Annons

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

Nu är partiernas valsedlar till höstens fastställda. Kommande inlägg här på 312 kommer att analysera dem närmare. Men innan vi ger oss in på sådana övningar kan det vara värt att rekapitulera det rådande läget. En aspekt värd att studera i dessa sammanhang gäller jämställdheten i de folkvalda församlingarna. Av dem som valdes in i riksdagen 2010 var 45,0 procent kvinnor. Det innebar en tillbakagång i förhållande till 2006 års val med 2,3 procentenheter.

Om vi ser till de senast 30 åren (sedan valet 1982) har andelen kvinnor i riksdagen ökat med nästan 18 procentenheter. En särskilt stor ökning skedde i samband med 1994 års val. Då bidrog hotet om en kvinnolista att framför allt Socialdemokraterna ökade andelen kvinnor på sina valsedlar (läs mer om det valet här). Det som också har hänt under tidsperioden är att andelen kvinnor bland valda riksdagsledamöter har blivit större än motsvarande andel bland nominerade kandidaterna. Det är alltså inte längre så att kvinnor missgynnas i steget där ledamöter väljs bland nominerade kandidater. Däremot kan man fundera varför det inte är fler kvinnor bland de nominerade kandidaterna.

kv_sv_nom_valda

Hur står sig då dessa 45 procent i ett internationellt perspektiv? Rätt bra visar det sig. Detta enligt statistik från Inter-Parliamentary Union (IPU). Det är en organisation som sammanställer uppgifter kring parlament, bland annat om könsfördelningar (se hela listan här). Enligt deras statistik hamnar Sverige på en fjärde plats när det gäller andel kvinnor i parlament (för länder med flera kammare avser uppgifterna den andra (lägre) kammaren). Före på topplistan hamnar Rwanda, Andorra och Kuba (listan inkluderar inte bara demokratier). Rwanda är det enda land som har haft en majoritet kvinnor i sitt parlament. De tillämpar en form av kvotering som gör att 30 procent av platser ska gå till kvinnor, men det är alltså betydlig fler kvinnor som tar plats än så. I tabellen nedan redovisas topplistor vad gäller andelen kvinnor i parlamentet för åren 2014 och 2004. Jämförelsen mellan åren visar på en ökning på de flesta håll, dock inte i Sverige.

Topp 10. Andel kvinnor i parlamentet, 2014 och 2004

2014 2004
1 Rwanda 63,8 1 Rwanda 48,8
2 Andorra 50,0 2 Sverige 45,3
3 Kuba 48,9 3 Danmark 38,0
4 Sverige 45,0 4 Finland 37,5
5 Sydafrika 44,8 5 Nederländerna 36,7
6 Seychellerna 43,8 6 Norge 36,4
7 Senegal 43,3 7 Kuba 36,0
8 Finland 42,5 8 Belgien 35,3
9 Ecuador 41,6 9 Costa Rica 35,1
10 Belgien 41,3 10 Österrike 33,9


Statistiken blir mer överskådlig i en karta. En sådan karta presenteras nedan där en mörkare, grön färg indikerar en större andel kvinnor i parlamentet (klicka på den för en större bild). Värt att notera är bland annat att USA endast har 18,3 procent kvinnor i kongressen. Detta gör att de hamnar på plats hundra på en rankningslista med totalt 186 länder. Och följaktligen har de en ljus färg på kartan. I USA:s senat är det inte mycket bättre: 20 av 100 senatorer är kvinnor. Det har dock skett förändringar. I det amerikanska satirprogrammet The Daily Show var senatorn Elizabeth Warren nyligen gäst. Hon berättade då att de hade fått bygga ut damtoaletten i senaten. Tydligen var den inte alls dimensionerad för 20 kvinnliga senatorer. 

kv_parl_ipu_2

 

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

Det är nu endast en månad kvar till vallokalerna öppnar och vi får välja representanter till Europaparlamentet. Fast utlandssvenskar kan redan nu skicka brevröster. Och vi här i Sverige kan förtidsrösta från och med den 7 maj. Men till själva valdagen, då vi får reda på hur rösterna fördelas, är det alltså en månad.

