Annons
X
Annons
X

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

Diagramkavalkaden fortsätter med det tredje största partiet i 2014 års riksdagsval: Sverigedemokraterna (se tidigare inlägg i bloggen avseende Socialdemokraterna och Moderaterna). Sverigedemokraterna har ökat stadigt och rejält vid varje valtillfälle under lång tid. I riksdagsvalet 2010 fick partiet 5,7 procent och kom därmed in i riksdagen för första gången. I EU-val har SD fått lite lägre stöd än i riksdagsval. I valet 2009 fick de 3,3 procent av rösterna, vilket visserligen innebar en ökning med 2,1 procentenheter, men det räckte inte till mandat i Europaparlamentet.

Valen 2014 innebar nya framgångar för SD. I EU-valet nästan tredubblades SD:s andel av rösterna till 9,7 procent, vilket gav partiet 2 mandat i Europaparlamentet. Och i riksdagsvalet ökade stödet med 7,2 procentenheter till 12,9 procent.

Om vi jämför SD:s valresultat i EU- och riksdagsvalet 2014 efter kommuner finner vi att SD fick större stöd i riksdagsvalet i alla kommuner förutom tre. Framför allt gäller det Gnosjö, där SD fick 2,7 procentenheter starkare stöd i EU-valet än i riksdagsvalet. En trolig förklaring är att partiets andra namn på valsedeln till EU-valet, Peter Lundgren, kommer ifrån Gnosjö (vilket även framgick av valsedeln). Svalöv är den kommun där skillnaden är störst i omvänd riktning: där var SD:s stöd 7,5 procentenheter starkare i riksdagsvalet än i EU-valet.

Sverigedemokraternas resultat i EU- och riksdagsvalet 2014 efter kommun illustreras i nedanstående diagram. Varje kommun är en prick i diagrammet och prickar till höger om den diagonala linjen motsvarar kommuner där SD gjorde ett bättre resultat i riksdagsvalet än i EU-valet, och vice versa. Ju större horisontellt avstånd från linjen desto större förändring (för mer information se även det introducerande blogginlägget). Starkast stöd i både EU- och riksdagsvalet hade SD i Sjöbo, där de fick 24,2 respektive 30,0 procent av rösterna. Partiets svagast fästen var Umeå i EU-valet (4,4 procent) och Danderyd i riksdagsvalet (5,3 procent).

sd_eu_ri_2014_ef_ko_red

Går vi vidare och på motsvarande sätt jämför SD:s resultat i 2010 och 2014 års riksdagsval efter kommuner finner vi att partiet har gått framåt i alla kommuner. Ökningen är minst i Umeå, Stockholm och Danderyd; kommuner där SD redan tidigare hade ett mindre stöd. Omvänt är ökningen större i kommuner där SD sedan tidigare hade ett stort stöd. Störst är ökningen i Filipstad och Färjelanda. I båda dessa kommuner ökade SD med mer än 15 procentenheter (se även mitt tidigare blogginlägg om SD).

 

sd_ri_2010_2014_ef_ko_rev

Vi kan även gå ned på en finare nivå, valdistriktsnivån. Nedan presenteras kartor över Sverigedemokraternas valresultat i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter valdistrikt. Ett valdistrikt är det område som tillhör en vallokal. Vanligtvis består ett valdistrikt av 800-1 200 personer. Totalt sett fanns det i 2010 års val 5 668 valdistrikt och 5 837 stycken i 2014 års val. I kartorna har jag delat in stödet för SD i klasser om 5 procentenheter, men med en viss justering så att den första klassen går upp till 4-procentspärren. Detta ger följande klassindelning: 0-4, 4-10, 10-15, 15-20, 20-25 och 25 procents stöd eller mer (för mer information om indelningen och kartorna se här).

I 2010 års val var SD:s starkaste fäste valdistriktet Almgården i Malmö. Den positionen har 2014 övertagits av distriktet Gusselbyn i Lindesbergs kommun. Där fick SD 36,9 procent av rösterna i 2014 års riksdagsval. Svagast stöd fick SD i distriktet ”Spånga 27 Rinkeby mellersta” i Stockholm. SD fick där blott 0,6 procent av rösterna.

