Annons
X
Annons
X

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

Riksdagsvalets stora vinnare var Sverigedemokraterna. I jämförelse med 2010 års val ökade de sitt stöd med 7, 2 procentenheter. Av partierna i riksdagen var det förutom SD bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som ökade sitt stöd. Och de ökade blott med några tiondelar. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att det kommer fram en rad teorier om vad som förklarar SD:s framgång. Tyvärr baseras de ofta på enkla analyser utan koppling till forskningen, och ibland inte ens det.

Det finns en diskussion kring att SD:s framgångar beror på att personer utanför städerna känner sig förbisedda. Mot detta kan invändas att SD mer än tredubblade sitt stöd i det valdistrikt som Strandvägen i Stockholm hör till. Det är svårt att hävda att det är ett distrikt bestående av personer i periferin eller utan resurser.

I diagrammet nedan redovisas SD:s stöd i riksdagsvalen 2010 och 2014 efter kommuner. Som framgår av diagrammet ökade partiet sitt stöd i samtliga 290 kommuner. Samtidigt finns ett visst stöd för att ökningen framför allt har skett utanför storstäder och universitetsstäder. Ökningen var minst i Umeå, Stockholm och Danderyd; kommuner där SD redan tidigare hade ett mindre stöd. Omvänt var ökningen större i kommuner där SD sedan tidigare hade ett stort stöd. Störst var ökningen i Filipstad och Färjelanda. I båda dessa kommuner ökade SD med mer än 15 procentenheter.

sd_ri_2010_2014_ef_ko_rev

Det finns dock inlägg i debatten som tar avstamp i forskningen. I ett inlägg på bloggen Politologerna argumenterar statsvetaren Andrej Kokkonen för att SD:s väljare röstar på partiet för att de sympatiserar med deras politiska förslag. En enkel förklaring med stöd i forskning som många verkar vilja förbise. Statsvetaren Karl Loxbo ger i ett annat inlägg på samma blogg ytterligare information om vad forskningen kan ge för förklaringar till SD:s framgångar. Bland annat redogör Karl för resultat från en artikel som han har författat tillsammans med Gissur Ó Erlingsson och mig. I den artikeln argumenterar vi för vikten av lokal närvaro och en utvecklad partiorganisation för att ett parti ska nå framgångar, även på riksplanet. I diagrammet nedan redovisas hur SD successivt har fått mandat i allt fler svenska kommuner.

 

rep_2002_2014_red

Som framgår av diagrammet har SD successivt fått en allt starkare lokal närvaro i allt större delar av landet. I 2002 års val kom de in i kommunfullmäktige i 29 kommuner. Efter 2014 års val har SD mandat i 285 av 290 kommuner. Av de 5 kommuner där SD inte fick mandat ligger 4 i Västerbotten och den sista är Vaxholm. Värt att notera är även att 4 av dessa 5 har starka lokala partier. Det är inte osannolikt att de har fångat upp en del missnöje som annars hade kanaliserats till SD. Det enda undantaget är Robertsfors där Socialdemokraterna fick egen majoritet i kommunfullmäktige.

Vi kommer att få in mer data framöver och förhoppningsvis kan det hjälpa oss att bättre förstå 2014 års val. I väntan på det är det värt att inte dra förhastade slutsatser utifrån enkla samband och dålig underbyggda teorier. Då är det bättre att se till den forskning som trots allt finns.

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

Till sist tog supervalårets valrörelse slut och vi fick ett valresultat. En rad eftervalsdebatter har tagit vid. En sådan gäller opinionsmätningarna: på många håll verkar uppfattningen vara att de gav en felaktig bild av opinionsläget inför valet (se t.ex. härhär och här). Hade opinionsinstituten fel? Jag skulle vilja besvara den frågan med både ja och nej.