I år är ett så kallat supervalår (ja, jag vet att många av er är trötta på den beteckningen, men håll ut). För första gången har vi val till Europaparlament, riksdag, landstings- och kommunfullmäktige (312 val!) samtidigt. Om man som jag har ett brinnande intresse för val och statistik är 2014 därför extra intressant. Och det gäller att njuta – om inte mandatperioderna ändras kommer det att dröja ända till år 2034 innan vi har ett nytt supervalår.

Att det här valåret är speciellt medför att det finns en hel del frågor som blir särskilt intressanta. När det gäller vårens Europaparlamentsval är det framför allt tre frågor, utöver själva valresultatet, som väcker mitt intresse. Den första frågan gäller valdeltagandet: Kommer valdeltagandet i 2014 års svenska EUP-val att bli högre än tidigare år? Valdeltagandet har varit lågt i tidigare svenska EUP-val, både i jämförelse med andra EU-länder och i förhållande till övriga svenska val.

När statsvetaren Simon Hix besökte Stockholm i förra veckan pekade han på att det finns skäl som talar såväl för som emot ett ökat valdeltagande i 2014 års Europaparlamentsval om vi ser till hela EU. Ser vi till Sverige så ökade valdeltagandet i senaste EUP-valet 2009 med 7,7 procentenheter till 45,5 procent. Även om det var en betydande ökning är det fortfarande med svenska mått mätt ett lågt valdeltagande. Som jämförelse var valdeltagandet i 2010 års riksdagsval 84,6 procent. Det finns åtminstone två faktorer som talar för ett ökat valdeltagande i årets EUP-val. För det första är valdagen är något tidigare i år än tidigare år. Årets valdagen är som sagt den 25 maj, tidigare år har valdagen varit början av juni. Även om slutet av maj inte heller är någon idealisk tidpunkt är det i alla fall bättre än början av juni då skolavslutningar och mycket annat konkurrerar om uppmärksamheten. För det andra kan man tänka sig att höstens riksdagsval hjälper till att höja valtemperaturen redan i vårens EUP-val (även om vi inte sett så mycket av det än).

En andra fråga gäller om de stora partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – kommer att göra lika dåliga val som vid tidigare EUP-val. Det är inget unikt för Sverige, utan stora partier och partier i regeringsställning tenderar att göra relativt sett dåliga resultat i EUP-val. Omvänt har andra partier gjort jämförelsevis bra resultat i EUP-val. I svenska EUP-val finns sådana exempel i form av Miljöpartiet 1995 (17,2%), Vänsterpartiet 1999 (15,8%) och Folkpartiet 2009 (13,6%). Och ett par nya partier har fått starkt stöd och erhållit mandat i EUP-val, nämligen Junilistan 2004 (14,5%) och Piratpartiet 2009 (7,1%). Inget av dessa två partier har dock lyckats få tillnärmelsevis lika starkt stöd i därpå följande riksdagsval. Och Junilistan tappade sina mandat i Europaparlamentet i och med 2009 års val. Kommer något nytt parti att göra ett bra EUP-val och komma in i Europaparlamentet? Mer generellt kan min andra fråga formuleras som: kommer valresultatet i EUP-valet 2014 mer likna ett riksdagsval? Med det menar jag om valresultatet kommer vara i linje med det allmänna opinionsläget och mer likt hur det hade sett ut om det varit riksdagsval. 

