Annons

Redaktionschefens blogg

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PRESSETIK Efter uppgifterna om att Kamratpostens chefredaktör, Wild Kids-programledaren och BRIS-ledamoten Ola Lindholm åtalats för kokainbruk, har det uppstått en rätt vildsint debatt om pressetikens gränser. Den debatten handlar inte alltid om det den utger sig för att göra.

Juridikprofessorn Mårten Schultz tog i väldeliga i Medievärlden och skrev ”det vi bevittnar är pressetikens kollaps”. Han skriver där: ”Integritetsskyddstanken som kommer till sympatiskt uttryck i mediernas egna regler har ersatts med ett facittänkande: om det bara är sant så är det okej.”

Kulturskribenten Jan Söderqvist skriver i SvD bland annat så här:  ”Utsläppen från skandalfabriken i Marieberg är numera inte bara illaluktande utan dessutom faktiskt samhällsfarliga. I och med Expressens exempellösa skriverier om den förseelse, ringa narkotikabrott, som programledaren och redaktören Ola Lindholm antingen har eller också inte har gjort sig skyldig till, befinner vi oss i ett vilda västern där vi inte längre låtsas bry oss om regelverket för pressetik.” Han anser också att det aktuella fallet är i total avsaknad av allmänintresse och skriver: ”att detta skulle kräva offentlig belysning är givetvis en helt befängd tanke.”

På  SvD Brännpunkt skrev den liberale debattören Mattias Svensson att det är ett drev mot Lindholm och att det grundas på moralpanik: ”I många länder har man valt att inte kriminalisera personligt bruk av narkotika bland annat för att det kräver integritetskränkande kontroller av människor. Lindholms öde ger fog för den synen.”

Betydligt lugnare  i denna upphetsade kör är tryckfrihetsexperten Nils Funcke. Han skriver så här i Medievärlden:”Visst kan man diskutera styrkeförhållandet mellan den enskilde och medierna i sådana processer men att utmåla någon som brottslig har inget med frågan om skyddet av den personliga integriteten att göra. Integritetsfrågan gäller om anskaffandet och spridningen av uppgifter som är integritetskänsliga i största allmänhet, utan att utmåla någon som brottslig, ska kriminaliseras. Att bestämma vilka företeelser som ett sådant förbud ska träffa, hur bestämmelsen ska utformas och hur integritetsintresset ska vägas mot andra intressen kräver eftertanke. Den diskussionen bör föras när affekten lagt sig hos de som upprörs över Expressens publicering och de lika reptilsnabba som kategoriska omdömena fallit i glömska.”

Även nye Pressombudsmannen Ola Sigvardsson är mer sansad i sitt inlägg i ämnet, där han svarar Mårten Schultz och konstaterar att vi befinner oss långt ifrån en pressetisk kollaps. Han avfärdar också Söderqvists Vilda Västern-beskrivning och ser det vilvuxna någon annanstans: ”Den intressanta tendensen är inte att medier med ansvarig utgivare dragits med i den vilda western som nu utspelar sig i den oreglerade delen av internet. Det intressanta är att detta har påverkat så lite som det faktiskt har gjort.”

Låt mig i denna debattstorm kort redogöra för två saker. Dels vad det pressetisk regelverket säger, dels hur SvD agerat. För när Schultz och Söderqvist går till vildsint attack är det ju inte bara Expressen, som var först med uppgifterna om LIndholm, som hamnar i skottgluggen, utan även SvD och alla andra svenska medier, som gjort bedömningen att detta var en relevant publicering. Vi döms alla ut som okunniga om vårt eget regelverk och som samhällsfarliga och våra publiceringar och överväganden som ”befängda”. Vilket onekligen är rätt grava anklagelser.

Först, regelverket, dvs vad som står i de spelregler för press, radio och TV som är en del av det självsanerande system som Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämn bedömer publiceringar utifrån. Utöver detta finns ju tryckfrihetsförordningen, som är lagens sätt att reglera vad som är otillåtna publiceringar.

Spelreglerna, som återfinns här, säger bland annat: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”, ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.”,  ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Notera att det inte sägs något om att man inte ska publicera förrän dom faller, vilket vissa tycks tro. Det viktiga är att påpeka att skuldfrågan inte är avgjord förrän rätten sagt sitt. Men även en misstanke, en anhållningsorder eller ett åtal kan vara tillräckligt för att publicera uppgifter.