I tabellen nedan presenteras de fem stora opinionsinstitutens sista mätningar innan riksdagsvalet 2014. Den samlade bilden av mätningarna, eller om man studerade de olika sammanvägningar som presenterades, var att S+V+MP var större än Alliansen och att den skillnaden var ungefär 5-7 procentenheter. Valresultatet visade samma sak om än med en något mindre skillnad, 4,2 procentenheter. Opinionsmätningarna visade med andra ord tydligt vilken av sidorna som skulle bli störst. Dessutom pekade alla på att SD skulle växa rejält i förhållande till 2010 års val och bli tungan på vågen. Vidare var alla mätningar eniga om att alla partier som redan satt i riksdagen skulle fortsätta göra det. Slutligen visade de att Fi var nära att komma in, men den samlade bilden var att de antagligen inte skulle göra det.

Opinionsinstitutens sista mätningar inför riksdagsvalet 2014

Novus Sifo Ipsos Demoskop United Minds Valresultat
C 6,9 6,8 6,4 5,9 5,8 6,1
FP 5,6 6,5 5,7 6,8 5,5 5,4
KD 4,8 5,5 5,7 4,9 5,4 4,6
M 23,2 21,2 21,7 20,9 22,8 23,3
MP 8,8 8,3 10,3 9,7 8,7 6,9
S 30,9 32,2 28,6 29,2 31,1 31,0
V 6,1 6,3 7,4 7,2 5,7 5,7
SD 9,6 10,3 9,4 10,2 11,1 12,9
Fi 3,3 3,0 3,6 3,9 3,3 3,1
Alliansen 40,5 40,0 39,5 38,5 39,4 39,4
S+V+MP 45,8 45,7 46,3 46,1 45,4 43,6

 

I de alla de stora och avgörande frågorna gav opinionsmätningarna en bild som visade sig stämma med valresultatet. Men visst, det finns ett par plumpar i protokollet. Den första gäller MP: även om opinionsmätningarna indikerade att partiet tappade stöd var valresultatet lägre än vad samtliga mätningar indikerade. Det kan vara så att MP tappade ytterligare de sista dagarna, men det är ändå troligt att partiet överskattades en del av mätningarna. Omvänt så fick SD ett större stöd än i någon av mätningarna, vilket kan ses som ett tecken på att partiet underskattas i opinionsmätningar.

Även i de undersökningar som presenterades på valdagen underskattades SD. Det gällde SVT:s vallokalsundersökning Valu, som i likhet med i vårens EU-val hade en för hög skattning för Fi och en för låg för SD (se tidigare inlägg om EU-valet). I det här valet valde Metro/YouGov att bryta den tidigare överenskommelsen om att inte presentera väljarundersökningar gjorda på valdagen innan vallokalerna har stängt. Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är ett olyckligt val. Framför allt ser jag risken att en sådan rapportering kan få vissa väljare att tro att valet är avgjort och att det inte spelar någon roll om de går och röstar eller inte. Som framgår av sammanställningen nedan var YouGov:s mätning inte bättre än de opinionsmätningar som gjordes tidigare i veckan. Betydligt sämre gick det för Novus mätning på valdagen. Även den presenterades innan vallokalerna hade stängt, om än bara en kort stund innan. Novus mätning hamnade riktigt snett och understryker ånyo att mätningar på valdagen riskerar att snarare vilseleda än vägleda väljarna.

SVT/Valu TV4/Novus Metro/YouGov Valresultat
C 6,5 7,7 6,5 6,1
FP 6,0 6,8 7,2 5,4
KD 5,0 5,7 5,6 4,6
M 22,2 22,8 20,4 23,2
MP 7,1 8,1 8,6 6,8
S 31,1 30,7 29,9 31,2
V 6,6 5,2 6,5 5,7
SD 10,5 8,3 10,2 12,9
Fi 4,0 4,4 3,6 3,1
Alliansen 39,7 43,0 39,7 39,4
S+V+MP 44,8 44,0 45,0 43,7

 

Jag skulle vilja hävda att det stora problemet är inte själva opinionsmätningarna, utan hur de tolkas. Jag kommer att återkomma till det i senare blogginlägg. Men en fråga har ändå väckts: varför underskattar opinionsinstituten SD? Det är framför allt två förklaringar som brukar lyftas fram. Den första är att de som röstar på SD uppger något annat parti när de blir tillfrågade. Det brukar ibland benämnas ”skämsfaktorn”. Den andra förklaringen är att SD:s sympatisörer inte ställer upp på undersökningar i samma utsträckning. Jag tror mer på den andra förklaringen, även om båda kan vara giltiga. Helt klart behövs mer studier för att bättre kunna hantera detta och bortfall mer generellt i kommande opinionsmätningar.

