Annons
X
Annons
X

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

I dag är det Kristdemokraternas dag i Almedalen och jag har därför tagit fram ett par diagram som illustrerar partiets resultat i EU-valet 2014. På det hela taget gick partiet framåt med 1,3 procentenheter till 5,9 procent. Resultatet innebar att partiet behöll ett mandat i Europaparlamentet. Av dem som röstade på partiet valde hela 48,9 procent att lägga en personröst på förstanamnet Lars Adaktusson. Med undantag för ett småparti (Socialistiska välfärdspartiet) var det rekord i EU-valet 2014.

Om vi ser till resultaten på kommunnivå så finner vi att KD hade starkast stöd i Gnosjö och Mullsjö. Det var dock inte dessa kommuner som partiet gick fram mest i förhållande till 2009 års val, utan det var i Öckerö, Vilhelmina och Årjäng. KD gick fram i hela 280 av landets 290 kommuner. Av de 10 kommuner där partiet backade var det i Götene som tillbakagången var störst, 1,3 procentenheter. Svagast stöd hade dock KD i Bräcke kommun (2,0 procent).

ep_KD_2009_2014_red

Går vi ned på valdistriktsnivå hittar större variationer. Valdistrikt är det geografiska område som tillhör en vallokal. Totalt sett fanns det 5 837 valdistrikt i 2014 års EU-val. Ett genomsnittligt valdistrikt har 1261 röstberättigade. Då valdistrikten är mycket mindre än kommunerna är det inte förvånande att variationerna är större där. Det finns sju valdistrikt där KD inte fick några röster alls. Största stödet fick KD i valdistriktet Åstol i Tjörns kommun. Där fick KD 51,4 procent av rösterna. Det var det enda valdistrikt där KD fick en majoritet av rösterna.

Om man studerar stödet för KD på en karta framträder tydliga geografiska skillnader. I kartan nedan har jag delat in dessa valdistrikt i fem likstora grupper (så kallade kvintiler) efter hur starkt stöd KD hade i dem (klicka på kartan för större bild). Den femte gruppen, som alltså innehåller de 20 procent av distrikten där KD hade starkast stöd, fångar även den in en stor variation: från 7,7 till 51,4 procents stöd för KD.

Fram träder ett mönster som vi känner igen från tidigare val: ett starkt stöd för KD i bland annat Småland och Norrlands inland (se karta för 2010 här). Det förra är knappast någon överraskning (märks kanske även på dialekten på en del ledande företrädare) och det senare är kanske inte heller så förvånande, åtminstone inte för den som har läst Torgny Lindgrens fantastiska bok Norrlands Akvavit. Vi hittar även ett starkt stöd för KD i ett valdistrikt i Kiruna kommun. Det är valdistriktet Kiruna nordost där 15,4 procent röstade på KD. Anledningen är att distriktet rymmer byn Kuttainen där många är laestadianer och lever enligt traditionella värderingar.

KD

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

Jag har tidigare bloggat om nedgången i stöd för Socialdemokraterna sedan 1982. I riksdagsvalet 1982 fick Socialdemokraterna 45,6 procent av rösterna. Partiet nådde även ett bra resultat i valen till kommunfullmäktige, 45,5 procent. Med anledning av att det är Socialdemokraternas dag i Almedalen fick det mig att fundera på hur många kommuner partiet nådde egen majoritet 1982 och om något annat parti också lyckades med det.

Efter att ha studerat valstatistiken har jag funnit att i hela 105 kommuner nådde Socialdemokraterna egen majoritet i kommunfullmäktige 1982. Det enda andra partiet som nådde egen majoritet i någon kommun var Moderaterna och det var i Danderyd. Efter valet 2010 var situationen annorlunda. Socialdemokraterna har fortfarande egen majoritet i en del kommuner men i betydligt färre, 26 stycken för att vara exakt. Moderaterna har å sin sida majoritet i två kommuner: Vellinge och Lomma. Dessutom har Vänsterpartiet egen majoritet i Fagersta. Tiderna har onekligen förändrats.

