Annons

Fröbergs bilar

Jonas Fröberg

Jonas Fröberg

Några ord om mina SvD-kollega Jani Pirtisalos utmärkta avslöjande att den statliga mydigheten Nationalmuseum förbundit sig att ”skapa ett positivt intryck” av BMW för allmänheten. Detta skrevs fast i ett delvis hemligstämplat sponsoravtal våren 2014 som ger Nationalmuseum pengar och ett antal bilar från det Münchenbaserade bilbolaget.

Det fanns då och finns i dag en anledning för BMW att synas i positivt sammanhang.

Avtalet med Nationalmuseum skrevs nämligen bara några månader efter att BMW under hösten 2013 varit inblandat i en omstridd lobbykampanj i Bryssel mot hårdare klodioxidkrav för Europas bilflottor för år 2021 och i dag ser det ut som om BMW blir en av få att inte nå kraven – trots att kraven vattnades ur.

Men till att börja med: Bilkoncernen BMW gör många utmärkta bilar – och har även de senaste åren varit offensiv med en betydande elbilssatsning där lilla elbilen i3 står för något helt nytt.

Men låt oss gå tillbaka till 2013 och särskåda upptakten till koldioxidkompromissen, som är en lektion Bryssels bil-lobby.

År 2013 gick Europa på sommarsemester med en bred överenskommelse, fram-manglad under år av långbänkar: Europas nybilsflotta skulle år 2020 max få släppa ut 95 gram koldioxid per kilometer. Punkt slut. Och Puh, tänkte de flesta. Men vd:arna Dieter Zetsche på Daimler och Nobert Reithofter på BMW tyckte måhända att det kändes lite kymigt.

År 2013 släppte tyska biltillverkare ut i genomsnitt ut 147 gram koldioxid per kilometer, 15 gram mer än EU-genomsnittet, enligt International Council on Clean Transportation. Samtidigt är BMW, Daimler och Volkswagen stora arbetsgivare i Tyskland som kan sägas ha viss makt.

BMW tillverkar många större bilar (som till exempel de BMW 520 xDrive som Nationalmuseum har till förfogande) och Daimlers och BMW:s   fordonsflottor släppte i genomsnitt ut 143 respektive 138 gram per kilometer 2013. Annorlunda uttryckt: De hade ett kostsamt jobb att göra. Och framförallt stod de inför en effektiv piska med böter på 95 euro per såld bil år 2020 om de skulle överskrida utsläppsgränserna.

BMW-koncernen säljer 800 000 bilar i Europa. Skulle alla ligga över gränsen (vilket i princip är fallet idag) blir boten 76 miljoner euro, motsvarande 670 miljoner kronor.

Så vad gjorde de – satsade allt för att klara målet eller lobbade på sina politiker?

Svaret kom den 14 oktober 2013 när Tyskland punkterade  överenskommelsen. Tysklands miljöminister Peter Altmeier (CDU) deklarerade, uppenbart besvärad,  att ”vi måste akta oss så att vi inte förlorar jobb” och halade fram ett eget tyskt förslag. Tidpunkten att nå målet hade där flyttats fram fyra år – från 2020 till 2024 och elbilar skulle viktas tyngre än i ursprungsförslaget.

Enligt miljöorganisationen Deutsche Umwelthilfe skulle en förlängning av kraven till 2024 innebära ytterligare utsläpp av 310 miljoner ton koldioxid, skrev der Spiegel.

Så till det pikanta: Den 9 oktober, bara fem dagar innan Tyskland punkterade uppgörelsen, hade tre medlemmar ur BMW:s ägarfamilj Quandt donerat 690 000 euro, motsvarande 6 miljoner kronor, till det regeringsbärande partiet i Tyskland, CDU som både förbundskansler Angela Merkel och nämnde miljöminister är medlemmar i. Det var inte första gången Quandtfamiljen gav pengar till CDU, men nu sammanföll det med Tysklands uppluckring av miljökraven. Donationen gav milt uttryckt stor genklang i Tyskland. Sedan blev det europapolitik på högsta nivå.

Tyskland började nämligen förankra förslaget runt om i Europa.