Är nätmätningar bättre? Vissa argumenterar för att årets val visar instituten som gör nätmätningar skulle vara bättre än traditionella mätningar. Argumentet går ut på att det är lättare för respondenter att uppge vilket parti de sympatiserar med då de svarar via dator än via t.ex. telefon. Tyvärr blandas olika saker samman. Det är möjligt att det är bättre att samla in partisympatier via dator än via telefon. Å andra sidan var YouGov:s mätning, som var via webben, inte bättre än övriga institut, som gjordes via telefon. Detta trots att YouGov:s mätning gjordes på valdagen då många redan hade röstat. Men framför allt har kritiken mot de institut som genomför nätmätningar inte gällt att data samlas in via dator, utan att de inte baseras på statistiska urval utan använder sig av självrekryterade paneler. Den vetenskapliga teorin bakom urvalsundersökningar baseras på sannolikhetsurval, vilket man inte har om man använder sig av självrekryterade paneler.

En invändning är att undersökningar med slumpmässiga urval i dag har så stora bortfall att det är lika bra med självrekryterade paneler. De studier som har gjorts hittills tyder inte på att så är fallet, men det kan ändras i takt med att bortfall ökar och andra metoder utvecklas. I vilket fall vore det bra för diskussionen vore det bra insamlingsmetod (webb, postenkät, telefon, etc.) hölls isär från urvalsmetod (slumpmässiga urval eller självrekryterade paneler). Och det vore välkommet om opinionsinstituten började redovisa hur stora bortfall de har.

Efter varje val är det alltid något som hävdar att något opinionsinstitut var ”bäst”, oftast det institut som hamnade närmast valresultatet. Det är för mig ett besynnerligt sätt att resonera, och något som indikerar att man inte riktigt har förstått det slumpmässiga i urvalsundersökningar. Som jag har visat i tidigare inlägg på annat håll finns det en slumpmässighet när man drar urval. Något institut kommer att alltid vara närmast valresultatet i ett val, men det behöver inte innebära att de genomför undersökningen på ett bättre sätt. Det kan lika gärna vara slumpens skördar. Om något institut i flera undersökningar eller i flera val hamnar riktigt snett kan man börja fundera på om inte gör något fel, men det går inte att dra sådana slutsatser av en enda val.

En nyhet inför årets val var att det fanns ett antal mer utvecklade valprognoser. Jag skrev om dem inför valet. Hur gick det för dem? Nja, inte så bra får man lov att säga. Bloggkollegan Anders Sundells prognoser var, som han själv uttrycker det, ”uppåt väggarna”. Men redan när Anders presenterade sina två prognoser framgick det att han inte riktigt trodde på dem. Doktoranden i statsvetenskap Daniel Walther vid Umeå universitet lade ut prognoser via sin blogg Trefyranio. Jag skrev tidigare att hans skattningar var osannolikt precisa givet att de presenterades långt innan valet. Och det visar sig nu i efterhand att konfidensintervallen för prognoserna för respektive parti i alltför många fall inte täckte de resultat som de senare fick. 

Även doktoranden i statistik Måns Magnusson och datajournalisten Jens Finnäs gjorde valprognoser via sajten Botten Ada. Där presenterade de på ett föredömligt sätt olika instituts mätningar och lyckades åskådliggöra osäkerheten i de mätningar som publicerades. Men deras prognos blev inte helt klockren. Jag skrev tidigare om att jag var förvånad över den sjunkande trend de trodde för SD och som senare inte visade sig stämma. De och Trefyranio förutspådde med hög sannolikhet i våras en majoritet för S+V+MP, vilket även det var lite förvånande givet opinionsläge.