Sedan, hur SvD agerat. Vid den första Expressen-uppgiften, om att polisen tagit urinprov  på LIndholm efter misstanke om drogpåverkan, skrev vi inte alls. Det gjorde inte heller de flesta andra medier: det var mest Expressen, Aftonbladet och en del branschpress som tog upp detta då. Vårt skäl att avstå var enkelt: vi gjorde just bedömningen att publicitetsskadan skulle bli för stor för Lindholm, utifrån den misstankegrad som då fanns. Att bli tagen i en kontroll och tvingas lämna urinprov räcker inte för att det ska finns ett obestridligt allmänintresse, enligt min bedömning.

För en vecka sedan tog det hela dock en annan vändning. Då kom besked om att det fanns teknisk bevisning i form av positivt provsvar och åtal väcktes. Då publicerade vi under några dagar följande fyra artiklar:

Ola Lindholm åtalas för misstänkt kokainintag 7/5

Bris och SVT överväger Lindholms uppdrag 7/5

KPs chefredaktör tar paus efter knarkåtal 8/5

SVT plockat bort Lindholm från tablån 9/5

Vilda västern? Pressetisk kollaps? Befängt? Nej, knappast, utan i mitt tycke korrekta, välavvägda och etiskt helt klanderfria artiklar. Naturligtvis bidrar de, tillsammans med all annan medieuppmärksamhet, till att sätta Lindholm under ett stort tryck, men den som påstår att publiceringen av uppgifterna om Lindholm i sig utgör brott mot pressetiken verkar inte vara särskilt insatt i hur det etiska systemet faktiskt fungerar och vilka övervägande som är rimliga att göra.

Flera av debattörerna har skjutit in sig på att det rör sig om ett ”ringa brott” och att det därför inte är rimligt att publicera. Det är ett märkligt resonemang. Jag tror nog att läsarna kan skilja på, säg, innehav för eget bruk eller knarksmugglig i stor skala. Men lag är lag: och även ett brott som ger ringa påföljd kan naturligtvis vara rimligt att bedöma som allmänintressant. Ta exempelet med kulturminister Cecilia Stegö Chilo som fick avgå efter att inte ha betalt tv-licensen, vilket är ett ännu ”mindre ” brott.

Andra har talat om att man inte har rätt att publicera bara för att det är sant – dvs att det finns ett positivt provsva – utan att relevansen måste få styra. Helt rätt: och det är just det den gör i det här fallet.

Det är ju ofrånkomligen så att det är sammanhanget som skapar relevansen. Att just Lindholm misstänks för knarkbrott, med hans position i sammanhang där man tar tydligt avstånd från droger i alla former, är naturligtvis det som skapar nyhetsintresset. Vi skriver inte om alla som misstänks eller döms för narkotikabruk, men om det misstänkta brottet står i så bjärt kontrast till positionen i samhället, då blir det relevant. På motsvarande sätt hade det stort allmänintresse när friidrottsstjärnan Sven Nylander, som var verksam inom Ren idrott, greps för kokaininnehav 2006 (uppgift korrigerad).  Positionen påverkar hur ett brott eller en misstanke bedöms. Inte i lagens mening, men för medier och för de organisationer, företag, partier etc som den misstänkta personen är kopplad till.

Varför är då Schultz, Svensson och Söderqvist så upprörda? Ja, knappast för att pressetiken faktiskt håller på att haverera. Snarare är det andra agendor som lyser igenom. Hos båda finns kopplingar till integritetsfrågan i en vidare bemärkelse, hos Söderqvist också ett gediget kvällspressförakt. I Svenssons fall tycks det närmast vara synen på kriminalisering av drogbruk som är den springande punkten, inte pressetiken i sig.

De har förstås all rätt att tycka vad de vill och driva vilka debatter de vill. Men när de slår sönder hela den samlade pressens hanterande av pressetiska överväganden utifrån just detta fall är de faktiskt ute på en is som brast under dem redan när de värsta salvorna avfyrades.

Alla medier kan göra fel etiska bedömningar. Det är därför vi har ett PO-system och en lagstiftning som kan användas för att få upprättelse för den enskilde. För egen del är jag dock fullständigt övertygad att om SvD:s publiceringar om Lindholm skulle granskas i dessa instanser skulle det inte finnas något som helst att invända.

Det här är bloggen

Ola Billger och Ann Axelsson är Svenska Dagbladets redaktionschefer och har en lång historia på SvD.


Ann Axelsson har bland annat lett flera stora utvecklingsprojekt och varit huvudansvarig för Svenska Dagbladets helgläsning.


Ola Billger är med och delar ut Bragdguldet och har varit sportkrönikör, sportchef, politikreporter och biträdande nyhetschef.


Här bloggar vi om journalistiken och omvärlden, om print och digitalt, om läsarreaktioner och om vad som händer inne på Svenska Dagbladets redaktion.

Båda gillar katter.