1982_2010

Richard Öhrvall

Som jag har skrivit tidigare var det svenska valdeltagandet i årets EU-val jämförelsevis högt. Totalt sett deltog 51,1 procent av de röstberättigade. Det är högre än i något tidigare EU-val och även högre än i EU totalt sett. Ökningen jämfört med 2009 var 5,5 procentenheter. Det finns dock betydande skillnader mellan olika kommuner, både vad gäller valdeltagande 2014 och förändring i förhållande till 2009.

I topp och botten hittar vi samma kommuner 2009 och 2014. Lägst var valdeltagandet i Haparanda (33,9 procent) och högst i Danderyd (69,0 procent). I diagrammet nedan redovisas förändringen i valdeltagande mellan EU-valen 2009 och 2014, varje punkt i diagrammet motsvarar en av Sveriges 290 kommuner (klicka på diagrammet för en större bild). Det är bara fem kommuner där valdeltagandet sjönk, och av dem är det endast tre där nedgången är större än marginell: Mörbylånga, Borgholm och Avesta. Vad har dessa tre kommuner gemensamt? Jo, de hade alla tre kommunala folkomröstningar i samband med 2009 års val. I ett tidigare blogginlägg har jag visat att det gjorde att valdeltagandet steg rejält i dessa kommuner 2009. Då de inte hade någon folkomröstning 2014 är det inte förvånande att valdeltagandet föll tillbaka. Nedgångarna är dock betydligt mindre än uppgångarna 2009.

ep_vd_2009_2014_red

I övriga 285 kommuner steg alltså valdeltagandet. Mest steg det i Bromölla, Essunga, Älvdalen, Höganäs och Skellefteå. Uppgången i dessa kommuner är mellan 12 och 18 procentenheter. Förklaringen till uppgången är åter folkomröstningar. Fyra av de fem kommunerna hade en lokal folkomröstning samtidigt med EU-valet. Undantaget är Älvdalens kommun. Valdeltagandet där var näst lägst 2009, så det fanns utrymme för en ökning, men jag vet inte riktigt varför den blev så kraftig 2014. Kanske någon klok läsare som vet?

Det var ytterligare två kommuner som hade folkomröstning i samband med EU-valet 2014: Värmdö och Surahammar. I Värmdö ökade valdeltagandet med 8 procentenheter, vilket alltså är över snittet. I Surahammar var dock ökningen endast 1,5 procentenheter, vilket gör att kommunen hör till dem med minst ökning. Måhända var det så att frågan i folkomröstningen inte lockade. Den gällde nedläggningen av Virsboskolans högstadium. Ökningen i valdeltagande var lite större i valdistriktet Virsbo, men den var även där under genomsnittet, bara 4,9 procentenheter. Folkomröstningar kan alltså hjälpa till att dra upp valdeltagandet i EU-val, men det gäller att frågan intresserar väljarna.

Skillnaden i valdeltagande mellan olika kommuner är olika i olika val. I riksdagsvalet 2010 var valdeltagandet högt i nästan alla kommuner. Variationen var betydligt större större i EU-valet 2014, vilket framgår av nedanstående diagram (spridningen är större horisontellt än vertikalt). Detta är ett ytterligare exempel på ett viktigt resultat inom statsvetenskapen: ett högre valdeltagande tenderar att ge ett mer jämlikt valdeltagande. I viss mån är det enkel aritmetik; om valdeltagandet är tillräckligt högt måste det vara i högt i alla delgrupper av större storlek. Men sambandet tycks gälla mer generellt.