Först fick Angela Merkel med sig småländer som Ungern, Portugal och Slovakien – där de stora tyska bilbolagen händelsevis har fabriker.

Sedan började den tyska förbundskanslern bearbeta Storbritannien och Frankrike. Enligt flera medieuppgifter viskade Merkel att ”om ni hjälper oss med bilarna så hjälper vi er med bankunionen” i premiärminister David Camerons öra. David Cameron var motståndare till en bankunion som kunde flytta känslig makt från Londons finanskvarter.

Frankrike var en hårdare nöt att knäcka, de tillverkar i huvudsak småbilar. Men eftersom PSA Peugeot Citroën fullständigt höll på att kapsejsa sa även Frankrike ja.

Sedan, efter tuffa förhandlingar, landade den urvattnade kompromissen i att målet ska nås 2021 i stället för 2020 och att elbilar ska ges ett större värde när flottorna räknas ihop: Det sista innebär också att tillverkarna kan sälja fler större bilar som släpper ut förhållande mycket koldioxid.

Så sent som i onsdags presenterade konsultfirman PA Consulting Group en rapport som sade att tyska BMW, Volkswagen, Daimler och numera indiska Jaguar Land Rover, kommer att få svårt att nå (de utvattnade) koldioxidmålen 2021 och riskerar miljardböter.

Detta kanske inte alls har något att göra med Nationalmuseums avtal, men faktum är att BMW tog mycket stryk PR-mässigt när uppgifterna om donationen kom fram hösten 2013. Jag håller med kollegan Anders Q Björkman som i sin analys skrev att det inte alls är något fel att BMW sponsrar kultur, tvärt om, men när statliga Nationalmuseum i sin verksamhet ska agera bil-säljare blir det fel.

Uppenbarligen hade både BMW och Nationalmuseum dåliga rådgivare när avtalet slöts. För om Nationalmuseum tappar trovärdighet  – då gör BMW en dålig affär.

På lördagen tvärvände Nationalmuseum och ska nu ser över avtalet i samråd med BMW.

Om bloggen



Jonas Fröberg är SvD Näringslivs bilreporter. Han har bland annat gett ut boken ”Kampen om Saab”.

Här blandar han stort och smått om bilvärlden – både vasst om bilindustrin och känslomässigt om bilar.

Följ Jonas på twitter: @Jonas_froberg
Jonas Fröberg

I fredags fick italienska Pirelli kinesiska ägare. Därmed gör de sällskap med Volvo PV. En vecka senare, den 28 mars, åker statsminister Löfven till Kina – där de mänskliga rättigheterna går åt fel håll. Borde vi vara oroliga?

Nyheten kom i fredags – kinesiska China National Chemical Corp (ChinaChem) köpte den klassiska italienska däcktillverkaren Pirelli för motsvarande 66 miljarder kronor. Redan på fredagen steg aktien till den högsta nivån på 25 år, tack vare att Pirelli får tillgång till den snabbväxande Kinamarknaden – och en snudd på obegränsad kassakista.

Men såvida inte gummidäck sätter igång salivkörtlarna under tungan – ska man bry sig?

Jo. Det finns några skäl.

För det första finns en stark koppling till år 2010 när Volvo PV köptes av kinesiska Geely. Då liksom nu köps ett stort västligt prestigebolag på dekis av ett Kina­bolag.  Pirelli-ledningen kommer nu att rapportera via ChinaCems vd till det statsägda Asset Supervision and Administration Commission som leds av Zhang Yi – en medlem av kommunistpartiets centralkommitté.
Pirellis vd finns alltså på plats hos maktens väldoftande köttgrytor i Peking.

Doftar tortyr? Hur luktar alltmer begränsad yttrandefrihet? Hur är det med de små grå ­cementcellerna i fängelserna där kineser sitter eller torteras för att de velat ha ­demokrati? Doftar de också? Då hade Pirellis vd kanske börjat flacka med ögonen.

Det kinesiska kommunistpartiet har världens största valutareserv, nära 3 200 miljarder dollar, som man satt i jobb för att snabbt gå från att vara världens verkstad till världens forskningscenter.

