Fröbergs bilar

Jonas Fröberg

Jonas Fröberg

Några ord om mina SvD-kollega Jani Pirtisalos utmärkta avslöjande att den statliga mydigheten Nationalmuseum förbundit sig att ”skapa ett positivt intryck” av BMW för allmänheten. Detta skrevs fast i ett delvis hemligstämplat sponsoravtal våren 2014 som ger Nationalmuseum pengar och ett antal bilar från det Münchenbaserade bilbolaget.

Det fanns då och finns i dag en anledning för BMW att synas i positivt sammanhang.

Avtalet med Nationalmuseum skrevs nämligen bara några månader efter att BMW under hösten 2013 varit inblandat i en omstridd lobbykampanj i Bryssel mot hårdare klodioxidkrav för Europas bilflottor för år 2021 och i dag ser det ut som om BMW blir en av få att inte nå kraven – trots att kraven vattnades ur.

Men till att börja med: Bilkoncernen BMW gör många utmärkta bilar – och har även de senaste åren varit offensiv med en betydande elbilssatsning där lilla elbilen i3 står för något helt nytt.

Men låt oss gå tillbaka till 2013 och särskåda upptakten till koldioxidkompromissen, som är en lektion Bryssels bil-lobby.

År 2013 gick Europa på sommarsemester med en bred överenskommelse, fram-manglad under år av långbänkar: Europas nybilsflotta skulle år 2020 max få släppa ut 95 gram koldioxid per kilometer. Punkt slut. Och Puh, tänkte de flesta. Men vd:arna Dieter Zetsche på Daimler och Nobert Reithofter på BMW tyckte måhända att det kändes lite kymigt.

År 2013 släppte tyska biltillverkare ut i genomsnitt ut 147 gram koldioxid per kilometer, 15 gram mer än EU-genomsnittet, enligt International Council on Clean Transportation. Samtidigt är BMW, Daimler och Volkswagen stora arbetsgivare i Tyskland som kan sägas ha viss makt.

BMW tillverkar många större bilar (som till exempel de BMW 520 xDrive som Nationalmuseum har till förfogande) och Daimlers och BMW:s   fordonsflottor släppte i genomsnitt ut 143 respektive 138 gram per kilometer 2013. Annorlunda uttryckt: De hade ett kostsamt jobb att göra. Och framförallt stod de inför en effektiv piska med böter på 95 euro per såld bil år 2020 om de skulle överskrida utsläppsgränserna.

BMW-koncernen säljer 800 000 bilar i Europa. Skulle alla ligga över gränsen (vilket i princip är fallet idag) blir boten 76 miljoner euro, motsvarande 670 miljoner kronor.

Så vad gjorde de – satsade allt för att klara målet eller lobbade på sina politiker?

Svaret kom den 14 oktober 2013 när Tyskland punkterade  överenskommelsen. Tysklands miljöminister Peter Altmeier (CDU) deklarerade, uppenbart besvärad,  att ”vi måste akta oss så att vi inte förlorar jobb” och halade fram ett eget tyskt förslag. Tidpunkten att nå målet hade där flyttats fram fyra år – från 2020 till 2024 och elbilar skulle viktas tyngre än i ursprungsförslaget.

Enligt miljöorganisationen Deutsche Umwelthilfe skulle en förlängning av kraven till 2024 innebära ytterligare utsläpp av 310 miljoner ton koldioxid, skrev der Spiegel.

Så till det pikanta: Den 9 oktober, bara fem dagar innan Tyskland punkterade uppgörelsen, hade tre medlemmar ur BMW:s ägarfamilj Quandt donerat 690 000 euro, motsvarande 6 miljoner kronor, till det regeringsbärande partiet i Tyskland, CDU som både förbundskansler Angela Merkel och nämnde miljöminister är medlemmar i. Det var inte första gången Quandtfamiljen gav pengar till CDU, men nu sammanföll det med Tysklands uppluckring av miljökraven. Donationen gav milt uttryckt stor genklang i Tyskland. Sedan blev det europapolitik på högsta nivå.

Tyskland började nämligen förankra förslaget runt om i Europa.

Först fick Angela Merkel med sig småländer som Ungern, Portugal och Slovakien – där de stora tyska bilbolagen händelsevis har fabriker.

Sedan började den tyska förbundskanslern bearbeta Storbritannien och Frankrike. Enligt flera medieuppgifter viskade Merkel att ”om ni hjälper oss med bilarna så hjälper vi er med bankunionen” i premiärminister David Camerons öra. David Cameron var motståndare till en bankunion som kunde flytta känslig makt från Londons finanskvarter.

Frankrike var en hårdare nöt att knäcka, de tillverkar i huvudsak småbilar. Men eftersom PSA Peugeot Citroën fullständigt höll på att kapsejsa sa även Frankrike ja.

Sedan, efter tuffa förhandlingar, landade den urvattnade kompromissen i att målet ska nås 2021 i stället för 2020 och att elbilar ska ges ett större värde när flottorna räknas ihop: Det sista innebär också att tillverkarna kan sälja fler större bilar som släpper ut förhållande mycket koldioxid.

Så sent som i onsdags presenterade konsultfirman PA Consulting Group en rapport som sade att tyska BMW, Volkswagen, Daimler och numera indiska Jaguar Land Rover, kommer att få svårt att nå (de utvattnade) koldioxidmålen 2021 och riskerar miljardböter.

Detta kanske inte alls har något att göra med Nationalmuseums avtal, men faktum är att BMW tog mycket stryk PR-mässigt när uppgifterna om donationen kom fram hösten 2013. Jag håller med kollegan Anders Q Björkman som i sin analys skrev att det inte alls är något fel att BMW sponsrar kultur, tvärt om, men när statliga Nationalmuseum i sin verksamhet ska agera bil-säljare blir det fel.

Uppenbarligen hade både BMW och Nationalmuseum dåliga rådgivare när avtalet slöts. För om Nationalmuseum tappar trovärdighet  – då gör BMW en dålig affär.

På lördagen tvärvände Nationalmuseum och ska nu ser över avtalet i samråd med BMW.

Om bloggen



Jonas Fröberg är SvD Näringslivs bilreporter. Han har bland annat gett ut boken ”Kampen om Saab”.

Här blandar han stort och smått om bilvärlden – både vasst om bilindustrin och känslomässigt om bilar.

Följ Jonas på twitter: @Jonas_froberg
Fler bloggar