Som framgår av kartorna nedan har SD gått framåt i de flesta delar av landet. Antalet valdistrikt där partiet fått mindre än 4 procent av rösterna har minskat från 1686 till 101. Då partiet är starkare i mer glest befolkade delar, där valdistriktet är större rent geografiskt än i städer där de är mindre, ger kartan en lite missvisande bild då partiet stöd framstår som starkare än det faktiskt är. Men oavsett det framgår tydligt att SD har gått starkt framåt och det inte bara i södra Sverige.

sd_2010_2014

 

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

Vi fortsätter diagramkavalkaden med att se närmare på Moderaternas valresultat (gårdagens inlägg om Socialdemokraterna finns här). I likhet med Socialdemokraterna har Moderaterna gjort jämförelsevis dåliga resultat i val till Europaparlamentet. Årets val var inget undantag: stödet för M sjönk från 18,8 till 13,7 procent. Tillsammans med Piratpartiet var M den stora förloraren i 2014 års EU-val. Och både S och M gjorde 2014 sina sämsta resultat i EU-val någonsin.

Även i riksdagsvalet 2014 var M den stora förloraren: stödet sjönk jämfört med 2010 med 6,7 procentenheter till 23,3 procent. Men jämfört med exempelvis 2002 års valresultat (15,3 procent) är resultatet i höstens riksdagsval inte så dåligt. Och det var betydligt bättre än vårens resultat i EU-valet.

Om vi studerar valresultaten på kommunnivå kan vi se att M i samtliga 290 kommuner gjorde bättre resultat i riksdagsvalet än i EU-valet 2014. Störst var skillnaden i Vaxholm: där fick M 19,5 procentenheter starkare stöd i riksdagsvalet. Omvänt gjorde Folkpartiet och Miljöpartiet ett jämförelsevis dåligt riksdagsval i Vaxholm.

I diagrammet nedan illustreras Moderaternas resultat i EU- och riksdagsvalet 2014 efter kommun. Varje kommun är en prick i diagrammet och prickar till höger om den diagonala linjen motsvarar kommuner där M gjorde ett bättre resultat i riksdagsvalet än i EU-valet, och vice versa. Ju större horisontellt avstånd från linjen desto större förändring (för mer information se även det introducerande blogginlägget).

m_eu_ri_2014_ef_ko_red

Om vi på motsvarande sätt jämför M:s resultat i riksdagsvalet 2010 och 2014 kan vi konstatera att partiet backade i alla kommuner förutom en. Undantaget är Överkalix där M gick fram med 0,1 procentenhet. Samtidigt var det en framgång från en väldigt låg nivå: med 8,1 procents stöd var Överkalix den kommun där M hade sitt svagaste fäste 2010. Den positionen har 2014 tagits över av Dorotea.

Starkast stöd fick M 2014 i Danderyd (50,0 procent). Tidigare var Vellinge det starkaste fästet, men där backade partiet med 10,6 procentenheter till 48,6 procent. Mest backade M i Hörby och Svedala, 13,8 respektive 12,7 procentenheter. Tyvärr finns inte data för att med säkerhet kunna analysera hur väljarströmmarna har gått, men det är värt att notera att i dessa tre kommuner är det framför allt Sverigedemokraterna som har gått fram starkt.

m_ri_2010_2014_ef_ko_rev

Vi kan även bryta ned resultaten på finare nivå genom att studera kartor över Moderaternas valresultat i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter valdistrikt. Ett valdistrikt är det område som tillhör en vallokal. Vanligtvis består ett valdistrikt av 800-1 200 personer. Totalt sett fanns det i 2010 års val 5 668 valdistrikt och 5 837 stycken i 2014 års val. I kartorna har jag delat in stödet för Moderaterna i klasser om 10 procentenheter: 0-10, 10-20, 20-30, 30-40, 40-50 och 50 procents stöd eller mer (för mer information om indelningen och kartorna se här).