En illustration av hur EUP-val skiljer sig från riksdagsopinionen ges i nedanstående diagram. Där redovisas hur det gick i EUP-valet 2009 i förhållande till hur folk skulle rösta i ett riksdagsval i maj samma år, det vill säga strax innan EUP-valet. Den senare uppgiften kommer från SCB:s Partisympatiundersökning (PSU). Där är varken Piratpartiet, Feministiskt initiativ eller Junilistan särredovisade, utan de ingår i gruppen ’Övriga’, men som framgår hade de betydligt större stöd i EUP-valet än i den allmänna opinionen kring ett hypotetiskt riksdagsval. Det framgår även av diagrammet att det framför allt var Moderaterna och Socialdemokraterna som fick betydligt sämre resultat i EUP-valet än det stöd som de samtidigt hade i opinionen gällande ett eventuellt riksdagsval. 

En tredje fråga gäller: hur kommer resultaten i EUP-valet påverka valrörelsen inför höstens riksdagsval? En del av den frågan gäller vilka resultat som krävs för att Socialdemokraterna och Moderaterna med trovärdighet kan säga att deras resultat EUP-valet innebar en framgång. Som framgår av diagrammet nedan så skulle även en rejäl ökning i förhållande till 2009 års val ändå kunna innebära ett betydligt sämre resultat än i föregående riksdagsval. Det är osäkert hur media kommer att beskriva en sådan situation, och man kan tänka sig att de olika partiernas pressfolk kommer att vilja förmedla skilda bilder.

Naturligtvis finns det en lång rad andra frågor som också är av intresse att studera i samband med årets 312 val, och jag kommer att ta upp mycket annat här i bloggen. Men de tre frågor som jag har lyft fram här hör till de åtminstone jag tycker känns lite extra spännande. Och snart får vi veta hur det går. Bara en månad kvar.

Richard Öhrvall

DN Debatt skriver Widmalm, Widmalm och Persson att mycket tyder på att ”’utvärderingssamhället’ skenat och allt oftare leder till försämrad service”. Argumentationen går ut på att för många aktörer granskar olika delar av välfärden och att anställda inom olika delar av välfärden ägnar alltför stor del av sin tid åt dokumentation och administration. Detta sägs ha lett till att ”försämra verksamheter som en gång kan ha fungerat bra” och lösningen består i att i högre grad lita på de anställda. Även om forskarna i fråga antagligen har vissa poänger delar jag inte deras övergripande slutsats. Jag menar i stället att  mer och förbättrad utvärdering av välfärden vore önskvärd.

I artikeln hävdas att alltför många aktörer ägnar sig åt utvärderingar av välfärden. Som exempel tas utbildning; artikelförfattarna skriver att ”där granskas våra lärare och skolor bland annat via kommunal revision, SCB, Statskontoret, Riksrevisionen, ESO, utredningsväsendet, Skolverket, IFAU, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och nu senast en ny myndighet för skolforskning”. Det kan tyckas vara många aktörer, men de har lite olika roller: vissa har inte något granskande uppdrag och flera av dem har inte något specifikt uppdrag att granska just utbildningssektorn (även om de kan göra det om de anser det vara befogat). Det är möjligt att det vore att föredra med något färre aktörer, men artikelförfattarna är inte tydliga med vilka aktörer de anser vara överflödiga.

Det är även möjligt att Widmalm, Widmalm och Persson har rätt i att anställda i välfärden ägnar för mycket tid åt ”oskäliga uppgifter”. De framför visserligen ingen empiri till stöd för det argumentet, men liknande kritik har framförts från andra håll. Det är dock inte självklart att överdriven administration tillkommer på grund av krav från oberoende utvärderare, utan sådana krav kan mycket väl komma inifrån de utförande organisationerna. För de anställda är det kanske av underordnad betydelse, men om man vill förändra situationen är det en avgörande skillnad.