ep_vd_2010_2014_red

Om vi går ned på valdistriktsnivå är variationen i valdeltagande än större. Valdistrikt är den minsta geografiska enheten vid val och utgör det område som hör till en vallokal. I 2014 års val var antalet valdistrikt 5 837 stycken. Lägst var valdeltagandet i distriktet med de fantasifulla namnet Södertälje 55, där röstade endast 20,9 procent av de röstberättigade. De tio valdistrikt med lägsta valdeltagandet ligger alla i Södertälje, Stockholm eller Malmö. Och de är alla valdistrikt som har över 50 procent utrikes födda bland de röstberättigade. Högst var valdeltagandet i distriktet Bromma 18 Södra Ängby i Stockholm. I toppen finns även ett antal andra valdistrikt i Bromma.

ep_valdel_2014_dist

Richard Öhrvall

Det är över en månad sedan 2014 års val till Europaparlamentet avgjordes. Trots detta har Europaparlamentets webbsida med valresultat ännu inte uppdaterats med slutgiltig statistik över valdeltagandet. Där ligger fortfarande uppgifter från den 25 maj. Det är trist då vi vet att dessa siffror ska justeras. Där visas exempelvis ett valdeltagande på 48,8 procent för Sverige, men den slutgiltiga andelen röstande blev 51,1 procent. Inte heller EU:s statistikmyndighet Eurostat verkar, såvitt jag kan se, ha uppdaterade siffror. Jag vet inte orsaken till detta, men det ser inte bra ut.

Om vi ändå utgår från de preliminära siffror över valdeltagandet som finns tillgängliga hamnade valdeltagandet för EU totalt sett på 43,1 procent. Det innebär en marginell ökning med en tiondels procent i förhållande till 2009 års val. Det fanns på vissa håll förhoppningar om att Europaparlamentets starkare roll i och med Lissabonfördraget och tydligare kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande skulle öka intresset att delta. Så blev alltså inte fallet, utan valdeltagandet blev på ungefär samma nivå som vid föregående val.

Om vi ser till de enskilda medlemsländerna så steg det svenska valdeltagandet för andra valet i rad. Valet 2014 var även andra EU-valet i rad där det svenska valdeltagandet är högre än valdeltagandet i EU totalt sett. Andelen röstande var störst i Belgien och i Luxemburg, båda hade ett valdeltagande på 90 procent. En förklaring till det höga valdeltagandet är att det är röstplikt i dessa länder. Belgien hade dessutom nationella och regionala val på samma dag som EU-valet. Lägst var valdeltagandet i Slovakien, endast 13 procent.

ep_vd_2014

Om vi jämför valdeltagandet 2009 och 2014 kan vi se några länder där förändringen var särskilt stor. Mest sjönk valdeltagandet i Lettland, närmare 24 procentenheter. I 2009 års val steg valdeltagandet i Lettland mest i hela EU, men 2014 sjönk det till en ny bottennivå. Näst mest sjönk valdeltagandet i Cypern, över 15 procentenheter. I jämförelse med 2004 års val har valdeltagandet där sjunkit från 73 till 44 procent. Det medlemsland där valdeltagandet steg mest var Litauen, från 21 till 45 procent. Huvudförklaringen till detta ligger i att presidentval hölls på samma dag.

I övriga medlemsländer är förändringarna i valdeltagande mellan 2009 och 2014 mer modesta. Av 27 medlemsländer (Kroatien var inte medlem 2009) är det 17 där valdeltagandet sjönk och 10 där det steg.

ep_vd_2009_2014

 

Det svenska valdeltagandet har alltså en stigande trend och vi tillhör numera de länder som har ett förhållandevis högt deltagande. Samtidigt är vi fortfarande ett av de länder med störst skillnad i valdeltagande mellan EU-val och nationella val. Och mycket tyder på att valdeltagandet i år fick en extra skjuts av att vi har riksdagsval i höst. Så kommer det inte att se ut vid nästa EU-val 2019. Om man ser till andra länder kan ett sätt att höja valdeltagandet vara att samtidigt anordna något annat val. Exempelvis har Danmark haft folkomröstningar samtidigt med de två senaste EU-valen. Så om det finns någon fråga där politikerna känner att de vill inhämta folket åsikt (och det inte är alltför brådskande) verkar våren 2019 vara ett utmärkt tillfälle.

