Annons

Trehundratolv

Richard Öhrvall

Richard Öhrvall

Går det att fånga den svenska opinionen genom att undersöka en enda kommun? Det finns fallgropar, men den som vill försöka inför höstens riksdagsval borde genast boka en resa till Kalmar.

I början av 70-talet myntade journalisten Dieter Strand uttrycket ”Som Ljungby röstar, röstar Sverige”. Han hade kommit till den slutsatsen efter att ha studerat hur invånarna i olika kommuner röstat i ett antal riksdagsval. Trots att det var en tid före sociala medier fick uttrycket snabbt spridning. Än i dag kan man höra det dyka upp ibland. Detta trots att uttycket kort efter att det myntades förlorade sin giltighet på grund av kommunsammanslagningarna, som gjorde att Ljungby slogs ihop med andra kommuner och fick en större andel landsbygd. I de delar som tillkom var Centerpartiet mycket starkare, vilket gav en annan röstfördelning i den nya kommunen.

Tanken är kittlande för en opinionsundersökare. Tänk så mycket enklare det vore att hitta en liten stad som opinionsmässigt återspeglade hela landet. Till och med Hollywood har tjusats av den idén. I filmen Magic Town från 1947 spelar James Stewart opinionsundersökaren Rip Smith (för övrigt den enda film jag känner till där en opinionsmätare har huvudrollen). Rips verksamhet går dåligt fram till den dag då han upptäcker just en sådan magisk stad – Grandview. Genom att bara mäta opinionen där lyckas han ta fram träffsäkra valprognoser för det amerikanska presidentvalet.

Om inte Ljungby längre är en svensk motsvarighet till Grandview, vilken svensk kommun är då dagens motsvarighet? Tja, det finns lite olika sätt att räkna, men låt oss välja att för respektive kommun se till hur många procent stödet för de åtta riksdagspartierna i genomsnitt avviker från 2010 års riksdagsval. Då är det mot Kalmar kommun vi ska rikta blicken.* Kalmar är även topp-tre i riksdagsvalen 2002 och 2006. Alltså, ”Som Kalmar röstar, röstar Sverige”.

Bör då opinionsmätare vallfärda till Kalmar inför höstens val? Då dessa topplistor tenderar att variera mellan åren och valresultaten brukar bli jämna, litar i alla fall jag hellre på traditionella opinionsmätningar. Dessutom har filmen en oväntad vändning. När invånarna i Grandview blev medvetna om deras åsikters genomslag började de mer noggrant tänka igenom sina åsikter och läsa på i samhällsfrågor. Den ökade kunskap ledde dock till att åsikterna blev allt mer avvikande. Till slut visade opinionsmätningarna där att en kvinna skulle bli nästa president. Detta ansågs otänkbart och staden blev utskrattad i hela USA. Men kanske kan Hillary Clinton i presidentvalet 2016 ge upprättelse åt Grandview.

——————————————————–
* Ett annat sätt att räkna är att se till den genomsnittliga avvikelsen i procentenheter, då är det Skövde som 2010 låg närmast riksresultatet, något före Kalmar.

Om bloggen



Välkommen till bloggen Trehundratolv! Här skriver jag om valstatistik, väljaropinion och annat som berör den svenska demokratin. Jag kommer även att ta upp statsvetenskapliga forskningsresultat och hur siffror och statistik presenteras i den politiska debatten under valåret 2014.

Namnet Trehundratolv kommer av att vi i år har 312 olika val där vi har möjlighet att välja politiska företrädare som sedan ska representera oss. Det är val i 290 kommuner, 20 landsting/regioner, 1 riksdag och 1 Europaparlament. De sträcker sig från kommunfullmäktigevalet i Bjurholms kommun med 2 000 röstberättigade till Europaparlamentsvalet med 400 miljoner i 28 länder. Tillkommer gör också ett antal lokala folkomröstningar i hela landet.