I artikeln hävdas även att utvärderingssamhället i förlängningen lett till skandalerna vid Försäkringskassan och specifikt anklagelserna om att de har försökt eftersöka den källa som har förmedlat uppgifter till massmedia. De senare anklagelserna avser dock ett lagbrott och argumentationen om att det är ett resultat av för mycket utvärderingar är i alla fall för mig otydlig. Dessutom kan man invända att just skandalerna vid Försäkringskassan kan ses som ett exempel på att granskningar behövs snarare än motsatsen.

Även om Widmalm, Widmalm och Persson kan ha en poäng i att många anställda inom välfärden ägnar för mycket tid åt administration och för lite tid åt sina kärnuppgifter, så tycker jag att deras kritik hamnar snett. Ett grundläggande problem är att de förändringar som har skett inom svensk välfärd under de senaste årtiondena inte har utvärderats tillräckligt. Privata utförare har blivit allt vanligare inom olika delar av den offentliga välfärden. På vissa håll har förändringen varit betydande. Samtidigt var den övergripande slutsatsen i SNS-antologin Konkurrensens konsekvenser av Hartman (red.), som syftade till att studera vad konkurrens inom välfärdsområdet har inneburit,  att ”kunskapsläget inom många områden är anmärkningsvärt begränsat”. I antologins avslutande kapitel efterfrågas mer utvärderingar och det konstateras att ”bristen på systematisk uppföljning och utvärdering [är] anmärkningsvärd”.

Jag tycker att det vore önskvärt om reformer genomfördes med en tanke kring hur de på bästa sätt kan utvärderas. Bland forskare finns önskemål att i högre grad använda experiment för att med större säkerhet kunna uttala sig om reformers effekter (se Daunfeldt och Fölster). Det kan exempelvis handla om att vissa, slumpmässigt utvalda personer får ta del av en reform. De personer som inte blir valda utgör då en kontrollgrupp. Eller så kan en reform först introduceras i slumpmässigt valda delar av landet. På så vis är det lättare för forskare och andra berörda att få en uppfattning om vad reformen har för effekter.

Det är även viktigt att relevant statistik tas fram. Jag var medförfattare till SNS:s antologi Välfärdstjänster i privat regi som publicerades i slutet av 2013. En slutsats från arbetet med den rapporten var att viss grundläggande statistik kring svensk välfärd saknas. Det gäller bland annat statistik uppdelad på offentliga och privata utförare, och även privata utförare uppdelat efter ideella aktörer och vinstdrivande företag.

Även om det finns relevant kritik mot administration inom välfärden hoppas jag att onyanserad kritik inte leder till missuppfattningen att vi utvärderar välfärden för mycket. Jag skulle hävda att det motsatta gäller. Effekterna av det fria skolvalet, LOV, vinstdrivande aktörer i vården med mera, är fortfarande viktiga att utvärdera.

Richard Öhrvall

På skärtorsdagen anordnade Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) ett seminarium inför årets Europaparlamentsval. Det kan tyckas vågat med tanke på tidpunkten och ämnet, men faktum är att det var mycket välbesökt. Måhända finns det en törst för information kring Europaparlamentsval. Det kan också vara så att det var programmet som lockade. Talare var nämligen Simon Hix, professor i europeisk och komparativ politik vid London School of Economics and Political Science (LSE). Han är en av de främsta statsvetarna när det gäller forskning om Europapolitik.

Hix har även skrivit en kort skrift för Sieps om varför 2014 års Europaparlamentsval är särskilt viktigt (kan laddas ned här). Anledningen till att årets val är viktigare än tidigare års val är framför allt att Lissabonfördraget har gett parlamentet mer makt. Årets val kommer bland annat att bli det första tillfället då Europaparlamentet väljer ordförande i Europeiska kommissionen.

Eller det är i alla fall vad Europaparlamentet tror. Faktum är att Lissabonfördraget inte är helt tydligt på den punkten. I artikel 17 står det att:

Med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Denna kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en majoritet av dess ledamöter. Om denna kandidat inte får majoritet, ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet inom en månad föreslå en ny kandidat som ska väljas av Europaparlamentet i enlighet med samma förfarande.

