Annons
X
Annons
X

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

Under sommaren lade jag ut en serie kartor över riksdagspartiernas stöd i olika valdistrikt i Stockholm i 2010 års val. Om du kollar äldre inlägg här i bloggen hittar du kartor och beskrivningar för respektive parti och en bakgrundsbeskrivning går att finna här. En del läsare har hört av sig och efterfrågat ett bildspel med dessa kartor. Jag hoppas att nedanstående bildspel motsvarar det önskemålet (det kan behövs installation av Flash för att se bildspelet).

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

Den 27 augusti inleddes förtidsröstningen i 2014 års val till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige. På Valmyndighetens webbsida kan man hitta närmaste förtidsröstningslokal. Där presenteras även statistik över mottagna förtidsröster. Tyvärr har Valmyndigheten, precis som i vårens EU-val, valt att presentera siffrorna på ett lite missvisande sätt. På deras webbsida framstår det som om antalet förtidsröster är betydligt lägre än i 2010 års val. Det stämmer dock inte.

Problemet är att inrapporteringen av förtidsröster tar lite tid och statistiken släpar därför efter. Detta gör att jämförelser med 2010 blir missvisande om man inte väntar några dagar för att alla förtidsröster ska hinna rapporteras in. Den första dagen med förtidsröstning 2010 kom det in 73 399 röster. Den första dagen inför årets val har det enligt Valmyndighetens siffror kommit in 73 859 röster. En liten ökning med andra ord. Sett till andel av de röstberättigade är det dock en minskning. Men förmodligen kommer siffran att justeras uppåt lite ytterligare under de kommande dagarna.  Vi får helt enkelt avvakta lite innan vi kan försöka göra en prognos över valdeltagandet baserat på förtidsröstningen, men det förefaller som om det även i år är populärt att rösta i förtid.

I Sverige har vi en lång tradition av förtidsröstning. Den inleddes redan 1940. Då var det få som förtidsröstade. Detta eftersom endast de som av särskilda skäl var förhindrade att rösta i vallokal tilläts för­tidsrösta. Denna mer restriktiva hållning gällde fram till 1969 års riksdags­beslut om att röstning på annat håll än i vallokal inte skulle begränsas i onödan och 1982 utökades möjligheterna till förtidsröstning ytterligare.

Dessa förändringar ledde till att förtidsröstandet ökade från 14 procent av de röstande 1970 till 37 procent 1985. Därefter sjönk andelen förtidsröstare till knappt 30 procent i 2002 års val. En förklaring till nedgången var att det var Posten som hanterade förtidsröstningen, och allt färre hade anledning att besöka postkontor och dessutom lades många postkontor ned. I valen 2006 flyttades ansvaret för förtidsröstningen till kommunerna. I stället för att poströsta fick väljare nu bege sig till bibliotek, kommunhus och andra lokaler. Efter reformen skrev jag, tillsammans med statsvetarna Henrik Oscarsson och Stefan Dahlberg, en rapport om förtidsröstning (finns tillgänglig gratis här). Vi fann att reformen gav en bättre tillgänglighet vad gällde möjligheterna för väljarna att förtidsrösta, och att bättre tillgänglighet ger ett något högre valdeltagande (även om effekten är mycket liten).

 

Andel som förtidsröstar i riksdagsval, 1940 – 2010

fortid_over_tid

 

Efter att kommunerna har tagit över förtidsröstningen har andelen förtidsröstare ökat. Framför allt ökade andelen kraftigt i 2010 års val. Även i vårens EU-val var förtidsröstning populärt: 35,7 procent av dem som röstade gjorde det i förtid. Det mesta talar för att vi får se en stor andel förtidsröster även i höstens val.

Richard Öhrvall

Röstningen i höstens val är redan i full gång. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att ge ett litet valtips: kolla valsedlarna! För att kloka beslut ska fattas i de politiska församlingarna är det viktigt att bra kandidater väljs in. För väljarna är det därför intressant att veta om partiet har en laguppställning bestående av bra kandidater. Samtidigt kan detta vara svårt att veta för många väljare, då de inte känner till partiernas kandidater (även om viss hjälp ges genom t.ex. SVT:s Valkompass och Kandidatkollen).