Kommunistpartiet i Kina försöker samtidigt övergå till det som kallas konsumtionsdriven tillväxt – alltså att medelklassens köper nya saker.

För det har man en plan.

Kinabolagen skaffar sig kontroll över allt fler västbolag som därmed får en vidöppen lukrativ marknad i Kina. Som får ökad tillväxt. Och då ska även de mänskliga rättigheterna förbättras.

Den tesen, att handel med snabbväxande diktaturmarknader förbättrar mänskliga rättigheter, drev industriledaren Jacob Wallenberg och ytterligare 30 toppdirektörer den 6 mars i en debattartikelför att främja mer export till Saudiarabien.

Jag ringer Amnestys press-sekreterare Elisabeth Löfgren. ”Vi håller inte med om deras åsikter”, säger hon om mänskorättsutvecklingen i Saudiarabien, där den hårdföre kung Salman härskar.
Men låt oss fokusera på Kina: Här är några axplock ur UD:s återhållna rapport om mänskliga rättigheter i Kina, från årsskiftet 2013/14:
”Politisk opposition är inte tillåten”. ”Det är fortfarande sannolikt att fler människor avrättas i Kina än i resten av världen sammanlagt”. ”Åtgärder för att hårdare kontrollera diskussionen på internet har vidtagits”. ”Myndigheterna slår hårt mot individer och organisationer som utmanar kommunistpartiets maktmonopol eller förespråkar mänskliga rättigheter och demokrati”.

Amnesty skriver i sin senaste årsrapport från 2014 att ”tillslag av människorättsaktivism ökade under året”. Och att det ”kines­iska ledarskapet utökade sina ­ansträngningar att systematiskt begränsa informationsfriheten”.  Så sent som i juni förra året utgav det av kommunistpartiet kontrollerade advokatsamfundet föreskrifter som ville förbjuda jurister att kritisera regeringens förda politik, rättssystemet eller kommunistpartiet.

”När det gäller yttrandefrihet har det blivit sämre i Kina” sammanfattar Amnestys Elisabeth Löfgren.

Ekvationen tycks inte gå ihop. Allt medan handeln ökar. Allt medan Kina fortsätter att koppla greppet om bolag i väst.

Näringsminister Mikael Damberg (S) vill nu i en ny exportstrategi öka exporten med en rad diktaturer som kränker mänskliga rättigheter. På listan med 26 länder återfinns Kina och Saudiarabien som 2014 stod för 40 respektive 11,2 miljarder kronor i exportvärde.

På fredag åker statsminister Stefan Löfven (S) till Kina på officiellt besök. Han ska bland annat bana väg för nya näringslivsavtal, invid kommunistledningens väldoftande köttgrytor. Men han vägrar att uttala sig om hur han ska ta upp mänskliga rättigheter enligt TT. Det sker ett par veckor efter att utrikesminister Margot Wallström (S) fått svidande kritik för Saudiaffären.
Samtidigt i Jinzhou i nord­östra Kina, i en liten grå fängelsecell, sitter sedan sex år Nobels fredspristagare Liu Xiaobo och avtjänar ett elvaårigt fängelsestraff för att ha skrivit på en ­appell för demokrati.

Jag undrar: Hur doftar det där?

Jonas Fröberg

Ekobrottsmyndigheten har genom åren ett föga imponerande resultat när det gäller att sätta ekobrottsskurkar bakom galler. Minns bara Cevianmannen och Nordeamannen – finansmännen som frikändes för insiderbrott i en uppmärksammad rättegång 2010. Listan kan göras lång, de stora kostymskurkarna tycks alltid finna hål att krypa ut ur.

Ekobrottsmyndigheten har fått ett allt större tryck på sig att göra skillnad.

Saab Automobile AB gick i storstilad konkurs i december 2011, efter att en allt mer ensam och hålögd Victor Muller det sista verksamhetsåret rest jorden runt för att skaffa kapital till en fabrik, där allt var tyst och stilla som på en norländs tallhed.