På det hela taget gav inte prognoserna någon bättre information om opinionsläget än vad mätningarna själva gav. Samtidigt bör det nämnas att dessa prognoser var ett första försök. Både Botten Ada och Trefyranio ska ha en eloge för att de öppet redovisar den kod de har använt för sina prognoser. Den som vill förbättra dem kan ta vid och utveckla deras arbete. Och jag är rätt säker på att de kommer att förbättra sina prognoser till nästa val. Även om vi ännu inte har någon svensk Nate Silver som lyckas förutspå valresultatet kanske vi kan få det i kommande val.

Till sist var det två statsvetarprofessorer i Göteborg som också gjorde prognoser: Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors. I dessa fall är det mer osäkert vad prognoserna baserades på. Hinnfors var säker på att KD skulle åka ut. Det visade sig vara helt fel. Och Bjereld förutspådde att Centerpartiet kunde bli valets vinnare i Alliansen. Det var dock en mer försiktig prognos, men även om Centerpartiet backade minst av Allianspartierna kan de knappast betecknas som en vinnare. En professorstitel garanterar med andra ord inte en träffsäker prognos.

Richard Öhrvall

Inför höstens val gav jag via bloggen ett tips om att kolla partiernas valsedlar för att dels se om de har tillräckligt med kandidater, dels se om partierna har låst dem. Om partierna inte har någon valsedel i det aktuella valet eller om partiet har valt att inte låsa sin valsedel kan väljare nominera kandidater genom att skriva till namn på valsedeln (läs mer hos Valmyndigheten). Det är detta som benämns den fria nomineringsrätten. Tyvärr visade valresultatet att inte alla väljare uppmärksammade mitt råd.

Valens stora vinnare är Sverigedemokraterna. Den slutgiltiga röstsammanräkningen är inte avslutad, men det ser ut som om SD går framåt i 286 kommuner och får 1 316 mandat, vilket skulle innebära en ökning med 704 mandat. I Enligt Dagens Samhälles sammanställning är det 159 mandat som SD inte lyckas tillsätta med hjälp av kandidaterna på valsedeln. Men väljarna kan ha nominerat ytterligare kandidater genom att lägga till namn på valsedlarna. Den fria nomineringsrätten medför att personer mot sin vilja kan nomineras och väljas in för partier som de inte sympatiserar med. Andra personer kan se till att de blir invalda trots att de inte delar partiets politik.

Enligt uppgifter i DN har företrädare för den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen blivit invalda på SD-mandat i Ludvika genom den fria nomineringsrätten. Det är möjligt att det kan bli så i fler kommuner.

Det kan ses som ett demokratiskt problem att i de fall då partierna inte har låst valsedeln vet inte väljarna vilka kandidater som de röstar på. Den fria nomineringsrätten har utretts många gånger. Nu är till sist en ändring på gång. Vallagskommittén har föreslagit att samtycke måste inhämtas från nominerade kandidater; ett förslag som kan träda i kraft till 2018 års val (se proposition 2013/14:48). Det löser problemet med ofrivilliga kandidaturer, men då förslaget tillåter att samtycke inhämtas så sent som fredagen innan valdagen löser lagändringen inte helt problemet med att väljarna har svårt att veta vilka som kan bli invalda när de röstar på ett parti som inte har låst sin valsedel. Men det är en klar förbättring i förhållande till nuvarande ordning.

Richard Öhrvall

I dag den 20 september 2014 har den slutgiltiga rösträkningen för riksdagsvalet avslutats och Valmyndigheten har fattat beslut om fördelning av röster och mandat. Valdeltagandet nådde 85,8 procent, vilket innebär en ökning med 1,2 procentenheter i förhållande till 2010 års val. Även förtidsröstningen ökade. Om vi antar att alla som förtidsröstade valde att rösta i riksdagsvalet, var det 42,1 procent av de röstande som förtidsröstade. Det motsvarar en ökning med 2,1 procentenheter jämfört med 2010. Som jag har skrivit om tidigare här i bloggen indikerade redan statistiken över de första dagarnas förtidsröstning att valdeltagandet skulle bli högt.