En annan viktig aspekt är antalet namn på valsedeln. För att ett parti ska kunna besätta de mandat som de erhåller i ett val krävs att de har minst lika många kandidater. I 2010 års val var det 12 978 platser i landets kommunfullmäktigen som stod på spel, men nio av dessa platser tillsattes inte. Miljöpartiet lyckades inte tillsätta två av de mandat som de fick och Sverigedemokraterna misslyckades tillsätta sju av sina mandat. Detta alltså för att de hade för få nominerade kandidater i förhållande till hur många mandat de vann i valet.

Dessa tomma stolar gällde endast vid själva valtillfället. Dessutom lämnar många invalda politiker sina mandat innan mandatperiodens slut. Då tillfaller mandatet i stället någon annan av partiets kandidater. Men om det inte finns fler nominerade kandidater att tillgå får stolen helt enkelt stå tom. Partierna kan inte nominera nya kandidater efter valet. Följden av tomma stolar är att väljarna inte längre har politiska representanter som motsvarar utfallet i valet. 

Problemet med tomma stolar förekommer framför allt i kommunfullmäktige.  I dag står 82  stolar tomma  i landets kommunfullmäktigen. Det är i synnerhet Sverigedemokraterna som har många tomma stolar (71 stycken). Detta hänger samman med partiets stora framgångar i 2010 års val. De ökade från 280 mandat i 144 kommuner 2006 till 612 mandat i 246 kommuner 2010 (se mer här). Dessutom har avhoppen varit större bland Sverigedemokraternas ledamöter än för andra partier, vilket delvis hänger samman med att de hade många nya kandidater utan erfarenhet av kommunpolitik (se även Gissur Erlingssons blogginlägg om SD:s avhopp). Sammantaget har det gjort att kandidaterna på många håll inte var tillräckligt många. Övriga partier som i dag har tomma stolar är Miljöpartiet (6), Vänsterpartiet (2), Kristdemokraterna (1), Moderaterna (1) och Svenskarnas parti (1).

Till den ovanstående beskrivningen ska läggas att väljarna själva kan nominera kandidater via valsedeln. Det är detta som brukar benämnas den fria nomineringsrätten. Om partierna inte har någon valsedel i det aktuella valet eller om partiet har valt att inte låsa sin valsedel kan väljare nominera kandidater genom att skriva till namn på valsedeln. Om valsedeln är låst står det på valsedeln ”Du kan inte personrösta på fler än en eller någon annan kandidat än de som står nedan”, men om den inte är låst står det ”Du kan personrösta genom att sätta ett kryss för den kandidat du helst vill ska bli vald eller genom att skriva till ett namn på valsedeln”. Lite förvirrande kallas det att ”anmäla” sina kandidater när man låser valsedeln (läs mer hos Valmyndigheten).

Den fria nomineringsrätten medför att personer mot sin vilja kan nomineras och väljas in för partier som de inte sympatiserar med. För väljarna innebär det dessutom att de i de fall då partierna inte har låst valsedeln inte vet vilka kandidater som de röstar på. I sådana fall kan andra väljare lägga till kandidater på valsedeln, vilket gör att någon annan än du tänkt dig sedan blir den folkvalda representant som du har hjälpt till att röstat fram (se t.ex. det här). Vallagskommittén har föreslagit att samtycke måste inhämtas från nominerade kandidater; ett förslag som kan träda i kraft till 2018 års val (se proposition 2013/14:48). Det löser problemet med ofrivilliga kandidaturer, men då förslaget tillåter att samtycke inhämtas så sent som fredagen innan valdagen löser lagändringen inte helt problemet med att väljarna har svårt att veta vilka som kan bli invalda när de röstar på ett parti som inte har låst sin valsedel.

Om det är viktigt för dig att det finns en folkvald som representerar dina åsikter är mitt tips alltså att för det första försäkra dig om att partiet ställer upp med en valsedel i det aktuella valet. För det andra studera valsedeln för att se att det finns tillräckligt med nominerade kandidater för att fylla tänkbara mandat och kommande avhopp. Och om du vill undvika risken att rösta fram någon du inte vill ska bli vald är det värt att kontrollera om valsedeln är låst (det gäller i synnerhet valsedlar med få kandidater).