Richard Öhrvall

Häromdagen skrev jag om hur öppna data kan hjälpa till att avslöja oegentligheter och korruption. Genom att släppa datamaterial fritt kan även felaktigheter upptäckas och förhoppningsvis rättas till. Ett bra exempel på detta kommer från det danska valet till Europaparlamentet. Samtidigt med EU-valet genomfördes även en folkomröstning i Danmark. Frågan gällde dansk anslutning till EU:s patentdomstol.

Den danska organisationen Open Knowledge Danmark bestämde sig för att undersöka sambandet mellan andelen röster på partier som förespråkade ett Nej i folkomröstningen och andelen Nej-röster i folkomröstningen. Hypotesen var att det skulle finnas ett samband mellan dessa andelar när valresultat i olika valdistrikt studerades. Med valdistrikt avses det geografiska område som tillhör en vallokal.

Mycket riktigt hittade de ett tydligt samband: i distrikt där partier som förespråkade ett Nej fick ett stort stöd var också andelen Nej-röster i folkomröstningen större. Men ett valdistrikt avvek kraftigt.

election_denmark

 

Open Knowledge Danmark skrev om det märkliga, avvikande valdistriktet på sin blogg och på Twitter, och de vände sig till ansvariga myndigheter för att få det märkliga resultatet bekräftat. Det visade sig att resultatet var felrapporterat: någon hade blandat ihop Ja- och Nej-röster i distriktet. Felet rättades efter att det hade upptäckts (läs mer om händelsen här).

I det här fallet spelade felet mindre roll för resultatet i folkomröstningen. Men exemplet visar hur öppna data möjliggör för utomstående att kontrollera och analysera datamaterial (och även hur mycket lättare det är att upptäcka fel i datamaterial om man visualiserar det i ett diagram). När det gäller valstatistik är det extra viktigt att datamaterial är tillgängliga i en form som lämpar sig för vidare analys. Svenska Valmyndigheten gör detta på ett bra sätt. Den som vill analysera det svenska valet till Europaparlamentet i jakt på eventuella konstigheter hittar data här.

Richard Öhrvall

För den som är intresserad av att analysera data är det minst sagt intressanta tider: kraftfulla datorer kostar en bråkdel av vad de kostade för bara några år sedan, de mest kvalificerade statistikprogrammen är gratis och utmärkta kursböcker och webbkurser finns också fritt tillgängliga. Redan för fem år sedan skrev New York Times om hur dataanalytiker fängslats av statistikprogrammet R som har öppen källkod och distribueras gratis. Sedan dess har populariteten för R bara ökat, inte minst vid amerikanska universitet och stora, dataintensiva företag som exempelvis Google. Det finns dessutom en rad andra konkurrerande och kompletterande program som även de är gratis.

Nätkurser, eller MOOC (Massive Open Online Coursers) som de också kallas, har också vuxit explosionsartat. Via plattformar som exempelvis Coursera, edX och Udacity kan man utan kostnad gå kurser med lärare från några av världens främsta universitet. Många av dessa kurser ger kunskaper kring hur datamaterial kan analyseras, men kursutbudet innefattar självfallet även mycket annat. De svenska universiteten har inte riktigt hängt med i utvecklingen, trots att distansutbildningar har funnits länge. Men även här händer saker. I höst startar fyra utbildningar från Karolinska Institutet via edX (läs mer och anmäl dig här).

Om man trots studier av böcker och genomgångna kurser kör fast i dataanalysen finns olika webbsidor där man kan ställa frågor, som exempelvis Cross Validated och Stack Overflow. Utan att få någon ersättning mer än i form av äran, ägnar skarpa hjärnor mycket tid åt att besvara frågor som rör allt från det triviala till det intrikata.

Till detta ska läggas att allt mer data släpps fritt. Stora internationella organisationer låter i allt högre grad personer ladda ned deras insamlade eller sammanställda datamaterial för att själva analysera. Många svenska myndigheter strävar också efter att ha öppna data. Utvecklingen har skyndats på genom EU:s PSI-direktiv. PSI står för ”public sector information” och syftet med direktivet är att göra offentliga handlingar (och därmed även data) mer tillgängliga för att de ska kunna vidareutnyttjas.