Vi får hoppas att ökningen av förtidsröstning inte innebar alltför stora problem med röstmottagandet. Det finns oroväckande rapporter om orimligt långa väntetider, framför allt från Nordstan i Göteborg. Det är mycket möjligt att det fanns speciella omständigheter, men den uppkomna situationen låter lite märklig. I 2010 års val var Nordstan den överlägset mest populära platsen för förtidsröstning i hela landet. Det borde inte ha kommit som en överraskning att många ville förtidsrösta där även i år.

Valet 2014 innebar inte någon förändring vad gäller antalet partier i riksdagen: vi har alltjämt åtta partier. Fördelningen av mandat har dock förändrats. Bland förlorarna finner vi framför allt Moderaterna som tappade 23 mandat. Men även de andra partierna i Alliansen förlorade mandat: Folkpartiet 5, Kristdemokraterna 3 och Centerpartiet 1 mandat. Miljöpartiet behöll sina mandat trots ett svagare röststöd. Vänsterpartiet vann 2 mandat och Socialdemokraterna fick ett ytterligare mandat. Den stora vinnaren var dock Sverigedemokraterna som gick från 20 till 49 mandat.

Riksdagsvalet 2014, mandatfördelning (förändring i förhållande till 2010)

Mandat Förändring
C 22 -1
FP 19 -5
KD 16 -3
M 84 -23
MP 25
S 113 +1
V 21 +2
SD 49 +29
Totalt 349
Alliansen 141 -32
Rödgröna 158 +3

 

Den riksdag som har valts skiljer sig från den som valdes 2010 i fler avseenden än fördelningen av mandat efter partier, bland annat vad gäller könsfördelning. Andelen kvinnor i riksdagen har ökat stadigt efter varje val sedan tidigt 1970-tal, med några undantag. Till dessa undantag hör 1991 års val, då sjönk andelen kvinnor. Detta delvis genom att Ny demokrati, ett parti med få kvinnor, kom in samtidigt som Miljöpartiet åkte ut. Men andelen kvinnor sjönk även för att många andra partier tappade mandat och det drabbade framför allt kvinnor som i högre grad fanns längre ned på valsedlarna.

Något liknande hände efter 2010 års val då Sverigedemokraterna kom in och riksdagen blev mindre jämställd. Och efter årets riksdagsval sjönk andelen kvinnor ytterligare något, från 45,0 till 43,6 procent. Det beror delvis på att Sverigedemokraterna vann många mandat. De har visserligen ökat andelen kvinnor bland sina ledamöter, från 15,0 till 22,4 procent, men de är ändå det parti som har lägst andel kvinnor bland sina folkvalda. Det parti som kommer därefter är Folkpartiet. Bland Folkpartiets ledamöter har jämställdheten förändrats dramatiskt: efter valet 2006 var det 50 procent kvinnor bland Folkpartiets riksdagsledamöter, men i den riksdag som nu har valts är den andelen endast 26,3 procent. Att Folkpartiet fick så få kvinnliga ledamöter invalda har till stor del att göra med att de i de flesta valkretsar där de fick mandat endast fick ett mandat samtidigt som de framför allt hade män som första namn på sina valsedlar. Statsvetaren Jessika Wide, som forskar kring partiers nomineringsprocesser, har skrivit mer om detta på bloggen Makt och politik.

Intressant att notera är att Moderaterna och Vänsterpartiet är de partier som har en majoritet kvinnor bland sina ledamöter. Moderaterna är det parti där andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna har ökat mest de senaste valen. Och trots att partiet backade i 2014 års val fortsatte den ökningen.

 

Richard Öhrvall

Det återstår bara ett mindre antal distrikt och onsdagsrösterna att räkna innan resultatet i årets riksdagsval står klart. Men det som återstår att räkna kan endast påverka den nuvarande ställningen marginellt. Så hur röstade då folket? Vi kan konstatera att Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen. Det fanns tecken på att de gjorde en bra spurt och i SVT:s Valu verkade det som om de balanserade kring 4-procentspärren. Men de verkar landa på 3,1 procent. Ett klart bättre resultat än 2010 och ett resultat som gör att de får partistöd, men det är förmodligen en besvikelse för partiets anhängare.