Richard Öhrvall

Under kampanjen inför 2012 års amerikanska presidentval inträffade något ovanligt: en statistiker fick en framträdande roll! Nate Silver var personen bakom de valprognoser på bloggen 538 som alla tvingades förhålla sig till (namnet på bloggen kommer av de 538 elektorer som väljs och som sedan formellt sett utser USA:s president). Då prognoserna tydligt pekade mot ett återval av Obama ägnade många konservativa debattörer kraft åt att misskreditera Silver och hans beräkningar. Det visade sig dock att Silver fick rätt: han prickade in rätt vinnare i USA:s samtliga 50 delstater och även i Washington DC.

Det bör i sammanhanget nämnas att det inte är fullt så imponerande som det kan låta för den som är oinsatt i amerikansk politik. I de flesta delstater är ingen större tvekan om huruvida republikanernas eller demokraternas kandidat ska vinna. Det är ett fåtal delstater där det är extra jämnt och de avgör i regel presidentvalet. Nate Silver var heller inte ensam med hitta rätt vinnare i alla delstater. Många andra lyckades med samma bedrift, som exempelvis statistikerna Drew Linzer och  Simon Jackman, (för en genomgång av hur lyckosamma de olika prognosmakarna var, se här). Men det var Nate Silver som fick den stora uppmärksamheten. Gawker gav honom epitetet Chief wizard of USA och Jon Stewart beskrev honom som Lord and God of the algorithm.

Nate Silver har visserligen inte någon akademisk utbildning till statistiker, men då han arbetar med statistiska metoder och skriver om statistik är det naturligt att han också kallas statistiker (vissa elaka tungor skulle säga att han även ser ut som en statistiker). Som så många andra sifferintresserade i USA är Silver mycket intresserad av baseboll, vilket också har bidragit till hans karriär. Intresset för statistik och baseball gjorde att han utvecklade en prognosmodell för hur väl baseballspelare skulle lyckas med sina karriärer. Modellen var framgångsrik och han lyckades senare att sälja den. Därefter intresserade han sig för politik och inför 2008 års presidentval lanserade han sajten 538 där valprognoser presenterades. Även de var lyckosamma och inför 2012 års val flyttade sajten till New York Times och fick därmed än större genomslag. År 2013 köptes 538 av ESPN och har i dag utvecklats till en sajt som täcker all möjlig journalistik som tar sin utgångspunkt i data och statistik.

Det är inte förvånande att svenska tidningar och tv-kanaler har funderat på om något liknande skulle kunna vara möjligt i Sverige.  Jag har flera gånger blivit tillfrågad vid ett antal tillfällen kring detta (exempelvis i Axess). Själv anser jag att behovet inte är lika stort i Sverige då opinionsmätningarna brukar ge en god bild av opinionsläget inför val. Dessutom är förhållandena annorlunda i Sverige, vilket gör det extra svårt med prognoser, exempelvis genom många partier, en 4-procentspärr och taktikröstning. Å andra sidan kan man invända att vi i Sverige har väldigt mycket statistik av god kvalitet som skulle kunna användas för att ge mer träffsäkra prognoser.

Nate Silver hade dessutom redan visat sig vara bra på prognoser innan han fick sitt stora publika genombrott. Det är svårt att nå trovärdighet utan ett track record. Har vi då några aspiranter som kan nå en liknande roll i kommande svenska val? Tja, det finns i alla fall några som vågar sig på valprognoser inför höstens riksdagsval.

Doktoranden i statistik Måns Magnusson och datajournalisten Jens Finnäs har tillsammans lanserat sajten Botten Ada, Där ges olika prognoser för hur det kommer att gå för olika partier i höstens val. Måns och Jens ska ha en eloge för den fina sajten och för att de tydligt redovisar den osäkerhet som det enligt deras modell finns i de redovisade skattningarna. Dessutom finns all kod bakom prognoserna tillgänglig för den som vill studera modellen eller utveckla den vidare. Enligt de prognoser som ligger ute på sidan nu är det 76 procents sannolikhet att  S, MP och V får egen majoritet, det vill säga blir större än Alliansen och SD tillsammans. Att S, MP och V blir större än Alliansen är enligt Botten Ada över 95 procent. Enligt prognosen kommer S att gå framåt något och SD backa något i förhållande till nuvarande opinionsläge. Det är lite oväntat då S brukar göra dåliga valspurter och SD brukar underskattas i opinionsmätningar.