Som framgår av kartdiagrammet nedan har antalet distrikt där M fick en majoritet av rösterna minskat från 268 till 87. Starkast stöd 2014 har M i distriktet Ljunghusen västra i Vellinge (65,3 procent) och Södra Djursholm i Danderyd (64,6 procent). Svagast stöd har M i distrikten Örtagården-Herrgården och Örtagården V i Malmö (i båda är stödet under 3 procent).

Kartorna visar tydligt att M har starkare stöd i de mer tätbefolkade delarna av landet. Men stödet har sjönk 2014 på de flesta håll.

 

m_2010_2014

Richard Öhrvall

Valåret 2014 innebär något nytt i svensk valhistoria: aldrig tidigare har vi haft val till Europaparlament, riksdag, landstings- och kommunfullmäktige samma år. Socialdemokraterna gick in i detta supervalår med svaga resultat. I EU-valet 2009 fick partiet sitt lägsta stöd någonsin: 24,4 procent lade sin röst på partiet. Och i riksdagsvalet 2010 fick S 30,7 procent, vilket innebar partiets sämsta resultat i svensk demokratisk historia.

Socialdemokraterna hade alltså dåliga resultat med sig in i 2014. Å andra sidan kan det ses som ett utmärkt tillfälle att gå framåt i väljarkåren. I EU-valet blev dock så inte fallet. S fick 24,2 procent; en minskning med 0,2 procentenheter och ett nytt bottenrekord. I riksdagsvalet gick dock S framåt. Men framgången var blygsam, stödet ökade med 0,4 procentenheter till 31,0 procent. Precis som i tidigare val fick S 2014 större stöd i riksdagsvalet än i EU-valet.

Även om vi bryter ned resultaten på kommunnivå är stödet för S större i riksdagsvalet än i EU-valet 2014. Det finns dock ett undantag: i Öckerö kommun hade S 0,2 procentenheter större stöd i EU-valet. Men i  alla övriga 289 kommuner fick S ett bättre resultat i riksdagsvalet. Störst var skillnaden i Kiruna, 12,2 procentenheter. I både EU-valet och riksdagsvalet hade S starkast stöd i Munkfors och svagast stöd i Danderyd.

I diagrammet nedan illustreras Socialdemokraternas resultat i EU-valet och riksdagsvalet 2014 efter kommun. Varje prick i diagrammet motsvarar en kommun. Punkter som är till höger om den diagonala linjen motsvarar kommuner där S har större stöd i riksdagsvalet än i EU-valet, och vice versa (se även det introducerande blogginlägget).

 

s_er_ri_2014_ef_ko_red

I det andra diagrammet illustreras på motsvarande sätt S valresultat i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter kommun. Sett till hela riket gick S som sagt fram med 0,4 procentenheter. Partiet gick framåt i 166 kommuner och backade i 124. Mest framåt gick S i Ängelholm, där ökade de med 3,9 procentenheter till 26,5 procent. S backade mest i de två kommuner där de hade starkast stöd i 2010 års val. I Haparanda förlorade de 10,1 procentenheter till 50,3 procent ,och i Överkalix gick de ned med 8,5 procentenheter till 52,5 procent.  Vi har inte data för att med säkerhet kunna avgöra åt vilket håll S tappade röster där, men värt att notera är att i båda dessa kommuner gick SD starkt framåt med uppgångar på över 9 procentenheter.

Generellt sett tappade S framför allt i de kommuner där de sedan tidigare hade ett starkt stöd. Men det finns undantag, såsom Munkfors och Örnsköldsvik.

 

s_ri_2010_2014_ef_ko_red2

Mitt tredje diagram för att illustrera Socialdemokraternas valresultat i riksdagsvalen 2010 och 2014 består av kartor över stödet för Socialdemokraterna i olika valdistrikt. Ett valdistrikt är det område som tillhör en vallokal. Vanligtvis består ett valdistrikt av 800-1 200 personer. Totalt sett fanns det i 2010 års val 5 668 valdistrikt och 5 837 stycken i 2014 års val. I kartorna har jag delat in stödet för Socialdemokraterna i klasser om 10 procentenheter: 0-10, 10-20, 20-30, 30-40, 40-50 och 50 procents stöd eller mer (för mer information om indelningen och kartorna se här).