Det finns dock olika tolkningar kring vilken frihet Europeiska rådet har att föreslå Europaparlamentet en kandidat. Det är med andra ord upplagt för maktspel a la House of Cards. Det ovan citerade stycket är så pass centralt att Hix valde att läsa upp det, men då naturligtvis på engelska. Där beskrivs kandidaten med pronomenet ”he”, vilket tyvärr är rätt träffande om man ser till vilka kandidater som står till buds.

Hix noterade ett större intresse för valet i år än tidigare år. Men han vågade inte förutspå om det intresset skulle medföra ett högre valdeltagande. Det finns faktorer som talar både för och emot ett ökat valdeltagande. Det gäller valdeltagandet sett till hela EU. Om vi ser endast till det svenska valdeltagandet finns det anledning att tro att höstens nationella val kommer att bidra till att dra upp valdeltagandet i Europaparlamentsvalet, men vi har aldrig tidigare haft val till riksdag och Europaparlament samma år så vi vet inte riktigt vad det kommer att medföra.

Hur ska man då gå till väga när man ska välja vem man ska rösta på i Europaparlamentsvalet? Partigrupperna är centrala i Europaparlamentet. Tyvärr är de dock inte så kända i Sverige. Men det finns hjälp: VoteWatch Europe är en självständig, opartisk organisation som har tagit fram en valkompass som kan vara till hjälp att hitta partigrupper och kandidater som tycker som du. Du hittar valkompassen och en hel del annat matnyttig information här. Här i bloggen kommer jag att skriva mycket mer om Europaparlamentsvalet under de veckor som återstår fram till valdagen den 25 maj.

Richard Öhrvall

I väntan på att Valmyndigheten ska publicera uppgifter om alla partiers valsedlar i höstens val är det värt att ägna en tanke om det val som stundar innan dess: Europaparlamentsvalet den 25 maj. För det valet finns redan uppgifter tillgängliga hos Valmyndigheten. Det är totalt sett 19 olika partier som har anmält valsedlar inför valet. Fyra av dem har endast en kandidat. De stora partierna har anmält betydligt fler. Flest har Centerpartiet och Kristdemokraterna anmält – 43 kandidater vardera.

Det kan tyckas väl tilltaget då de endast fick varsitt mandat i förra valet och det bara är 20 mandat som står på spel för svensk del. Å andra sidan ger det väljarna många kandidater att välja bland. Och i Europaparlamentsval är personröstande betydligt vanligare än i våra övriga val. Detta gör att kandidater längre ned på valsedlarna också har en icke obetydlig chans att väljas in.

En titt på könsfördelningen på valsedlarna avslöjar att den är förhållandevis jämn. Ofta brukar man betrakta en könsfördelning där varken kvinnor eller män understiger 40 procent som jämställd. Med den måttstocken har samtliga åtta partier i riksdagen jämställda laguppställningar, med undantag för Centerpartiet som precis faller under den gränsen. På deras valsedel är 39,5 procent kvinnor. Inte heller Piratpartiet, som sitter i Europaparlamentet nu, klarar gränsen (35 procent kvinnor). Det gör däremot Junilistan, som tidigare har varit representerat i Europaparlamentet. Minst jämställd är dock Feministiskt Initiativs valsedel, där alla nio kandidater är kvinnor.

Nedan har jag, efter kön, färglagt de tio första kandidaterna på dessa partiers valsedlar i valet till Europaparlamentet 2014 (Junilistan och Feministiskt initiativ har endast nio kandidater).

top10

Richard Öhrvall

I mitt förra inlägg tog jag upp hur vanligt det är med unga ledamöter i kommunfullmäktige för respektive parti. Jag tog i samband med det även fram mer fullständiga åldersfördelningar och jag tänkte dela med mig av dem också. I diagrammet nedan illustreras, i form av histogram, åldersfördelningen för respektive parti. Sådana diagram påverkas i viss mån av hur många klasser man väljer att dela upp fördelningen i (här har jag valt 10), men det framgår oavsett att åldersstrukturen varierar betydligt mellan partierna.