Även doktoranden i statsvetenskap Daniel Walther vid Umeå universitet har via sin blogg Trefyranio lagt ut valprognoser inför höstens riksdagsval. Hans prognos ger en än större sannolikhet, 88 procents chans, att S, MP och V får egen majoritet.  Omvänt är den uppskattade sannolikheten att SD blir vågmästare 12 procent. De konfidensintervall som Daniel presenterar för sina skattningar är mycket små och betydligt mindre än motsvarande för Botten Ada. Det är svårt att utläsa exakt från de grafer som ligger på Trefyranio, men prognosen från juni verkar skatta valresultatet för KD till 3,7 procent plus/minus en halv procentenhet. För mig förefaller det osannolikt precist givet att det var mer än tre månader före valdagen, och det är svårt att bedöma dem då inte någon utförlig metodredovisning ges.

Ytterligare en prognos har tagits fram av statsvetardoktoranden och bloggkollegan Anders Sundell. På bloggen Sundells siffror hos DN går det att finna hans prognos. Den skiljer sig från de ovan nämnda då den inte baseras på opinionsmätningar utan på den genomsnittliga inflationen och förändringen av arbetslösheten under mandatperioden. Inspirationskällan är en prognosmodell av Douglas A Hibbs där amerikanska val förutspås med hjälp av tillväxt i disponibel inkomst  och amerikanska dödsfall i krig under mandatperioden. Det kan i sammanhanget nämnas att Nate Silver i sin bok The signal and the Noise sågar Hibbs modell. Anders har dock en poäng i att sådan modell kan säga mer om varför det går som det går i valen. Samtidigt bygger det på att modellen är förhållandevis korrekt och kan predicera valresultat väl. Jag själv har lite svårt att förstå varför nivån på inflationen och förändringen av arbetslösheten ska ha sådan förklaringskraft och att en så pass enkel modell inte leder till att variablerna fångar upp andra aspekter. Men för den som är mer intresserad finns en mer ingående förklaring av modellen i en artikel av Anders tillsammans med statsvetaren Michael S. Lewis-Beck (kan laddas ned här).

I vilket fall, med den modellen landar Anders i en prognos som ger Alliansen en röstandel på 49,7 procent. Det skulle innebära att de går framåt och får egen majoritet. Anders garderar med en annan prognos baserad på Sifos maj-mätning. Den prognosen ger 43,4 procent för Alliansen. Ett betydligt sämre resultat än i den första prognosen, men ändå betydligt bättre än det rådande opinionsläget och än i de två tidigare nämnda prognosmodellerna.

Det finns naturligtvis en rad andra prognoser inför höstens val. Exempelvis har statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har förklarat att han är säker på att KD kommer att åka ut (se t.ex. här). Ulf Bjereld, också professor i statsvetenskap, har lämnat tipset att C blir Alliansens vinnare. De är dock tips som inte är baserade på några modeller och även om de skulle visa sig vara korrekta är det svårt att veta vad det säger om framtida prognoser.

Om vi ser till de tre prognosmakarna som utgår från modeller så har de prognoser som åtminstone delvis avviker från varandra. Även om ett valresultat bara är ett test av dessa modeller kan höstens val i alla fall visa om det verkar sannolikt att någon av prognosmakarna är något på spåren. Med en lyckad prognos kanske någon av dem kan ikläda sig rollen som en svensk Nate Silver inför 2018 års val.

Richard Öhrvall

Under de senaste veckorna har det varit en omfattande diskussion om vem som kommer att regera Sverige och med vilket stöd vid olika tänkbara valresultat. En del debattörer verkar helt ha glömt bort att minoritetsregeringar är ett normaltillstånd för den svenska demokratin. Ytterligare förvirring har orsakats av en förändring av  regeringsformen som har skett sedan föregående val, vilken innebär att om en statsminister inte avgår efter riksdagsvalet ska förtroendet för honom eller henne prövas av riksdagen senast två veckor efter att den samlats.