Alla partier i Alliansen backar. Nedgången är störst för M som minskar med 6,7 procentenheter till 23,2 procent. En remarkabel nedgång, även om man bör ha i åtanke att de gjorde ett ovanligt starkt val 2010. Även de övriga allianspartierna går bakåt. Totalt sett minskar Alliansens stöd med nästan 10 procentenheter till 39,4 procent. Reinfeldt meddelade ikväll att han avgår som statsminister och även som partiledare till våren. Det är inte osannolikt att andra partiledare också kommer att lämna sina poster.

Trots att Alliansen backar verkar det som om S+V+MP inte går framåt utan står still. S ökar marginellt från det historiskt sett dåliga resultatet 2010. MP backar trots att opinionsmätningar tidigare i år pekade mot ett riktigt bra valresultat. V verkar få ungefär samma resultat som 2010.  S+V+MP blir därmed större än Alliansen, men utan att få egen majoritet.

Det av riksdagspartierna som tydligt går framåt är SD, från 5,7 till 12,9 procent. Även om opinionsmätningarna inför valet indikerade en stor ökning för SD blev den något högre än prognoserna. Valu underskattade ånyo SD, men Valus resultat var ändå inte lika långt från valresultatet som TV4/Novus mätning (som hade SD på 8,3 procent). Om jag inte ser fel verkar över hälften av SD:s kandidater till riksdagsvalet komma in i riksdagen. Enligt SVT:s Valu har SD framför allt tagit väljare från M.

Det kan fortfarande ske förändringar, men enligt de siffror som finns nu får Alliansen 143 mandat, S+MP 138, S+V+MP 159 mandat, och SD 47 mandat. Det ger ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots det näst sämsta valresultatet för S sedan Sverige blev demokrati pekar allt på att Löfven får bilda regering. Men det är fortfarande inte klart hur en sådan regering kommer att se ut. Det är ovissa dagar framför oss.

I Stockholms kommun verkar det också bli ett nytt politiskt styre. Det återstår ett antal distrikt att räkna, men S+V+MP verkar tillsammans med Fi få 53 av 101 mandat. Både Fi och SD ser ut att komma in i kommunfullmäktige.

Richard Öhrvall

Nu trillar resultaten in från landet 5 837 valdistrikt. I skrivande stund har 2 140 distrikt räknats klart och rapporterats in. Det återstår fortfarande många distrikt som ska rapporteras in. Och det är inte slumpmässigt vilka distrikt som är klara med röstsammanräkningen: det går naturligtvis fortare att räkna rösterna i små distrikt och i distrikt med lågt valdeltagande. Det tar exempelvis lång tid innan Stockholms kommuns alla distrikt finns med i statistiken.

Detta gör att de hittills räknade rösterna inte kan ses som en prognos av slutresultatet. Men de distrikt som är rapporterade gör att vi kan konstatera att valdeltagandet ökar i förhållande till 2010. Det kommer dessutom att öka ytterligare när onsdagsrösterna har räknats.

Och vi kan se resultat i olika distrikt. Exempelvis att Fi är största parti i distriktet Engelbrekt 11 (Lappkärrsberget) i Stockholms kommun. Där fick Fi 17,4 procent. Distriktet är ett studentområde och Fi var mycket starka där även i vårens EU-val. I Örkelljunga 1, i Örkelljunga har SD fått 36,7 procent. Kolla själv om ditt distrikt är färdigräknat med hjälp av SvD:s karta.

 

Richard Öhrvall

Så slog klockan åtta och SVT:s vallokalsundersökning, Valu, presenterades. Resultatet är mycket likt det vi har sett i opinionsmätningar i veckan. Undantaget är möjligen att Miljöpartiet hamnade något lägre och Feministiskt initiativ något högre. Men sådana tendenser gick att urskilja i de sista mätningarna och det är inte omöjligt att det har funnits rörelser i den riktningen de sista dagarna. Valu:s resultat kring väljarströmmar antyder också sådana rörelser.