En spännande detalj i diagrammen är den höga topp bestående av personer strax under 60 år hos Vänsterpartiet. Den beror på att det finns många 50-talister bland Vänsterpartisterna. Och det är ett samband som inte bara gäller politikerkåren, utan även i väljarkåren är Vänsterpartiet lite mer populärt hos 50-talister än i andra generationer. Tillsammans med Staffan Sollander skrev jag redan 2005 om detta samband. Då 50-talisterna tidigare har kallats för den glömda generationen föreslog vi då att de kunde få heta den röda generationen. Det är intressant att detta mönster fortfarande sitter i.

valda_alder

Richard Öhrvall

Torsdagen den 10 april är sista dagen för partier med registrerad partibeteckning att anmäla kandidater i val till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige. De politiska laguppställningarna börjar med andra ord ta form. Den intresserade kan gå in på Valmyndighetens webbplats där valsedlarna successivt läggs ut. När de finns tillgängliga är det möjligt att ta fram statistik kring kandidaterna. Valmyndigheten ska ha en eloge för att de gör data enkelt tillgängligt och därmed möjliggör bearbetningar.

En fråga som snart går att studera är om Socialdemokraterna lever upp till sin målsättning om att 25 procent av kandidaterna på valbar plats ska vara under 35 år. Det är en nivå som är ungefär i linje med hur det ser ut i den röstberättigade befolkningen (i 2010 års val var andelen enligt SCB 26,3 procent). Samtidigt är det väldigt långt ifrån hur det såg ut efter förra valet. Bland de socialdemokrater som valdes in i kommunfullmäktige 2010 var knappt 11 procent under 35 år. Centerpartiet och Kristdemokraterna hade än lägre andelar (8,6 och 10,3).

De partier som framför allt har en stor andel unga bland sina ledamöter i kommunfullmäktige är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. I valet till kommunfullmäktige 2010 var 20,0 procent av Miljöpartiets ledamöter under 35 år. Motsvarande siffra för Sverigedemokraterna var 25,8 procent. Dessa två partier hade också vid 2010 års val ett starkare stöd bland unga väljare.

I diagrammet nedan illustreras för respektive parti andelen av valda till kommunfullmäktige 2010 som var under 35 år. Den vertikala linjen motsvarar andelen i den röstberättigade befolkningen (ålder vid årets slut).

kand_under35

 

Uppgifterna om valda till kommunfullmäktige kommer från Valmyndigheten. Den som är intresserad kan ladda ned data från deras webbplats.

Richard Öhrvall

Här i Chicago går statsvetarkonferensen Midwest Political Science Associations (MPSA)  mot sitt slut. Jag har lyssnat på presentationer av ny, spännande forskning inom olika områden (och en del inte fullt så spännande också). Två studier gjorde extra stort intryck på mig. Den ena presenterades av Gaurav Sood, Stanford University, och Michael Jules LaCour, UCLA. Studien behandlade nyhetskonsumtion. I USA finns tv-kanaler som är tydligt politiskt positionerade. På högersidan finns Fox News och på vänstersidan MSNBC. Det finns teorier om att många amerikaner bara ser på tv-program som bekräftar deras åsikter och världsbild. De sägs befinna sig i en ekokammare.

I studien hade forskarna fått ett stort antal urvalspersoner att ladda ned en app till sina mobiltelefoner. Appen spelade sedan in ljud och kunde på så vis avgöra vilka tv-program personerna tittade på (genom att använda ungefär samma teknik som de appar som kan räkna ut vilken låt som spelas). På så vis fick forskarna data om dels vilka tv-program som sågs, dels när personer bytte kanal. Slutsatsen var att det är få personer som bara tittar på tv-kanaler som är politiskt vinklade åt ett håll. De allra flesta får en varierad bild. Ekokammaren är med andra ord tom. Fast de kunde även konstatera att nyhetskonsumtionen var begränsad – det var framför allt andra tv-program som lockade.