Jag har i över tio års tid arbetat med att analysera data i Sverige och andra delar av världen. I dag är jag doktorand i statsvetenskap vid Linköpings universitet, forskar vid Institutet för Näringslivsforskning och arbetar vid Statistiska centralbyråns enhet för demokratistatistik. De tankar jag framför här i bloggen är dock mina egna. Jag ingår även bland skribenterna bakom statsvetarbloggen Politologerna. Mer information om mig kan du hitta på min webbsida. Du är varmt välkommen att höra av dig med synpunkter och tips, antingen genom att lämna en kommentar till ett blogginlägg eller genom ett mejl till: richard.ohrvall@googlemail.com.

Hälsningar Richard Öhrvall

Arkiv

Richard Öhrvall

I slutet av förra året kom boken The Nordic Voter: Myths of ExceptionalismBakom boken står en rad namnkunniga statsvetare som är experter på väljarbeteenden i de olika nordiska länderna. Bland dem finner vi Henrik Oscarsson, Göteborgs universitet, och Åsa Bengtsson, Åbo Akademi (och snart professor vid Mittuniversitetet).

Den som är intresserad av ett smakprov kan läsa en bloggpost av Åsa på London School of Economics (LSE) blogg. Hon förklarar där bland annat att nordiska väljare är inte avvikande på det sätt som myten gör gällande, utan det finns en variation inom Norden som åtminstone är lika stor som mellan Norden och övriga länder i Västeuropa.

Richard Öhrvall

I mitt förra inlägg tog jag upp det faktum att riksdagen är rekordung och att medelåldern där har sjunkit med 3,6 år sedan 1991. Detta samtidigt som medelåldern har stigit med 2,9 år bland ledamöter i kommunfullmäktige.  Utvecklingen går med andra ord i motsatta riktningar. Samtidigt ska man komma ihåg att det är stor skillnad mellan att sitta i riksdagen och i kommunfullmäktige. Riksdagsledamöter har i dag ett grundarvode på 59 800 kronor i månaden. De behöver därmed inte ha någon annan försörjningskälla och när de lämnar riksdagen kan de, givet att de har suttit en tid, åtnjuta en förhållandevis generös inkomstgaranti (även om den har stramats åt på senare tid). Av kommunpolitikerna är 97 procent fritidspolitiker (läs mer här). Mötesarvodena för kommunpolitiker är ofta blygsamma. De behöver därför ha en försörjning på annat håll och ändå få tiden att räcka till det politiska uppdraget. Det är värt att understryka att den svenska demokratin till stor del bärs upp av personer som åtar sig att ägna en inte obetydligt del av sin fritid åt politiska förtroendeuppdrag.

Det är naturligtvis även skillnader vad gäller arbetsbelastning och uppmärksamhet. Jag menar inte att ifrågasätta ersättningsnivåer, utan min poäng är endast att förhållandena är väldigt olika. Och att detta kan vara en förklaring till att åldersstrukturen ser olika ut på dessa två politiska nivåer.

Att andelen äldre är liten i parlamentet är inget unikt för Sverige. En analys av de data som IPU har ställt samman visar att Sverige hör till de länder som har en jämförelsevis liten andel äldre, men det finns många länder där andelen är än mindre, exempelvis Norge (även om de har haft val efter att det datamaterialet ställdes samman).

Även i landets kommunfullmäktigen har andelen äldre länge varit liten, men det håller på att ändras med hög takt. Andelen pensionärer har mer än tredubblats sedan 1991 och uppgår 2010 till 17 procent. I väljarkåren är dock andelen än större, 24 procent. Bakom denna utveckling ligger att 40-talisterna utgör en stor andel av de förtroendevalda i kommunerna. Detta framgår tydligt i nedanstående figur, vilken illustrerar hur valda till kommunfullmäktige 1991, 2002 och 2010 fördelar sig efter ålder. Det finns en topp i fördelningen som har rört sig framåt över tiden. Det är 40-talister som utgör den toppen. Men som framgår av diagrammet har toppen blivit lägre över tid, så även 40-talister ger upp till slut. Det går även att se att kurvan har förskjutits åt höger, vilket innebär att politiker är kvar i politiken i allt högre åldrar. Fast det finns en gräns för hur långt den kurvan kan förskjutas (om inte oanade medicinska framsteg sker). Detta innebär att om vi fortsatt ska ha det antal politiker vi har i dag måste det rekryteras fler yngre politiker. Ofta läggs fokus i sådana sammanhang på de riktigt unga. De är visserligen kraftigt underrepresenterade i politiken, men samtidigt har de aldrig utgjort någon stor del av politikkåren. Däremot har personer i åldrarna 30-49 år varit betydligt mer politiskt aktiva än vad som är fallet i dag. De är personer som ofta är mer rotade i en kommun. För dem handlar det då om att få uppdraget som fritidspolitiker att gå ihop med arbetsliv, familjeliv och andra intressen. Det kan dock vara problematiskt, vilket jag och min kollega Gissur Ó. Erlingsson skrivit om här och det finns anledning att återkomma till det i senare blogginlägg.