I all denna förvirring är det skönt att det finns statsvetare som Lars Davidsson som kan reda ut dessa frågetecken. I ett inlägg på statsvetarbloggen Politologerna  förklarar han vad som gäller och beskriver den praxis som åtminstone tidigare har tillämpats i riksdagen och som underlättar för minoritetsregeringar att få igenom sina förslag. Du hittar Lars Davidsson inlägg här.

För en vecka sedan lanserades även en ny statsvetarblogg, Om makt och politik. I ett inlägg på den bloggen ger Torbjörn Bergman ytterligare information kring vad som gäller när en regering ska utses efter höstens val. Inlägget, som är på engelska, hittar du här.

Richard Öhrvall

Ett populärt inslag vid de senaste valen är de valkompasser som framför allt olika tidningar erbjuder (SvD:s valkompass hittar du här). De har ungefär samma upplägg: du svarar på ett antal frågor och får därefter reda på hur väl dina åsikter överensstämmer med de politiska partiernas ställningstaganden.

Det är naturligtvis en hel del godtycke bakom ett sådant test. Hur många frågor ska behandla miljön och hur många ska beröra brott och straff? Dessutom försöker konstruktörerna av sådana valkompasser hitta frågor där partierna skiljer sig åt, vilket gör att även frågor som av väljarna och politikerna anses vara mindre viktiga kan komma med. En fråga som ofta brukar komma med gäller om monarkin ska avskaffas, men man kan diskutera om frågan verkligen är relevant. Även om Socialdemokraterna har med avskaffandet av monarkin i sitt partiprogram har de, trots att de suttit vid makten under större delen av 1900-talet, inte gjort mycket för att bli av med kungahuset. Jag har svårt att tro att monarkin kommer att avskaffas under kommande mandatperiod oavsett hur det går den 14 september.

Till detta kommer svårigheter med att väga ihop svaren på de olika frågorna och sedan hitta vilket parti som ligger närmast dessa svar. Inför valet 2010 blev detta alldeles galet i TT:s valkompass, som många tidningar använde sig av. Den viktning som man använde sig av var felkonstruerad och det fick konstiga följder, bland annat blev det nästan var omöjligt att komma närmast Socialdemokraterna (av testets 25 frågor var det bara 5 där det ens var möjligt att svara på så vis att man kom närmare S än V).. Detta avslöjades av bloggaren Jesper Räftegård och sajten Makthavare. Kompassens konstruktörer ville dock inte erkänna att något fel hade begåtts (se här och här). Men SvD och andra som hade publicerat kompasserna uppmärksammade kritiken och en reviderad version togs till slut fram.

Årets valkompasser verkar, såvitt jag kan bedöma, inte dras med några liknande problem (fast det vore välkommet med större transparens kring hur de fungerar). Och även om testerna av förklarliga skäl blir en förenkling av politiken, kan ändå valkompasserna ge vägledning för väljare. Om inte annat kan de ge en ingång för väljarna när de senare ska sätta sig in mer i partiernas politik.

Valkompasserna är populära. Mer än var fjärde väljare gör sådana partitester. Den uppgiften kommer från de valundersökningar som SCB genomför tillsammans med Göteborgs universitet. Enligt analyser som Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet har gjort är det framför allt unga och politiskt oerfarna väljare som använder sig av valkompasser. Även om det finns brister med dessa partitester och, som Henrik har påpekat, åsiktsöverensstämmelse inte är allt, kan de för dessa grupper ändå ge en viss vägledande information.

En annan form av valkompass har tagits fram av SVTPejl (de har även en ny kompass för landstings- och kommunval). Där matchas dina svar mot svaren från kandidater i riksdagsvalet för de olika partierna. Hampus Brynolf (mannen bakom bland annat Twittercensus) har använts sig av SVT:s data och gjort en egen variant på detta – Kandidatkollen, där kan du se hur pass väl de olika kandidaternas svar stämmer överens med det åsikterna hos de partier som de representerar.