Den andra studien som jag fastnade för var genomförd av Solomon Messing, Stanford University, tillsammans med två personer på Facebook. Under 2012 års presidentvalskampanj genomförde de ett experiment på Facebook. Studien omfattade 1,1 miljoner (!) Facebookanvändare. Dessa delades slumpmässigt upp i två grupper där den ena bland annat fick fler politiska budskap i sitt Facebookflöde. I efterhand fick de som ingick i studien besvara en enkät. Det visade sig att sådana små manipulationer kunde påverka attityder och beteenden, bland annat valdeltagande. En spännande studie som väckte stor uppmärksamhet bland åhörarna. En aspekt som dock inte diskuterades är att studiens resultat betyder att företag som Facebook och Google har möjligheter att påverka folks åsikter och beteenden genom att styra vad vi ser, och de kan göra det på ett sätt som är mycket svårt för utomstående att genomskåda.

Richard Öhrvall

Som jag nämnde i mitt förra inlägg har jag den här veckan åkt till Chicago och statsvetarkonferensen Midwest Political Science Associations (MPSA). I dag inleddes konferensen i ett kallt och regnigt Chicago. Programmet är späckat: fem pass per dag och i varje pass finns det ett 50-tal olika sessioner att gå på, och i varje session är det 4-5 presentationer som läggs fram. Så det är mycket som avhandlas. Traditionella statsvetenskapliga ämnen såsom valdeltagande och politiskt beteende tas upp, men det finns även presentationer mer udda ämnen, till exempel familjepolitik i vampyrfilmen Twilight (!).

Vissa trender kan noteras. Som vid många andra vetenskapliga konferenser på senare tid är Big Data ett hett begrepp. Även om olika definitioner av Big Data cirkulerar avses vanligen stora datamängder,  ofta skapade i realtid. Ett exempel på sådana datamängder är alla tweets som läggs ut på Twitter. Det är många som försöker hitta sätt att fånga den politiska opinionen genom att analysera vad som sägs på Twitter. Även andra sätt att genomföra opinionsmätningar på nya sätt är på modet. En anledning till intresset är de mycket höga bortfallsnivåerna i amerikanska opinionsundersökningar.  Enligt en studie från Pew är andelen svarande numera under 10 procent (men de hävdar att de fortfarande ger förhållandevis bra skattningar). Ökande bortfall är ett problem även i Sverige  och jag ska återkomma till vad det innebär i senare blogginlägg.

En session i dag handlade om effekter av regn på valdeltagande. Det kändes som ett ovanligt passande tema när regnet samtidigt smattrade mot fönsterrutorna. En del tidigare amerikanska studier har funnit att regn på valdagen minskar röstandet. Fast en del nya studier ifrågasätter dessa resultat. Hur ser det ut i Sverige kanske du undrar? Tillsammans med Mikael Persson och Anders Sundell vid Göteborgs universitet har jag studerat det. Trots stora datamaterial och olika statistiska analyser kunde vi inte hitta någon effekt av regn på svenskt valdeltagande. Här kan du läsa mer om dessa resultat.

Richard Öhrvall

På torsdag inleds Midwest Political Science Associations (MPSA) årliga konferens i Chicago. Statsvetare från framför allt USA, men även andra delar av världen samlas för att presentera och diskutera nya forskningsrön. En del svenskar kommer även vara där, däribland jag.

Därmed flyttar 312 tillfälligt till USA. Min förhoppning är att jag senare under veckan ska kunna rapportera om nya, spännande forskningsresultat. Hör gärna av er om det är något särskilt ni tycker att jag ska bevaka.