Valda till kommunfullmäktige efter ålder, 1991, 2002 & 2010. Procent

aldersfordeln_kf_1991_2010

Källa: SCB

 

Richard Öhrvall

Tycker du att riksdagsdebatterna på senare år har haft en ungdomlig glöd? En förklaring kan vara att det har varit en ovanligt ung riksdag. Medelåldern bland dem som valdes in 2010 var 47,0 år. Det är den yngsta riksdagen i den svenska demokratins historia. Efter 1921 års val, då kvinnor fick rösta för första gången, tillträdde en riksdag där snittåldern var 47,9 år. Under de följande årtiondena steg den siffran efter de flesta val för att nå den hittills högsta nivån 1958 med 52,9 år. På senare tid har medelåldern sjunkit och nu är alltså riksdagen rekordung.

Medelålder bland riksdagsledamöter. 1921-2010

medelålder_riksdag

Kommentar: ålder avser vid årets slut och fram till 1970 redovisas riksdagens andra kammare. Källa: SCB

 

Det är inte någon självklar utveckling. Rösträttsåldern har sänkts ett flertal gånger, senast 1975 till 18 år. Möjligheterna att välja in riktigt unga personer har på så vis ökat. Å andra sidan har livslängden ökat och vi borde kunna orka med politiska uppdrag i allt högre åldrar.

Det finns ytterligare måttstockar. En naturlig jämförelse är i förhållande till väljarkåren. Även då framstår riksdagsledamöterna som unga. Bland de röstberättigade i riksdagsvalet 2010 var medelåldern 49,5 år.

Det går också att jämföra med hur det ser ut i andra länder. Inter-Parliamentary Union (IPU) är en  organisation som sammanställer information om parlament i olika länder. En bearbetning av deras data visar att snittåldern bland parlamentariker i övriga Norden är strax under 50 år. Resultatet är ungefär detsamma om vi studerar övriga EU-länder. Snittet sett till resten av världens parlament hamnar ytterligare något högre, strax över 50 år. Visserligen finns det enskilda länder som har en yngre uppsättning parlamentariker än Sverige, men sammantaget är riksdagen att betrakta som ett internationellt sett ungt parlament.

tabell ett

Förändringen i Sverige har varit kraftig under senare år. Om vi backar bandet 20 år till efter 1991 års val så var medelåldern i riksdagen mer i linje med övriga världen. Sedan dess har den sjunkit med närmare 4 år, vilket är mycket när vi talar om medelåldrar. Under samma period har dock utvecklingen varit den direkt motsatta i landets kommunfullmäktigen. Där har den sammantagna medelåldern stigit med närmare 3 år till 51,5 år.

tabell två

Detta beror inte på att andelen unga förändrats i någon större utsträckning. De är en grupp som alltid varit underrepresenterad på alla politiska nivåer. Nej, förklaringen hittar vi i andra änden av skalan. Andelen 65 år och äldre har sjunkit bland riksdagsledamöterna och utgjorde efter 2010 års val endast 2 procent. Under samma period har gruppen mer än tredubblats bland kommunfullmäktigeledamöterna och är nu över 17 procent. I väljarkåren utgör de äldre 24 procent.

Andel 65 år och äldre i riksdag, landstings- och kommunfullmäktige. 1982-2010

andel_äldre

Källa: SCB

Den generationsväxling som har ägt rum i riksdagen har alltså ännu inte fått någon motsvarighet på kommunal nivå. I dagarna fastställer partierna sina valsedlar inför höstens alla val. Det återstår att se om de leder till att de nuvarande trenderna bryts.