I dag har även Metro/YouGov brutit mot den tidigare traditionen att inte publicera mätningar på valdagen innan vallokalerna har stängt. Även TV4/Novus släppte en mätning innan vallokalerna hade stängt. Dessa tre mätningar ger delvis olika bilder.

SVT/Valu TV4/Novus Metro/YouGov
C 6,5 7,7 6,5
FP 6 6,8 7,2
KD 5 5,7 5,6
M 22,2 22,8 20,4
MP 71 8,1 8,6
S 31,1 30,7 29,9
V 6,6 5,2 6,5
SD 10,5 8,3 10,2
Fi 4 4,4 3,6
Övriga 1 0,3 1,5
Totalt 100 100 100
Alliansen 39,7 43 39,7
S+V+MP 44,8 44 45

 

I vissa delar är mätningarna samstämmiga: S+V+MP blir större än Alliansen, men utan att få en majoritet av rösterna. S+MP verkar däremot inte klara att bli större än Alliansen utan stöd av V. Fast i Novus mätning är skillnaden inte stor alls.

Vidare verkar det som om vi får vänta in onsdagsrösterna innan vi kan fastställa om Fi kommer in i riksdagen eller inte. Socialdemokraterna verkar göra ett av sina sämsta valresultat under svensk demokratisk historia, men ändå nå regeringsmakten. Och Moderaterna tappar rejält, men samtidigt måste man ha i åtanke att de gjorde ett väldigt bra val sist.

Sverigedemokraterna tycks gå fram starkt i ytterligare ett val. Men i det avseendet ger de olika mätningarna lite olika resultat: i Novus får de något lägre resultat.

Vilken mätning ska man då lita på? Valu har större urval och en etablerad metod. Samtidigt ska man komma ihåg att även den mätningen har en viss osäkerhet i resultaten. Det blir med andra ord en spännande kväll och förmodligen några ytterligare dagar innan vi slutgiltigt vet hur 2014 års val slutade. Och det tycks som om det kommer att bli ett besvärligt parlamentariskt läge.

Richard Öhrvall

Många förtidsröstar även i dag på valdagen, i den egna kommunen eller på annat håll. En hel del röster hinner därför inte skickas ut till vallokalerna för att räknas ikväll och ingår därmed inte i det preliminära valresultat vi får senare ikväll. Det är med andra ord mycket möjligt att en hel del spänning kommer att finnas kvar fram till den så kallade onsdagsräkningen. Dessutom får vi vänta innan vi får reda på hur personrösterna har fördelats.

Att många förtidsröstar i dag har ställt till problem på vissa håll. Exempelvis finns rapporter från  Göteborg om två timmars väntan på att få rösta. Enligt samma uppgift kommer röster att tas emot även efter att vallokalerna egentligen skulle ha stängt, dvs. klockan 20. Jag känner inte till att öppettider tidigare har förlängts på detta sätt. Det är mycket möjligt att man har valt den bästa lösningen givet den situation som har uppstått. Men det är tråkigt att det inte fanns bättre förberedelser för att hantera situationen. Det fanns tydliga tecken på att förtidsröstningen kunde bli svårhanterad.

Jag skrev i juni om att förtidsröstningen kunde bli ett problem i hösten. I 2010 års val slogs rekord i antal överklaganden. En följd av överklagandena var att valet till regionfullmäktige i Västra Götaland och valet till kommunfullmäktige i Örebro (en valkrets) fick göras om. Förhoppningsvis slipper vi något liknande i år.

Richard Öhrvall

Klockan 20.00 presenterar SVT sin valprognos baserad på vallokalsundersökningen VALU. Det är en fantastisk källa för att förstå hur olika väljargrupper röstar och varför. Undersökningen baseras på nästan 13 000 personer som tillfrågas utanför vallokaler (inklusive förtidsröstningslokaler). I vanliga opinionsmätningar är en svårighet att avgöra om en person kommer att rösta eller inte. Det är inte något problem i vallokalsundersökningar då man vet att personerna ifråga har röstat.