Ett roligt grepp, som tyvärr har tagits på lite för stort allvar av en del. DN slog upp stort att vissa kandidater enligt Kandidatkollen ligger närmare andra partier än det parti som de representerar. Då valkompasser är en förenkling av politiken är detta inte något konstigt. Detta skulle snarare kunna ses som en indikation på att SVTPejl:s valkompass inte riktigt lyckas matcha frågesvar mot parti. Tyvärr finns det en risk för att kandidater i kommande val inte kommer att våga uppge åsikter som avviker från partilinjen i rädsla för att bli uthängda och ifrågasatta. Frågan är om vi vill ha den likriktningen.

Till sist vill jag varmt rekommendera ytterligare ett partitest: SvD:s roliga test av vilken historisk politiker du är mest lik, är det månne Jarl Hjalmarsson eller Birgitta Dahl?

Richard Öhrvall

DN debatt föreslår organisationen Svenskar i världens ordförande Michael Treschow att utlandssvenskar ska utgöra en egen valkrets i riksdagsval. Som det ser ut i dag räknas deras röster i det valdistrikt de tillhörde när de senast var folkbokförda i Sverige. I debattartikeln skriver Treschow att en kvarts miljon utlandssvenskar var röstberättigade i riksdagsvalet 2010. Jag vet inte var den siffran kommer ifrån. Enligt Valmyndigheten var det omkring 150 000 röstberättigade utlandssvenskar.

Jag är även osäker kring var Treschow har fått uppgiften om att mindre än en femtedel av utlandssvenskarna röstade. Enligt SCB:s valdeltagandeundersökning var det omkring 31 procent som röstade. Och mig veterligen finns ingen annan undersökning av detta. Fast för artikelns budskap spelar detta mindre roll; utlandssvenskarna är många och en liten andel av dem röstar.

Alla utlandssvenskar räknas inte in bland de röstberättigade. Det är svårt att veta exakt hur många utlandssvenskar som det finns. Svenska myndigheter har av förklarliga skäl inte koll på om alla svenska medborgare som har lämnat landet fortfarande är vid liv. Enligt en rapport av Folke Johansson vid Göteborgs universitet är utlandssvenskarna omkring 450 000.

Utlandssvenskar har haft rösträtt sedan 1968 års riksdagsval (de har inte rösträtt i val till landstings- eller kommunfullmäktige). Fram till och med 1994 års riksdagsval krävdes att de begärde att de skulle ingå i röstlängden för att de skulle betraktas som röstberättigade. Då var de röstberättigade utlandssvenskarna en betydligt mindre grupp; i valet 1994 var de knappt 22 000. Från och med 1998 tas svenska medborgare som flyttar utomlands automatiskt upp i röstlängden för 10 år framåt. En röst räknas som en anmälning till röstlängden och gör att de tas med i ytterligare 10 år, och så vidare. Detta har gjort att antalet röstberättigade utlandssvenskar ökat markant (se sid 26-27 här för utveckling över tid). Förändringen gav även ett litet bidrag till det minskade valdeltagandet i 1998 års val (då valdeltagandet som sagt är mycket lägre bland utlandssvenskar än bland övriga röstberättigade).

Tolkningen är mycket välvillig: en röst från en utlandssvensk som inte är upptagen i röstlängden räknas som en anmälan till röstlängden och rösten räknas därför. Detta gör att det exakta antalet röstberättigade inte är känt förrän efter valet.

Treschows förslag om en särskild valkrets för utlandssvenskar skulle förmodligen ge ett större intresse för den gruppen i valrörelsen, vilket också är syftet med förlaget. Det är ett förslag väl värt att diskutera. Om det skulle genomföras bör även frågan om vilka utlandssvenskar som ska tas upp i röstlängden diskuteras mer ingående. Det nuvarande systemet där personer tas upp i 10 år är godtyckligt. Med nuvarande system spelar det mindre roll, men om antalet mandat för en valkrets för utlandssvenskar ska fastställas finns det anledning att fundera mer kring om nuvarande ordning är den mest lämpliga.