Utvecklingen kan ses som demokratisk: genom att göra utbildning, verktyg och datamaterial fritt tillgängliga öppnas möjligheter för flera att studera samhället i olika avseenden. I detta finns en kraft som myndigheter och organisationer kan utnyttja. Exempelvis har Världsbanken gjort data över upphandlingar av projekt tillgängliga och uppmanat andra att analysera materialet för att finna eventuella konstigheter och tecken på korruption (läs mer här). Svenska Sida har tagit steg i samma riktning med sin webbsida OpenAid. Förhoppningsvis kommer fler svenska myndigheter och organisationer att ta efter. Och varför inte utlysa ett stort pris till den medborgare som i datamaterialen upptäcker något otillbörligt?

Richard Öhrvall

Valdeltagandet i det svenska EU-valet 2014 slog rekord: valdeltagandet hamnade på 51,1 procent, vilket är en ökning med 5,5 procentenheter i förhållande till 2009 års val. Om vi jämför med bottennoteringen 2004 var det nästan 1,2 miljoner fler personer som röstade 2014. Även förtidsröstandet slog rekord. Av de röstberättigade var det 18,2 procent som röstade i förtid. Det kan jämföras med 13,8 procent 2009 och 9,6 procent 2004.

förtidsröst_eup_tot

Om i stället sätter förtidsrösterna i förhållande till det totala antalet röster var förtidsrösterna 35,7 procent  av de avgivna rösterna 2014. Det innebär även det en ökning med 5,5 procentenheter i jämförelse med 2009.

förtidsröst_eup_av_roster

Förtidsröstning har även blivit allt mer populärt i övriga svenska val. I 2010 års val förtidsröstade 39,4 procent, vilket var en ökning med 7,7 procentenheter i förhållande till 2006 års val. Från och med valen 2006 ligger ansvaret för förtidsröstningen hos kommunerna. Tidigare låg det ansvaret hos Posten AB, men i takt med att postkontoren försvann blev det ett allt sämre ordning. Efter reformen skrev jag, tillsammans med statsvetarna Henrik Oscarsson och Stefan Dahlberg, en rapport om förtidsröstning (finns tillgänglig gratis här). Vi fann att reformen gav en bättre tillgänglighet vad gällde möjligheterna för väljarna att förtidsrösta, och att bättre tillgänglighet ger ett något högre valdeltagande (men effekten är i sammanhanget mycket liten).

Vårens EU-val indikerar att förtidsröstning kan bli än mer populärt i höstens val än tidigare. Det ställer krav på att röstmottagningen fungerar väl. Efter 2010 års val kom det in ovanligt många överklaganden. Den instans som behandlar överklaganden av allmänna val heter Valprövningsnämnden. Det är den enda instans som man kan vända sig till  och deras beslut kan inte överklagas. Sedan nämnden inrättades år 1975 och fram till och med 2010 års val har den tagit emot 400 överklaganden. Över hälften av dessa kom efter 2010 års val. De gällde alla tre typer av val och även skilda delar av valen. De 117 överklaganden som avsåg riksdags­valet rörde 21 av de 29 valkretsarna, och de 92 överklag­anden som gällde landstings- och kommunfullmäktigeval rörde 10 landsting och 36 kommuner.

I ett kapitel i SOM-rapporten Omstritt omval (kan laddas ned här) argumenterar statsvetaren Jan Teorell för att det myckna förtidsröstandet utgör huvudförklaringen till det stora antalet överklaganden efter 2010 års val. Jag är inte helt övertygad om det då ökningen av överklaganden var så stor, men att det åtminstone utgör en delförklaring förefaller vara klart. Ett ökat förtidsröstande 2014 sätter därmed kommunernas arrangemang av röstmottagningen på prov. I sammanhanget är det bra att man har fått öva under vårens EU-val. Men höstens val är en betydligt större prövning: dels är valdeltagandet betydligt högre, dels är det tre val som äger rum samtidigt.