Victor Muller ansågs som kontroversiell. Ekobrottsmyndigheten med chefsåklagare Olof Sahlgren kavlade upp ärmarna och skred till verket och började gräva i Sveriges största konkurs. Och det spekulerades friskt i att han hade Victor Muller framför ögonen. Men till slut grep han tre andra i ledningen för Saab Automobile – Jan Åke Jonssson, chefjuristen Christina Geers och finanschefen. Det var vid 10-tiden på morgonen den 10 maj 2013. De greps på öppen gata. Hölls i fängsligt förvar över natten och till slut kom brottsmisstanken fram och den rubricerades  som det kryptiska ”grovt försvårande av skattekontroll” för Jonsson och Geers och medhjälp till samma brott för finanschefen.

Konkret handlade det om 8 miljoner kronor, som Victor Muller fick utbetalat som konsultarvode till sitt bolag i Nederländska Antillerna, i stället för att Saab Automobile betalade ut det som lön i Sverige, där det då också skulle ha beskattats.

Ekonomichefen avfördes ur utredningen i oktober 2013 medan Jan Åke Jonsson och Christina Geers har hörts efter det. De hörs eftersom de ingick i styrelsen under den aktuella perioden – styrelsen är ansvarig och de kunde därmed kan anses som ansvariga för utbetalningarna: Men så till det märkliga: Victor Muller var som ordförande ytterst ansvarig, och under sista tiden även var vd för bolaget. Han har inte hörts. Alls.

Först i veckan stod det klart att han nu ska höras i Holland.

Nästan två år efter att de andra greps.

Man undrar diskret: Vad är det exakt som tagit och tar så lång tid? När jag har ringt chefsåklagare Olof Sahlgren har han, den senaste gången via sin pressekreterare, betonat hur invecklad och innehållsrik utredningen är. Datum för hörande av Muller har skjutits upp. Gång på gång.

När jag ringer runt till källor undrar allt fler om det finns något annat bakom det påstådda förtäckta lönen, något som Olof Sahlgren vill ska komma fram i ljuset hos Victor Muller. Det skulle kunna förklara det bryska ingripandet 2013. Det är naturligtvis  rena spekulationer och något annat är just grovt försvårande av skattekontroll har inte nämnts av Sahlgren. Men då ska vi vara klara över att det handlar om en tolkningsfråga om 8 miljoner var konsutarvode eller lön. Inget annat. Då ställer jag åter frågan: Vad är det som tar så lång tid?

Jonas Fröberg

GENÈVE. Dieter Zetsche är koncernchef för Daimlerkoncernen där Mercedes och Smart ingår. SvD Näringsliv intervjuade honom som enda svenska media här på Genèvesalongen.

Mercedes ligger försäljningsmässigt trea efter Audi och BMW i den trojka som kallas premiummärken. Förra året ökade Daimler mer än sin konkurrenter.  Volvo ser Mercedes som en konkurrent. Frågan är om Dieter Zetsche ser Volvo på samma sätt.

Ser du Volvo som en premiumkonkurrent?

– Vi kommer inte att göra misstaget att förbise dem. Volvo har en fantastisk historia, nya finansiella resurser från sina nya ägare och därmed även, som jag ser det, bättre access till de största marknaderna i världen. Vi vore dumma om vi underskattade Volvo. Och det gör vi inte.

Mercedes tillsammans med Volvo ökade mest av alla premiumtillverkare i Kina förra året, 29 respektive 32,8 procent. I år tror Zetsche på lägre tillväxttal.

Dieter Zetsche har suttit som högsta chef sedan 2006 och var bland annat med om den misslyckade fusionen med Chrysler i USA som kostade mycket stora belopp. Han var för bara några år sedan kraftigt ifrågasatt, men de senaste året har Daimler hämtat upp marknadsandelar.

Dieter ZetschelitenMHN

Bilvärldens mest kända mustasch – hör hemma på Dieter Zetsche. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Mercedes har i dag två laddhybrider. Man skulle med fog kunna säga att de är sena på bollen med elbilar.

– Vi har gjort analysen att elbilar mest handlar om stadskörning, och därmed inte behöver så lång räckvidd. Tesla gjorde en annan analys och har lyckats.

Han nämner bilmärket som alla måste förhålla sig till.