För oss som är nördigt intresserade av valstatistik skulle Treschows förslag ha ytterligare en fördel – vi skulle veta hur utlandssvenskarna röstar. I dag blandas deras röster med andra röster och vi har ingen möjlighet att särskilja dem. Vi vet över huvud taget mycket lite om utlandssvenskar – varför har de lämnat Sverige, vad tycker de om Sverige och har de för avsikt att återvända? I syfte att råda bot på den bristande kunskapen kommer SOM-institutet i Göteborg att i år genomföra en särskild undersökning av utlandssvenskar. Nästa år kommer vi förhoppningsvis att veta mer om utlandssvenskar, bland annat hur de väljer att rösta i höstens riksdagsval.

Richard Öhrvall

Jag har i sommar lagt ut en serie kartor som illustrerar var i Stockholm respektive riksdagsparti har sina relativt sett starka och svaga fästen. Sådana kartor syftar till att visa just det relativa stödet i olika geografiska områden. De lämpar sig dock inte för jämförelser mellan partier. Detta då en viss röstandel kan motsvara ett väldigt bra resultat för ett litet parti, samtidigt som samma andel kan motsvara ett mycket dåligt resultat för ett stort parti.

Som en liten avslutande bonus på min serie av Stockholmskartor har jag därför tagit fram en karta som visar skillnaden i stöd för de två block som fanns i 2010 års riksdagval. Jag har helt enkelt räknat ut differensen i procentenheter mellan andelen som röstade på Alliansen (C+FP+KD+M) och andelen som röstade på något av de rödgröna partierna (S+V+MP).

I kartan har jag delat in valdistrikten i 7 kategorier. Mittenkategorin, som jag har definierat som ett jämnt valresultat, innebär en skillnad mellan blocken på +/- 20 procentenheter. Om vi antar att inga andra partier fick några röster motsvarar detta valdistrikt där ena blocket fick 60 procent av rösterna och det andra fick 40 procent, eller valdistrikt där valresultat är jämnare. Det är en förhållandevis frikostig definition av ett jämnt läge, men det gör att valdistrikt där övervikten åt endera hållet är stor framträder tydligt. Totalt sett var det 188 av Stockholms 503 valdistrikt som enligt denna definition hade ett jämnt valresultat i 2010 års riksdagsval.

De övriga kategorierna motsvarar en övervikt på 20-30, 30-40 och 40 eller mer procentenheter för något av blocken. En övervikt på 40 procentenheter för ett av blocken är en mycket stor övervikt. Ändå var det 139 valdistrikt där Alliansen hade en sådan övervikt och 43 där de rödgröna partierna hade det. I kartan nedan framgår hur Stockholms valdistrikt fördelar sig efter denna indelning (klicka på kartan för en större bild).

Den läsare som följt mina tidigare inlägg med kartor för respektive parti är nog inte förvånad över det starka stödet för Alliansen på Östermalm, Norrmalm, Kungsholmen och Bromma. Eller det stora stödet för de rödgröna partierna i Tensta, Rinkeby, Rågsved, Kärrtorp och Bagarmossen. Och så vidare. Förhoppningsvis kan den här kartan i kombination med de tidigare kartorna ge en bra bild av hur Stockholm ser ut politiskt. För den som är intresserad har jag tidigare gjort en motsvarande karta för hela landet, vilken går att finna här.

Block_red

Richard Öhrvall

Sommarens följetong med kartor över partiers valresultat i Stockholm har i dag nått fram till det sista av riksdagspartierna, Sverigedemokraterna (för introduktion till serien se här). I 2010 års riksdagsval fick Sverigedemokraterna 3,2 procent av rösterna i Stockholms kommun. Det är en mindre andel än i riket totalt (5,7 procent).

Om vi ser till Stockholms 503 valdistrikt så varierade stödet för Sverigedemokraterna mellan 0,4 och 9,8 procent.  Starkast stöd har SD i Yttre västerort, i Vällingby och Hässelby. På andra sidan av fördelningen hittar vi de valdistrikt där SD fick minst stöd. Det är en blandning av valdistrikt i olika delar av kommunen. De tre valdistrikt där SD fick minst stöd finns i Bromma, Karlberg och Tensta.