Men även VALU har problem med bortfall, det vill säga alla tillfrågade vill inte fylla i en enkät. Detta säger Sören Holmberg är förklaringen till att VALU hamnade snett i vårens EU-val. Holmberg tror att det kommer att gå bättre i riksdagsvalet. Men det finns en viss osäkerhet i siffrorna och träffsäkerhet har varierat mellan åren.  Det är därför mycket möjligt att vi även efter att VALU har presenterats inte har svar på alla frågor. Det kan bli en rysare med andra ord.

Även om det tycks klart att Alliansen inte blir större än S+V+MP finns det en rad andra intressanta frågor som ska besvaras: Kommer S att göra sitt sämsta valresultat under svensk demokratisk historia och ändå nå regeringsmakten? Kommer SD eller MP att bli tredje största parti? Och kommer Fi att komma in i riksdagen?

Några resultat från VALU har redan kommit ut: bland annat att 34 procent av väljarna bestämde sig under sista veckan. Men klockan 20.00 kommer alltså prognosen.

Richard Öhrvall

Det står redan klart att förtidsröstandet slår rekord i år: enligt Valmyndighetens siffror har nästan 2,5 miljoner förtidsröster inrapporterats hittills. Det är rekord både i antal och i andel av röstberättigade. Och då rapporteringen släpar efter kommer siffran att stiga ytterligare. Det är inte säkert att detta också medför ett ökat valdeltagande, då det kan bero på att just förtidsröstning har blivit mer populärt. Men det mesta tyder på att vi får ett riktigt högt valdeltagande i årets riksdagsval.

Om valdeltagandet ökar, vad kan det bero på? Det är en intressant forskningsfråga som vi tyvärr inte har några entydiga svar på. Det finns studier som tyder på att social medier kan bidra till mobilisering: om man ser att ens vänner har röstat är man mer benägen att rösta själv, enligt dessa studier. Men det krävs mer forskning kring detta. Vad vi vet är att vädret inte har någon nämnvärd betydelse i svenska val. Jag har tillsammans med Anders Sundell och Mikael Persson undersökt effekter av regn på valdeltagande i svenska val och inte hittat några sådana effekter. Vi har även studerat effekter av solsken och inte hittat några sådana heller. Vi svenskar röstar oavsett väder.

Vad medför ett högt valdeltagande? Redan 1937 fastslog Herbert Tingsten i sin bok Political Behaviour att ett högt valdeltagande innebär ett jämlikt valdeltagande. För något år sedan fick jag, tillsammans med statsvetarna Mikael Persson och Maria Solevid, tillfälle att testa om Tingstens tes fortfarande håller. Vi jämförde då 2010 års val till regionfullmäktige i Västra Götaland med omvalet 2011. Vid det ordinarie tillfället var valdeltagandet 80,6 och i omvalet 44,1 procent. Och det lägre valdeltagandet var också mindre jämlikt: skillnaderna i röstningsbenägenhet var större i omvalet sett efter inkomst, utbildning, ålder, med mera (läs mer här). Tingstens test håller fortfarande.

Vi kan se samma samband i riksdagsval. Exempelvis har det ökande valdeltagandet i de två senaste riksdagsvalen inneburit ett mer jämlikt valdeltagande – bland förstagångsväljare har valdeltagandet ökat dubbelt så mycket som i övriga åldersgrupper (läs mer här). Ett argument för högt valdeltagande är alltså att det medför ett mer jämlikt valdeltagande. Och om olika grupper har olika åsikter innebär det även att valresultatet bättre återspeglar väljarnas preferenser.

Om vi nu får ett riktigt högt valdeltagande i årets riksdagsval, vad innebär det för valresultatet? I ett färskt blogginlägg hos Politologerna visar statsvetaren Mikael Persson att ett högre valdeltagande i 2010 års val hade gynnat de rödgröna partierna. Om samma mönster gäller även i höstens val kan ett högt valdeltagande innebära ett större stöd för partierna till vänster på den politiska skalan.