Som framgår av kartorna har S sina starka fästen i ungefär samma delar av landet 2010 som 2014. Men vissa skillnader kan noteras: exempelvis har partiet tappat en del i de allra nordligaste delarna, även om stödet där fortfarande är starkare än i många andra områden. Stödet är jämförelsevis svagt i och kring de största städerna.

 

s_2010_2014_red

 

 

 

Richard Öhrvall

I ett försök att liva upp i höstmörkret har jag tagit fram en rad diagram som illustrerar riksdagspartiernas valresultat. För respektive parti har jag gjort tre diagram. Det första diagrammet illustrerar partiets stöd i vårens EU-val jämfört med stödet i höstens riksdagsval, och det efter kommun. Detta genom ett punktdiagram där varje punkt motsvarar en kommun. Det andra diagrammet jämför på motsvarande sätt riksdagsvalen 2010 och 2014.

Diagrammet nedan är ett exempel på ett sådant diagram (jag har presenterat just det diagrammet tidigare här på bloggen). Den röda diagonala linjen visar den linje där kommunerna skulle ligga om de hade samma stöd vid båda valtillfällena. Alla punkter till höger om linjen motsvarar kommuner där stödet har ökat 2014 i förhållande till 2010. Och omvänt, punkter till vänster motsvarar kommuner där stödet har minskat. Ju större horisontellt avstånd från den röda linjen, desto större är förändringen.

sd_ri_2010_2014_ef_ko_rev

Det tredje diagrammet som jag har tagit fram för respektive riksdagsparti är kartdiagram där jag har illustrerat partiets stöd i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter valdistrikt. I svenska val är valdistrikt den minsta administrativa enheten och därmed den lägsta geografiska nivå som man kan redovisa valresultat efter. Ett valdistrikt är det område som hör till en vallokal. Vanligtvis består ett valdistrikt av 800-1 200 personer, men det finns en större variation: i riksdagsvalet 2014 hade det minsta valdistriktet 141 röstberättigade och det största 2 344. Även den geografiska variationen är stor: på glesbygden kan ett valdistrikt täcka ett stort område, medan det i staden kan motsvara ett kvarter. Totalt sett fanns det 5 837 valdistrikt i 2014 års val.

De kartor som jag har tagit fram är så kallade koropletkartor, det vill säga kartor där man ger ytor färger som motsvarar värdet på någon variabel (i det här fallet stödet för ett parti). Ett problem med sådana kartor är att glest befolkade områden kan dominera bilden, trots att det bor få röstberättigade där och att dessa distrikt därmed har relativt sett liten inverkan på valresultatet. En effekt av detta är att partier som har jämförelsevis starkt stöd på glesbygden, såsom Centerpartiet, framstår som om de har starkare stöd än vad som faktiskt är fallet. Omvänt gäller för partier som är relativt sett starka i större städer, såsom Folkpartiet.

En annan svårighet med koropletkartor är hur man ska klassindela för att tilldela färger åt ytorna (i det här fallet valdistrikten). Jag har tidigare använt mig av en indelning som visar partiets stöd i förhållande till riksresultatet (se de här kartorna) och även en indelning i likstora klasser (se de här kartorna). Den här gången vill jag jämföra två val, så jag har i stället valt fasta klassgränser den här gången. Då partierna är olika stora har jag valt två olika indelningar. För Socialdemokraterna och Moderaterna har jag valt en indelning i klasser om 10 procentenheter: 0-10, 10-20, 20-30, 30-40, 40-50 och 50 procents stöd eller mer. Det innebär sex klasser, vilket är ganska många i dessa sammanhang. För att ändå kunna skilja dem åt har jag gett de två första klasserna olika nyanser av grått och sedan en gradvis starkare nyans av partiets färg i takt med att det har starkare stöd.