Riksdagsval 2010, Stockholms kommun, Sverigedemokraterna

Störst stöd % Minst stöd %
Vällingby 5 Grimsta V 9,8 Västerled 15 Ålsten S 0,4
Hässelby 1 Hässelby Strand V 9,2 Matteus 15 Karlberg S 0,5
Hässelby 7 Hässelby Gård N 9,2 Spånga 13 Tensta mellersta 0,5

 

I kartan nedan illustreras Sverigedemokraternas stöd i riksdagsvalet 2010, i Stockholms kommun och efter valdistrikt (klicka på kartan för en större bild). Distrikten har delats in i fem likstora grupper, eller kvintiler, efter stödet för SD.  Den första kvintilen består med andra ord av den femtedel distrikt där SD fick minst stöd. I kartan har dessa distrikt fått en mörkgrå färg. Den andra kvintilen har fått en ljusgrå färg. De följande tre kvintilerna har fått olika nyanser av orange – starkare nyans ju starkare stöd för SD.

Det är värt att poängtera att kartan illustrerar SD:s relativt sett starka fästen. Det vara bara 131 av Stockholm 503 valdistrikt där SD fick ett stöd som var över 4 procent. Det är de 100 valdistrikt som ligger i den femte kvintilen (den starkaste färgnyansen) och ytterligare 31 distrikt i den fjärde kvintilen (näst starkaste nyansen)

Kartan visar att SD har ett starkare stöd i Stockholms ytterområden än i innerstan. Även om det finns undantag är det framför allt i Yttre Västerort, Västra och Östra Söderort som SD har sina starka fästen.

SD_red

Richard Öhrvall

Sommarens följetong med kartor över valresultat i Stockholm börjar närma sig slutet (för introduktion till serien se här). Vi har i dag kommit till Vänsterpartiet. I 2010 års riksdagsval fick Vänsterpartiet 7,4 procent av rösterna i Stockholms kommun. Det är en större andel än i riket totalt (5,6 procent).

Om vi ser till Stockholms 503 valdistrikt så varierade stödet för Vänsterpartiet mellan o,5 och 18,7 procent.  Starkast stöd har V i Östra söderort, i Kärrtorp, Bagarmossen och Skarpnäck. Svagast stöd har V i Bromma och på Östermalm.

Riksdagsval 2010, Stockholms kommun, Vänsterpartiet

Störst stöd % Minst stöd %
Skarpnäck 9 Kärrtorp Ö 18,7 Hedvig Eleonora 8 Hedvig Eleonora C 0,5
Skarpnäck 24 Bagarmossen V 17,9 Oscar 10 Karlaplan N 0,6
Skarpnäck 20 Skarpnäcks Gård SV 17,6 Västerled 14 Höglandet 0,6

 

I kartan nedan illustreras Vänsterpartiets stöd i riksdagsvalet 2010, i Stockholms kommun och efter valdistrikt (klicka på kartan för en större bild). Distrikten har delats in i fem likstora grupper, eller kvintiler, efter stödet för V.  Den första kvintilen består med andra ord av den femtedel distrikt där V fick minst stöd. I kartan har dessa distrikt fått en mörkgrå färg. Den andra kvintilen har fått en ljusgrå färg. De följande tre kvintilerna har fått olika nyanser av rött – starkare nyans ju starkare stöd för V.

Kartan ger visar ett mönster som i viss mån liknar vad vi tidigare såg för Socialdemokraterna. Vänsterpartiet har, i likhet med Socialdemokraterna, framför allt sina starka fästen i Yttre Västerort och i Västra och Östra Söderort. Men det finns skillnader mellan partier, exempelvis är det många valdistrikt på Södermalm som tillhör den femtedel av distrikten där V är som starkast.

Det bör dock understrykas att kartorna visar var partierna är jämförelsevis starka. I alla Stockholms valdistrikt förutom ett hade Socialdemokraterna ett större stöd än Vänsterpartiet. Undantaget är valdistriktet ”Engelbrekt 11 Universitetet Ö”, vilket är ett studentområde intill universitetet (och som på kartan är den röda lilla fläcken på Östermalm). Där hade V knappt två tiondels procent större stöd än S.

V_red