Richard Öhrvall

Nu inleds fotbolls-VM i Brasilien. Vid första anblick är kanske inte kopplingen mellan statistik och fotboll, eller annan idrott, så tydlig. Statistiker har inte ett rykte om sig att vara stora atleter. När jag häromdagen tänkte köpa en statistikbok på en nätbokhandel fick jag ett tips om att en bok om att ”alla behöver träning” vore ett bra komplement till de statistiska formlerna.

Skärmklipp

Men även om statistiker kanske inte är de bästa idrottarna, så har statistiken en viktig roll i idrotten. Kopplingen mellan statistik och idrott fick stor uppmärksamhet i och med boken Moneyball av Michael Lewis, vilken även blev en succé som film. Den bygger på en verklig händelse och handlar om Billy Beane (spelad av  Brad Pitt), en general manager i baseball som inser att statistik kan användas för att hitta undervärderade spelare. Metoden att använda statistik för att analysera spelare, så kallad sabermetrics, tillämpas numera av alla stora baseballklubbar. Genom statistiska metoder kan bättre beslut fattas. I filmen ges exempel på hur klubbarna tidigare kunde utvärdera unga talanger med omdömen som: ”He’s got an ugly girlfriend. Ugly girlfriend means no confidence.”

Även inom fotbollen har statistiken fått allt större betydelse. I en väldigt intressant artikel i Financial Times ges en bra beskrivning av utvecklingen. När årets engelska mästare, Manchester City, år 2008 köptes av ett investmentbolag i Abu Dhabi (med kopplingar till den kungliga familjen) var en av de första åtgärderna att anställa ett stort antal dataanalytiker. Andra storklubbar låg då redan långt före. Arsenals manager Arsene Wenger är en stor tillskyndare av statistik. En milstolpe var 1996 då man började att samla in mer ingående data från engelska fotbollsmatcher. För att kunna göra effektiva analyser krävs bra data. Nyligen kunde man läsa om att tyska fotbollsspelare har burit särskilda sensorer som samlar in detaljerad data som sedan kan analyseras för att utveckla spelet.

Fast det krävs mer än data. För att fatta korrekta beslut krävs bra analyser och att  man vet vilka mått som man ska använda sig av. Enligt uppgifter berodde Alex Fergusons försäljning av försvararen Jaap Stam 2001 på en misstolkning av statistiken. Som på så många andra områden börjar mängden data kring fotboll bli så pass omfattande att det gäller att välja vilka mått som är av vikt (vilket också är det roliga med dataanalys). Analyser har visat att de mått som man intuitivt kan tänka sig vara viktiga, som löpsträcka under match, antal tacklingar, osv., inte är speciellt bra variabler att slänga in i modeller för att bedöma spelare och lag. Mer värdefulla variabler är i stället  antal löpningar i hög hastighet och passningar till rätt adress (i synnerhet sådana passningar framåt, se även den här artikeln).

En av de dataanalytiker som tidigt var intresserad av att analysera baseballmatcher var Nate Silver. Han utvecklade en modell vid namn PECOTA för att utvärdera baseballspelare. Senare sålde han modellen och gick vidare till att analysera politiska val. Genom bloggen FiveThirtyEight nådde han berömmelse för sina träffsäkra prediktioner i amerikanska presidentval. I 2008 års val förutspådde han rätt vinnare i 49 av 50 delstater och i 2012 års val i alla 50. Nu har bloggen vuxit och Nate gör prediktioner kring det mesta, inklusive årets fotbolls-VM. Och ska vi tro honom så har Brasilien 88 procents chans att vinna öppningsmatchen mot Kroatien och 45 procents chans att vinna hela mästerskapet.