För övriga partier har jag valt en lätt justerad indelning i klasser om 5 procentenheter. Justeringen består i att jag har ändrat första klassen för att få en gräns som ligger vid 4-procentspärren. Indelningen blir därmed: 0-4, 4-10, 10-15, 15-20, 20-25 och 25 procent eller mer. Detta blir också 6 klasser och jag har valt att ge färger på motsvarande sätt som i kartorna avseende S och M.

Det kommer nu åtta blogginlägg med dessa tre diagramtyper: ett inlägg för respektive riksdagsparti. Jag har valt att ta dem i fallande storleksordning efter 2014 års riksdagsresultat, så vi börjar med Socialdemokraterna och därefter Moderaterna och Sverigedemokraterna och så vidare.

Richard Öhrvall

I debatten kring Sverigedemokraternas valframgångar har det uppstått en diskussion kring huruvida deras väljare är proteströstare eller inte. En diskussion som stundtals är lite förvirrande då ”proteströstare” är ett begrepp som används på olika sätt. På statsvetarbloggen Politologerna argumenterar Andrej Kokkonen för att SD:s väljare inte är proteströstare.

Kokkonen lutar sig mot forskning som använder en definition som innebär att proteströstare är sådana väljare som inte röstar på ett parti för att de föredrar deras politik, utan för att de vill uttrycka ett missnöje, vanligtvis riktat mot någon form av etablissemang. Tidigare forskningen visar dock att väljare som röstar på partier som är mot invandring vanligtvis också själva är för en sådan politik. De är därmed inte att betrakta som proteströstare givet den definitionen. En kanske inte helt förvånande slutsats, men det finns de som har tolkat SD:s framgångar som i första hand ett uttryck för missnöje snarare än ett uttryck för att det finns personer som delar partiets politik. Exempelvis har Göran Persson fört fram bristande mobiltäckning som en förklaring till SD:s framgångar.

Aftonbladet har framfört att 6 av 10 SD-väljare är proteströstare. Men det baseras på en undersökning där proteströster inkluderar personer som motiverar sitt partival med  ”signalen om en politisk riktningsändring”. Med en sådan definition kan många väljare bli proteströstare; gissningsvis ville de flesta som inte röstade på Alliansen se en politisk riktningsförändring, och man kan även tänka sig att en del alliansväljare också ville det (läs även Peter Santessons krönika om Aftonbladets serie).

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld vill hitta en medelväg genom att skilja på ”subjektiv” och ”objektiv” proteströstning, där det förra begreppet avser väljarens angivna motiv och det senare den definition som forskningen vanligtvis använder. Jag kan hålla med om att det är värt att ta de motiv som väljarna själva uppger på allvar, men att skapa analytiska kategorier enbart baserat på vad väljarna själva säger tror jag kan bli en återvändsgränd.

Det finns dock andra fall där det är självklart att vissa röster är att betrakta som proteströster. I 1959 års val till kommunfullmäktige i Sao Paulo vann den femåriga noshörningen Cacareco från stadens lokala djurpark en överlägsen seger. Precis som i dag fanns det även då  mindre verklighetsförankrade spekulationer kring hur valresultat skulle tolkas. Enligt Time framförde en psykolog teorin att rösterna på noshörningen skulle ses som ett uttryck för solidaritet, då det skulle påminna folk om familjers söndagsutflykter till djurparken. En mer rimlig och mer vanlig förklaring var att rösterna var en protest mot dåligt fungerande kommunal service och mot politisk korruption.

Hur gick det då för Cacareco? Hon fick inte ta över styret av staden. Rösterna ogiltigförklarades och valet gjordes om. Tre år senare dog Cacareco, men hennes namn lever vidare. Termen ”Voto Cacareco” har kommit att beteckna proteströster och i Kanada uppstod några år senare det politiska partiet Rhinoceros Party, som en hyllning till den brasilianska noshörningen.

Richard Öhrvall

En av de bättre datakällorna för att förstå riksdagsvalet 2014 är Valu – den vallokalsundersökning som SVT genomför. Visserligen är det en ganska kort enkät som väljarna ombeds att fylla i, men å andra sidan innefattar undersökningen svar från närmare 13 000 väljare vid 95 vallokaler och 45 förtidsröstningslokaler.

