Diagramkavalkad: introduktion

I ett försök att liva upp i höstmörkret har jag tagit fram en rad diagram som illustrerar riksdagspartiernas valresultat. För respektive parti har jag gjort tre diagram. Det första diagrammet illustrerar partiets stöd i vårens EU-val jämfört med stödet i höstens riksdagsval, och det efter kommun. Detta genom ett punktdiagram där varje punkt motsvarar en kommun. Det andra diagrammet jämför på motsvarande sätt riksdagsvalen 2010 och 2014.

Diagrammet nedan är ett exempel på ett sådant diagram (jag har presenterat just det diagrammet tidigare här på bloggen). Den röda diagonala linjen visar den linje där kommunerna skulle ligga om de hade samma stöd vid båda valtillfällena. Alla punkter till höger om linjen motsvarar kommuner där stödet har ökat 2014 i förhållande till 2010. Och omvänt, punkter till vänster motsvarar kommuner där stödet har minskat. Ju större horisontellt avstånd från den röda linjen, desto större är förändringen.

Det tredje diagrammet som jag har tagit fram för respektive riksdagsparti är kartdiagram där jag har illustrerat partiets stöd i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter valdistrikt. I svenska val är valdistrikt den minsta administrativa enheten och därmed den lägsta geografiska nivå som man kan redovisa valresultat efter. Ett valdistrikt är det område som hör till en vallokal. Vanligtvis består ett valdistrikt av 800-1 200 personer, men det finns en större variation: i riksdagsvalet 2014 hade det minsta valdistriktet 141 röstberättigade och det största 2 344. Även den geografiska variationen är stor: på glesbygden kan ett valdistrikt täcka ett stort område, medan det i staden kan motsvara ett kvarter. Totalt sett fanns det 5 837 valdistrikt i 2014 års val.

De kartor som jag har tagit fram är så kallade koropletkartor, det vill säga kartor där man ger ytor färger som motsvarar värdet på någon variabel (i det här fallet stödet för ett parti). Ett problem med sådana kartor är att glest befolkade områden kan dominera bilden, trots att det bor få röstberättigade där och att dessa distrikt därmed har relativt sett liten inverkan på valresultatet. En effekt av detta är att partier som har jämförelsevis starkt stöd på glesbygden, såsom Centerpartiet, framstår som om de har starkare stöd än vad som faktiskt är fallet. Omvänt gäller för partier som är relativt sett starka i större städer, såsom Folkpartiet.

En annan svårighet med koropletkartor är hur man ska klassindela för att tilldela färger åt ytorna (i det här fallet valdistrikten). Jag har tidigare använt mig av en indelning som visar partiets stöd i förhållande till riksresultatet (se de här kartorna) och även en indelning i likstora klasser (se de här kartorna). Den här gången vill jag jämföra två val, så jag har i stället valt fasta klassgränser den här gången. Då partierna är olika stora har jag valt två olika indelningar. För Socialdemokraterna och Moderaterna har jag valt en indelning i klasser om 10 procentenheter: 0-10, 10-20, 20-30, 30-40, 40-50 och 50 procents stöd eller mer. Det innebär sex klasser, vilket är ganska många i dessa sammanhang. För att ändå kunna skilja dem åt har jag gett de två första klasserna olika nyanser av grått och sedan en gradvis starkare nyans av partiets färg i takt med att det har starkare stöd.

För övriga partier har jag valt en lätt justerad indelning i klasser om 5 procentenheter. Justeringen består i att jag har ändrat första klassen för att få en gräns som ligger vid 4-procentspärren. Indelningen blir därmed: 0-4, 4-10, 10-15, 15-20, 20-25 och 25 procent eller mer. Detta blir också 6 klasser och jag har valt att ge färger på motsvarande sätt som i kartorna avseende S och M.

Det kommer nu åtta blogginlägg med dessa tre diagramtyper: ett inlägg för respektive riksdagsparti. Jag har valt att ta dem i fallande storleksordning efter 2014 års riksdagsresultat, så vi börjar med Socialdemokraterna och därefter Moderaterna och Sverigedemokraterna och så vidare.