Richard Öhrvall

I förra veckan skrev jag ett blogginlägg om riksdagsspärrar med anledning av matematikern Johan Wästlunds debattartikel på SvD:s Brännpunkt. Nu har även statsvetarna Johan Hellström och Simon Mattis skrivit ett svar på Brännpunkt. Då spärrar verkar fånga ett viss intresse vill jag passa på att skriva ytterligare ett inlägg i ämnet.

Det som har debatterats på sistone är alltså spärren på 4 procent för att ett parti ska få komma in i riksdagen. När det gäller val till landstingsfullmäktige är motsvarande spärr 3 procent. Men när det gäller val till kommunfullmäktige finns ingen spärr. Det ger dock inte samma effekt för kommunfullmäktige som en slopad spärr för riksdagen skulle få. Detta då antalet mandat är betydligt färre i kommunfullmäktige. Ju färre mandat, desto större andel röster måste ett parti erhålla för att kunna få ett av dessa mandat. Hur stor andel röster som krävs för att få mandat beror även på hur övriga röster fördelas på övriga partier.  Tabellen nedan kommer från Vallagskommitténs delbetänkande och ger exempel för olika antal partier och mandat (a avser minsta andel röster för att det ska vara möjligt att få mandat och b avser minsta andel röster som garanterar mandat). Som framgår av tabellen kan spärren vara ganska hög, och den går inte att exakt förutsäga i förhand.

mandat

Genom en förändring i kommunallagen har minsta möjliga mandat för ett kommunfullmäktige sänkts till 21. Det finns ingen övre gräns för antalet mandat, utan det kan kommunen själv bestämma (det ska dock vara ett udda antal). Däremot finns det en nedre gräns som beror på antalet röstberättigade i kommunen. Om de är 8 000 eller färre är minsta antal mandat 21, över 8 000 och upp till och med 16 000 är minsta antal 31, över 16 000 och upp till och med 24 000 är minsta antal 41, över 24 000 och upp till och med 36 000 är minsta antal 51, och är antalet röstberättigade över 36 000 är minsta antal mandat 61. Ett undantag är Stockholms kommun: det står uttryckligen i kommunallagen att fullmäktige där ska ha 101 mandat.

Genom att det inte finns något tak kan kommunerna i viss mån påverka hur stor andel röster som krävs för att nå mandat i kommunfullmäktige. Men de kan påverka detta i än högre grad genom dela in kommunen i valkretsar. En valkrets kan ha så få som 15 mandat. Som framgår av tabellen ovan ger det en förhållandevis hög naturlig spärr mot små partier. För att få valkretsindela krävs, om inte synnerliga skäl föreligger, att en kommun har fler än 6 000 röstberättigade. Om det finns fler än 24 000 som är röstberättigade, eller om kommunfullmäktige har 51 eller fler mandat, fullmäktige, måste kommunen delas in i valkretsar.

Som forskaren Olle Folke har visat har valkretsindelningar påverkat mandatfördelningar i tidigare val till kommunfullmäktige. I det tidigare nämnda delbetänkandet från Vallagskommittén föreslås bland annat att utjämningsmandat ska införas i kommunfullmäktigeval. Detta skulle motverka effekten av valkretsindelningar och medföra att små partier lättare skulle nå representation i kommuner som har en sådan indelning. Kommittén föreslår i stället att en ny spärr för att få mandat införs i val till kommunfullmäktige och att den spärren sätts till 3 procent i valkretsindelade kommuner och 2 procent i övriga kommuner.

Detta är ett besynnerligt förslag. Som framkommer i delbetänkandet förlorar valkretsindelningen en stor del av sin betydelse om utjämningsmandat införs. Kommittén föreslår därför att inga kommuner ska vara tvungna att införa valkretsindelning, utan att de ska vara frivilligt att införa det för de kommuner som har 36 000 röstberättigade eller fler. På så vis får dessa kommuner en möjlighet att justera spärren genom att införa eller avskaffa en valkretsindelning. Det är visserligen en mindre möjlighet till manipulering än vad som är fallet i dag då vi inte har utjämningsmandat (och inget i närheten av de möjligheter som finns i USA och andra länder som inte har samma proportionella valsystem som vi har). Men det är ändå konstigt att möjligheten ges. Det rimliga borde vara en enhetlig spärr för alla landets kommunfullmäktigen.