Exempelvis kan man från undersökningen utläsa att Sverigedemokraternas väljare misstror politiker i högre grad än andra väljare. Bland dem som röstade på SD var det nästan 24 procent som uppgav att de har mycket litet förtroende för svenska politiker. Bland övriga partiers väljare var motsvarande andel mellan 2 och 7 procent.

En sammanställning av  undersökningens huvudresultat finns på SVT:s webbsida och där kan man även finna visualiseringar från SVT:s Pejl-redaktion. Tyvärr är de flesta siffror som presenteras oviktade. Detta är ett problem då enkätsvaren inte är representativa för hela väljarkåren. Om man tar enkätsvaren rakt av är det endast 8,0 procent som uppger att de röstade på SD i riksdagsvalet. Men vi vet att det var 12,9 procent som gjorde det. Omvänt är Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet överrepresenterade bland dem som har besvarat enkäten. Om svaren inte viktas finns därför risk för feltolkningar.

Till exempel kan man läsa i SVT:s presentation och i uppföljande krönikor att 8 procent av pensionärerna röstade på SD. Det leder lätt tanken till att SD skulle ha svagare stöd bland pensionärer än i andra åldersgrupper. Men så är inte fallet. Dessa 8 procent är oviktade siffror och därmed i nivå med hur det såg ut för övriga åldersgrupper. Tidigare hade SD betydligt starkare stöd bland yngre än bland äldre, men så är inte längre fallet utan partiet har ungefär samma stöd i alla åldersgrupper.

Det är olyckligt att Valu:s oviktade siffror har  fått spridning. Om man tolkar dem rakt av är det lätt att dra felaktiga slutsatser.

Det går dock att göra egna analyser. Den som är intresserad av datamaterialet från Valu kan gratis beställa det från Svensk Nationell Datatjänst i Göteborg. SVT förtjänar en eloge för att de på detta sätt gör data tillgängliga. Tyvärr finns dock ingen viktvariabel med i datasetet, så kom ihåg att själv skapa en sådan om du ska ta analysen vidare.

Richard Öhrvall

Ett av tydligaste resultaten i 2014 års val var att Sverigedemokraterna gick framåt (se tidigare inlägg). Partiet tog mandat i 285 kommuner. Socialdemokraterna är det enda parti som fick mandat i samtliga 290 kommuner. Därefter är det SD som har mandat i flest kommuner. Moderaterna och Centerpartiet är representerade i 283 kommuner. Därefter kommer Vänsterpartiet i 266, Folkpartiet i 261,  Miljöpartiet 258 och Kristdemokraterna i 234 kommuner. Feministiskt initiativ som inte kom in i riksdagen men som fick plats i 13 kommunfullmäktigen, från Kiruna i norr till Simrishamn i söder.

I riksdagen har på senare tid antalet partier ökat. Länge hade vi i Sverige ett stabilt fempartisystem, men i dag är det åtta partier i riksdagen. Då systemet är designat under en tid med färre partier har en del oönskade effekter uppstått då fler partier ska ta plats i riksdagen. Detta gäller främst mandatfördelningen: antalet utjämningsmandat är inte tillräckliga för att ge en mandatfördelning som på bästa sätt återspeglar röstfördelningen. Detta har behandlats av Vallagskommittén och det finns förslag till att utöka antalet utjämningsmandat.

Även i kommunerna har partierna blivit fler. Det genomsnittliga antalet partier i landets kommunfullmäktigen har ökat från 7,7 partier 2006 till 8,1 partier 2014. Flest partier hittar vi i Kiruna. Där valdes 2010 hela 11 partier in i kommunfullmäktige. Trots det valde väljarna att rösta in ytterligare ett parti 2014 och utöka antalet partier till 12. Jag har inte hunnit kolla i alla gamla datakällor, men såvitt jag vet är det rekord. Intressant att notera är att även om Kirunaborna valde in 12 partier lyckades inte FP knipa ett enda mandat.

