göra det svårare att ge en fullständig bild av deras historia.
SvD har inte publicerat uppgifter om några ”terroranklagelser” mot Awad. De inledande artiklarna handlade om att svenskarna misstänktes för att olovligen ha tagit sig in i landet och befunnit sig i säkerhetszoner utan specialtillstånd. Uppgiften om att Ghezali och de övriga utreddes för spionage bekräftades av en högt uppsatt pakistansk källa för SvD och hade att göra med att svenskarna vistats i en region där det krävs specialtillstånd för att vistas.
SvD har genomgående tydligt angivit att ingen av svenskarna åtalats eller fällts för någon brottslighet. Deras juridiska ombud, anhöriga och personer som på andra sätt varit engagerad i hans döde har genomgående fått komma till tals och lyfta fram problem kring deras rättigheter och det faktum att de ej fått anklagelsepunkter angivna. Efter frisläppandet publicerades uppgifter om att det ”inte längre finns några misstankar mot någon av dem”.
Det är lätt att förstå att Awad uppfattat publiciteten kring sinperson som negativ. Men fängslandet är en händelse som i högsta grad var relevant att rapportera omfattande om. Att uppgifter i SvD skulle ha orsakat honom publicitetsskada på grund av publiceringsbeslut som strider mot god publicistisk sed finns det inget som helst fog för.”