Richard Öhrvall

Det hör inte till vanligheterna med en debatt kring valsystemets utformning. Exempelvis ledde inte Vallagskommitténs slutbetänkande som kom i våras till några större reaktioner. Detta trots att kommitténs förslag var förhållandevis långtgående och innehöll delar som skulle må bra av att debatteras (se dock inlägg på forskarbloggen Politologerna här och här). Men i veckan väcktes en debatt till liv då matematikern Johan Wästlund på SVD:s Brännpunkt förespråkade att spärren vid riksdagsval bör slopas.

Det är en intressant tanke. Det är ingalunda givet att det ska finnas en spärr som hindrar små partier från att komma in i riksdagen, och det är inte heller givet att en eventuell spärr ska ligga på 4 procent som i dag. Wästlund för fram ett antal argument för sin sak. Tyvärr innehåller debattartikeln många påståenden utan någon hänvisning till empiri eller forskning. Exempelvis, enligt Wästlund ”tyder mycket på att spärren kanaliserar förnyelsen i riksdagen till just missnöjes- och extremistiska partier”. Exakt vad det är som tyder på det är minst sagt oklart. Vidare så menar han att det är möjligt att spärren hjälpt Sverigedemokraterna att komma in i riksdagen. Hur den mekanismen skulle fungera är också höljt i dunkel. Detta i synnerhet då Sverigedemokraterna långt tidigare än 2010 fått en andel röster som skulle ha gett dem mandat om det inte vore för spärren vid 4 procent.

Det förefaller framför allt vara två argument som Wästlund lutar sig mot. Det första är att en slopad spärr kan ge ett högre valdeltagande och en ”ökad demokrati”. Det är möjligt att valdeltagandet skulle öka, men det är en av flera tänkbara hypoteser. I artikeln framförs inget stöd för att så skulle bli fallet. Man kan även tänka sig att en sämre fungerande riksdag till följd av ett stort antal partier skulle leda till mindre intresse för riksdagsval och i förlängningen en sjunkande valdeltagande. Min gissning är att en avskaffad spärr skulle ha en mycket begränsad effekt på valdeltagandet. Huruvida det skulle leda till ”ökad demokrati” beror på hur man väljer att definiera demokrati.

Det andra argumentet är att det finns en risk att ett politiskt block får en majoritet av rösterna, men inte en majoritet av mandaten då något parti i det vinnande blocket faller under riksdagsspärren. Det är ett hypotetiskt scenario som inte har inträffat och inte förefaller vara sannolikt att göra det i höst. Men det förtjänar att tas på allvar. Samtidigt bör det understrykas att vi i Sverige röstar på partier och inte på partiblock. Det är fullt möjligt att vissa väljare hellre skulle se andra samarbeten. Det är även helt fritt för partierna att formera andra allianser efter valdagen. Och de rödgröna partier som Wästlund diskuterar är inte något uttalat politiskt block i dag.

Min personliga uppfattning är att en slopad spärr skulle riskera att leda till sämre effektivitet i riksdagen. Och effektivitet är också ett värde. I riksdagsvalet 2010 hade utan en spärr även Piratpartiet och Feministiskt initiativ kommit in. I valet 2006 hade dessutom Sveriges Pensionärers Intresseparti fått mandat. Och detta är med nuvarande system. Om spärren skulle slopas skulle sannolikt fler rösta på olika småpartier och än fler partier komma in. Exempelvis fanns i det polska valet 1991 inte någon spärr och till parlamentets andra kammaren (Sejmen) valdes 29 partier in. Ni kan tänka er vilka komplicerade regeringsförhandlingar det kan bli om det finns otaliga tänkbara koalitioner. För att inte tala om hur långa partiledardebatterna skulle bli med 29 partier.