Färst partier finns kommunfullmäktige i Arjeplog, Berg, Malå, Ragunda och Storfors. Alla dessa fem kommuner har fem partier i fullmäktige. Ragunda hade tidigare bara fyra partier i fullmäktige, men i och med att SD kom in i årets val är det nu fem partier. Det kan tyckas som om det vore enklare att styra en kommun med färre partier, men framför allt beror det på hur mandaten fördelas mellan de partier som kommit in i fullmäktige. I Ragunda har S egen majoritet, vilket naturligtvis gör det enklare att styra.

antal_partier_2006_2010

Antalet kommuner där ett parti har egen majoritet har dock minskat på senare tid. Efter 2006 års val var det 32 kommuner där ett parti hade egen majoritet. Det var 29 kommuner som 2010 kunde styras av ett parti och efter årets val är det bara 13. Sett till de senaste tre valen är det bara tre partier som haft egen majoritet: M, S, och V.

V hade egen majoritet i Fagersta efter både 2006 och 2010 års val. Stig Henriksson var den styrande politikern som vann folkets gunst.  Men allt når sitt slut: i valet 2014 tappade partiet över 26 procentenheter, från 55,6 till 29,5 procent. Henriksson blev dock kryssad in i riksdagen.

Moderaterna hade egen majoritet i 4 kommuner 2006, 2 kommuner 2010 och nu endast i Vellinge. Även S har egen majoritet i allt färre kommuner. Från 27 kommuner efter 2006 års val till 26 efter 2010 års val till 12 kommuner i dagsläget.

Det är inte bara i riksdagen utan även i många kommuner är det parlamentariska läget komplicerat. Men i kommunerna finns en större variation vad gäller samarbete. Exempelvis kommer Kiruna under innevarande mandatperiod att styras av en koalition bestående av Moderaterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Samelistan.

Richard Öhrvall

I våras skrev jag här i bloggen om att den riksdag som valdes in 2010 var den yngsta i svensk demokratisk historia. Medelåldern var 47,0 år. I jämförelse med hur det såg ut efter 1991 års val hade medelåldern sjunkit med 3,6 år. Det kanske inte låter så mycket, men när det gäller medelålder är det en rätt stor förändring. Samtidigt gick utvecklingen i motsatt riktning i kommunerna: i kommunfullmäktige steg medelåldern med 2,9 år till 51,5 år under samma period. Jag har tidigare visat att detta till stor del beror på att 40-talister utgör en stor del av politikkåren och de blir obönhörligen allt äldre.

Hur ser det då ut efter 2014 års val? Valmyndigheten har lagt ut en hel del statistik på sin webbplats avseende 2014 års val som kan användas för att besvara den frågan. När det gäller riksdagen så är den yngre än 2010 och därmed ånyo rekordung. De siffror som jag angav ovan avsåg ålder vid årets slut och Valmyndigheten anger ålder på valdagen. Det gör att medelåldern blir några tiondelar lägre. Om man ser till ålder på valdagen var den bland riksdagsledamöterna 46,8 år 2010 och efter 2014 års val 45,1 år (den förefaller vara 45,4 år om man ser till ålder vid årets slut enligt uppgifter i DN).

Trots detta ökade antalet i riksdagen som är 65 år eller äldre. Efter 2010 års val var de endast 6 personer. Nu är de 9. Men skulle de motsvara samma andel som i den röstberättigade befolkningen skulle de vara hela 83 personer.

I kommunerna har utvecklingen brutits och också där har en föryngring skett. Om vi ser till ålder på valdagen sjunker medelåldern i landets kommunfullmäktigen från 51,2 år 2010 till 50,9 år 2014. Det är ett lite förvånande trendbrott. Samtidigt fortsätter andelen pensionärer att öka. Andelen som är 65 år eller äldre på valdagen ökar från 16,5 till 18,7 procent. Det är fortfarande en mindre andel än i befolkningen, men skillnaden är inte alls lika stor som när man jämför riksdagen med befolkningen.

Även i landstingen har medelåldern bland de folkvalda sjunkit. På alla tre politiska nivåer har alltså en föryngring skett i politikerkåren.