Det sorlar utanför rummet.

– Hur vi ska överföra att Tesla lyckats så bra till andra bilbolag och andra segment återstår att se. En del av deras succé är den stora pekskärmen som vi av olika anledningar inte kan ha. Man får också ta in i bilden att alla nya spelare på en marknad ses som ”koola”.

Men Tesla har lång räckvidd?

– Ja Tesla har en lång räckvidd. Men vad jag förstår – och det här är ingen kritik – har inte Tesla tjänat en enda dollar.

Men de har en högt värderad aktie?

– Det är förväntningar om framtiden som möjligtvis kan bli sanna.

År 2014 sålde Daimlergruppen mer än 2,5 miljoner fordon. Omsättningen var 129,9 miljarder euro och rörelseresultatetet blev 10,8 miljarder euro.

 

Jonas Fröberg

Flärd. Glam. Bilar.  Årets bilsalong i Genève har smygstartat – och jag och fotografen Magnus Hjalmarson Neideman är på plats ända fram till onsdag. Vi kommer att rapportera om trenderna och de nya bilarna. Håll utkik här på bloggen, i artiklar och på webb-tv. Första klippet  – årets bil i Europa som utsågs på måndagseftermiddagen hittar du här.

Volvo har ingen världspremiär utan visar självklart upp nya XC90 – som hade premiär på Parissalongen i höstas och sina V60 och S60 i Cross Countryversion.

IMG_9725

Redan på Arlanda träffade vi Volkswagen Sveriges vd Sten Forsberg (klicka för större bild) samtidigt som februarisiffrorna släpptes från Bil Sweden. Plus 10 procent sedan förra februari för hela Sverigemarknaden.

– Vi är nöjda med att gå upp till över 16 procent av marknaden, en ökning med 15 procent hittills i år. Men Volvo är starka på hemmamarknaden, säger Sten Forsberg.

Volkswagen jagar Volvo men positionerna består – Volvo som ökat drygt 13 procent hittills i år har nu precis 20 procent av svenska marknaden.

Sedan kom vi till Genève, smet in på salongen där Passat utsågs till Årets bil i Europa strax efter klockan 15. Här kan du se den webb-tv vi gjorde om det.

car of the year01MHN

VW Passat är just utsedd till Årets bil i Europa på Genèvesalongen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman.

Juryn som kommer från 22 länder hade redan innan vaskat fram sju finalister:

– BMW 2-serie Active Tourer

– Nissan Qashqai

– VW Passat

– Mercedes C-klass

– Ford Mondeo

– Citroën C4 Cactus

– Renault Twingo.

Vinnare blev Passat, tätt följd av Citroën C4 Cactus och Mercedes C-klass. Passat är en bra bil som levererar på många punkter, inte minst säkerhet – men var inget modigt val. Speciellt inte om man betänker att priset förra året gick till Peugeot 308 som då vann mot elbilarna Tesla Model S och BMW i3. Året dessförinnan gick priset till VW Golf.

Alla är bra bilar  – men innovativa? Nja. Game changers? Nej.

På tisdagen den 3 mars är stora pressdagen. Jag och Magnus kommer att fara omkring som tättingar och intervjua makthavare, få koll på trenderna och se alla bilarna. Premiärer är nya Audi R8, Opel Karl, och många fler.

Som vanligt är det en bilindustri under press som möter våren i Genève – så har det varit sedan bilkrisen bröt igenom 2008. Nu har visserlige Europamarknaden vänt men vad händer i höst? Det är en av alla frågor här.

Snart ska vi iväg till Volkswagenkoncernens förhandsvisning i kväll av alla deras nyheter. Men först en liten kavalkad av bilder – dagen innnan salongen. Magin när man går omkring här just nu. Som vore man bakom en scen.

Bilsalong03MHN

Grovjobbarna äger fortfarande scenen i Genève dagen innan salongen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman (klicka för större)

 

Bilsalong12MHN

Som sov de under sina täcken. På tisdagen kommer många att rycka i dörrarna. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman  (klicka för större)

 

Bilsalong08MHN

Herrar i kostym genrepar inför stora pressdagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman. (klicka för större)