Vårt ansvar att välja

TERRORRÄTTEGÅNGEN Den första fasen av den tio veckor långa rättegången mot Anders Behring Breivik är på väg mot sitt slut. Det har på många sätt varit en omskakande vecka.

Rätten har gett Breivik oväntat stort utrymme att föra fram sitt förvirrade tankegods och de sista två dagarna innehöll så detaljerade och vidriga redogörelser om vilka han tyckte var ”värda att döda” och om hur terrordåden i Oslo och på Utøya genomfördes att journalister på plats sade att ”det var svårt att andas”. Ondskan och känslokylan blev för mycket för många åhörare, som helt enkelt lämnade salen.

Detta bör man ha med sig i den debatt som förs om huruvida det var rätt eller inte av Oslo tingsrätt att inte tillåta bild- och ljudupptagning från förhören med Breivik, även om det i andra delar av rättegången varit tillåtet. Jag tillhör dem som tycker att rätten fattade ett korrekt beslut. Detta av två skäl: dels därför att Breivik då skulle erbjudas precis den scen han eftersträvade, dels av hänsyn till anhöriga. Att låta de mest brutala bilder och beskrivningar förmedlas rakt ut i tv-rutan är inte att ta sitt ansvar som vare sig domstol eller medieutgivare.

SvD har valt balansen att sammanfatta vad Breivik sagt, i en direktrapportering på SvD.se. Vad som sägs i salen är viktigt att få en bild av, inte minst för den kommande bedömningen av Breiviks tillräknelighet. Reportrarna Karin Thurfjell och Mikael Åkerman, som föredömligt skött den rapporteringen, har också svarat på läsarfrågor om processen och vad som händer i salen.

Det har förekommit frågor om varför de inte rapporterar ordagrant och även anklagelser om att vi ”censurerar” det som sägs. Svaret är för mig ganska enkelt: det handlar om utgivarskap och publicistiskt omdöme. Det finns alltid sådant vi väljer bort: bilder som är för brutala, detaljer som är ovidkommande och integritetskänslig mm. Att göra allt material tillgängligt kan ha ett värde i vissa sammanhang. Men här väger utgivaransvaret tyngre.