Hur ser det ut bland de unga? Inför höstens val gick Socialdemokraterna ut med en målsättning om att 25 procent av de valda skulle vara under 35 år. Som framgår av grafen nedan gick det inte så bra med den målsättningen. Bland dem som valdes in i kommunfullmäktige för S var 13,4 procent under 35 år, vilket visserligen var en ökning från 10,7 procent efter förra valet men ändå en bra bit ifrån målsättningen. Det är dock en något högre andel än för C, FP och KD som alla hade under 10 procent. M hade en något större andel än S, men framför allt är det MP, V och SD som har en betydligt större andel unga bland sina fullmäktigeledamöter.

kand_under35_2014

 

Om vi ser till åldersprofilen för de valda till kommunfullmäktige för de olika rikspartierna ser vi mönster som åtminstone delvis går att känna igen. Exempelvis kan vi fortfarande se 50-talisternas stora del av V:s ledamöter. Trots att V och MP har en relativt låg medelålder bland sina ledamöter har de ändå en mindre andel riktigt unga än vad M och S har. MP har framför allt många ledamöter kring 40 år. SD är det parti som har den jämnaste åldersfördelningen bland sina ledamöter.

valda_alder_2014

Richard Öhrvall

Som jag har skrivit om tidigare innebar 2014 års val att andelen kvinnor i riksdagen sjönk för andra valet i rad. Efter valet 2006 var drygt 47 procent av dem som valdes in kvinnor. En andel som sjunkit till knappt 44 procent efter årets val. En förklaring till nedgången är Sverigedemokraternas framgång. Även om andelen kvinnor bland SD:s riksdagsledamöter har ökat är de endast 22 procent, vilket är lägst bland riksdagspartierna. En ytterligare förklaring är att många partier har en man högst upp på valsedeln, och om man då bara får ett mandat i många av valkretsarna blir sammansättningen inte jämställd totalt sett. Detta bidrog till att Folkpartiet endast har 26 procent kvinnor bland sina riksdagsledamöter, en nedgång från 50 procent efter 2006 års val. ”Feminism utan socialism” var partiets slogan, om utvecklingen håller i sig kanske ”Feminism utan kvinnor” kan bli ett framtida slagord?

Även i kommunerna har SD få kvinnor bland sina folkvalda. Av de 605 personer som valdes in för SD 2010 var endast 19 procent kvinnor (SD kunde inte tillsätta 7 mandat). Det kan jämföras med 43 procent bland landets samtliga kommunfullmäktigeledamöter. Då SD mer än dubblade sina mandat i kommunfullmäktige till 1324 mandat är det nära till hands att tro att det skulle medföra att andelen kvinnor minskade totalt sett. Men så är inte fallet. Enligt Valmyndighetens statistik ökade andelen kvinnor i Sveriges kommunfullmäktigen från 43,0 till 43,7 procent. Det är rekord. Även i landstingen valdes en rekordstor andel kvinnor in (48,2 procent)

Faktum är att i samtliga rikspartier ökar andelen kvinnor bland de invalda i kommunfullmäktige. Ibland brukar man tala om en jämställd församling om både andelen män och kvinnor utgör 40 procent eller mer. Med den måttstocken är samtliga rikspartier jämställda med undantag för SD. Även om andelen kvinnor har ökat bland SD:s ledamöter är det blott 23 procent kvinnor bland partiets ledamöter i kommunfullmäktige.

 

 

Dessa andelar avser hela riket. Om vi ser till enskilda kommuner är variationen stor. Med den tidigare nämnda måttstocken är det 63 kommuner som inte har jämställda fullmäktigen. Minst andel kvinnor finns i Örkelljunga, endast 29 procent. Arjeplog har lyckats få helt jämn könsfördelning: 50-50. Det är en prestation då fullmäktige har ett udda antal mandat. Men då SD inte har lyckats tillsätta sitt mandat var det möjligt att få ett fullmäktige med 10 män och 10 kvinnor. I 28 kommuner är andelen kvinnor större än andelen män. Störst andel kvinnor finns i Nordanstig: 58 procent.